Det är snart dags för vinterns intåg i landet sverige, dags för mörkret att åter jobba som nattens väktare på övertid, dags för den namnlösa kylan och den knastrande snön att åter bli bakgrundsmusiken i vår vardag

I vanliga fall skulle jag redan ha börjat må dåligt över vetskapen om vad som komma skall, jag har aldrig klarat av vintern särskilt bra, för bara några år sedan så var vinterns ankomst synonym med ångest och depression för mig.

Men något har hänt, något har förändrats i mig, jag märkte det tydligt i morse när jag klev upp tidigt för att åka till quintiles och det obligatoriska blodprovet för studien jag är med i. Jag tittade ut genom fönstret och det var riktigt mörkt, den dämpade orangea belysningen från lamporna utmed vägen såg faktiskt.. inbjudande ut. Jag kunde nästan höra snön knarra under fötterna på mig.

Känslan jag fick var längtan, en längtan efter att bylta på mig tre gånger mer kläder än vad som borde vara lagligt utan att samåka med någon annans utstyrsel, en längtan efter att känna opresenterade iskristaller smyga sig ned i lungorna med varje andetag, en längtan efter att höra alla ljud genom ett tjockt filter av fetvadd, de anonyma bildäckens mjuka framfart över snötäckta vägar ackompanjerat av den stickande känslan i det halvt om halvt avdomnade ansiktet som är täckt av fukt.

Vad har hänt? Vad har förändrats? Hur kommer det sig att jag verkligen ser fram emot allt detta?

Min aversion mot kyla och vinter har alltid funnits med mig, men späddes på för 5-6 år sedan då jag – för att göra en lång historia kort – fann mig strandsatt i -18 graders snöstorm utan jacka i nästan en timmes tid, ironiskt nog befann jag mig då bara 60 meter ifrån där vi numera bor, min sambo (som jag då inte ens hade träffat) och jag. Jag frös nästan ihjäl den gången, när jag blev "räddad" så hade jag i 15 minuters tid upplevt de grövre tecknen på nedkylning, dvs jag svettades som en dåre och fick kämpa för att inte börja klä av mig.

Vad har hänt? Vad har förändrats?

Jag vet inte, antagligen så har nog ingenting förändrats så värst mycket, kanske är det bara att det här året har gått väldigt väldigt sakta och det känns som att det var flera år sedan det var vinter sist, kanske har jag bara tappat förståndet litegrann. Vem vet.

Jag välkomnar vintern med öppna armar, det enda som känns negativt med den är nog att huset vi bor i fungerar lite som en termos, på sommaren blir det bastu här, och på vintern blir det frysbox, men om saker och ting går som det är tänkt så ska det finnas ett halogenvärme-element här inom en dryg månad.

Kom igen Mr Vinter, give me the best you’ve got.

Foto: Fabbe http://www.infobild.com