Jag definierar mig själv som en gentleman, det är inget jag valt att vara, det är bara så kretsarna blivit inbrända i min hjärna och det har alltid varit en naturlig del av mig.

Jag håller per automatik upp dörren varje gång jag ser att någon befinner sig på ingång närmare än 5-7 meter bort, jag håller alltid hissen om jag anar att någon inte hinner, jag drar ut stolen för min sambo när vi äter ute, jag lämnar alltid plats för andra när jag finner mig själv på kollisionskurs med någon annan på gatan, jag reser mig upp och lämnar plats för äldre på bussen, jag frågar alltid om någon annan i närheten vill ha min dagstidning när jag läst klart den, jag vet inte hur länge jag kan fortsätta utan att jag riskerar att framstå som någon som anser sig förmer än andra. Så är verkligen inte fallet, jag försöker enbart förmedla min bild av en gentleman och eftersom jag står mig själv närmast så är det enklast på det här sättet.

Det finns många fler saker som tillkommer för att göra en gentleman men det där får räcka.

Varför finns det så få gentlemän kvar?
Och om det finns en massa av er där ute, var fan gömmer ni er?
Jag ser er då inte ifrån där jag står iaf, leende i dörrkarmen med en inbjudande hand som vinkar förbi passerande. (eller vinkar jag förbi förbipasserande?)
Tillfällena är många då jag sett en äldre människa stå och hålla i sig krampaktigt långt fram i bussen och efter ett par minuters väntan har jag helt sonika fått gå fram dit och informera denne om att min plats längre bak just blivit ledig och sedan hjälpt honom/henne på plats. Detta trots att personen ifråga varit omgiven av purunga tonåringar som gott kunnat använda lite av sin energi till att stå upp istället för att föra tre olika samtal samtidigt som de tuggar tuggummi och kammar håret med fingrarna.

Jag brukar inte tänka på det här, men just idag gjorde jag det, och tanken återkommer väl till mig någon gång i halvåret, kanske när jag sett lite väl många dörrar glida igen rakt framför näsan för mig bara för att framförvarande individ inte ansett sig ha tid/lust/ork att vända sig om för att se om någon annan möjligtvis ska in genom samma dörr, eller för den delen när de de facto vänder sig om och ÄNDÅ inte bryr sig om att sträcka ut armen och låta en slippa fånga dörren medan den stängs..

Vad fan är det frågan om egentligen?
Är det verkligen så jobbigt att hålla upp en dörr?
Är det verkligen så jobbigt att fyra av ett leende samtidigt?
Är det verkligen så jobbigt att vara lite trevlig helt enkelt?

Personligen så anser jag inte en enda liten del av mitt beteende vara en uppoffring på något sätt, tvärtom så blir jag glad av att kunna göra en annan människas liv lite, lite, lite lättare för en kort, kort, kort stund och till ingen, ingen, ingen ansträngning alls. Och ett leende vunnet är värt tio i skogen, eh, eller nåt.

Jag eftersöker fler gentlemän! Ge er till känna ni vardagens hjältar som bygger broar över de kalla bäckarna av likgiltighet som genomsyrar interaktionen mellan människorna i vår värld.

Ni ska veta att i mina ögon så är ni underbara, det behövs fler som er.

(eh, hmm, ja det sista upphöjande stycket här var riktat till alla andra, inte mig själv, jag vill inte uppfattas som någon sorts narcissist, även fast jag har jävligt svårt att inte spegla mig i skyltfönster) :P

Tonvis av kärlek till min kära sambo, mina två styvbarn, mina syskon och mina föräldrar.
This is drf, signing out.