Dagens bild: En tablett om dagen!
I lördags åkte jag och sambon hem till min mor och far på adventsmiddag för att äta lite gott, dricka lite gott, och ha det trevligt i största allmänhet. Det var extremt lyckat. Supergod mat, gott vin & hundratals olika ämnen avhandlades över bordet under kvällen och sent in på natten.

En av de häftigare sakerna som skedde var när min äldsta lillasyster mitt i allt prat uppmärksammade alla på faktumet att där satt vi, 7 personer runt ett bord och förde 3 simultana konversationer härs och tvärs över bordsytan, och _ingen_ tyckte att det var något problem, allt flöt som margarin i en masugn trots att en åhörare troligen skulle undra vem fan som glömde dörren till apburarna öppen. Ingen tappade tråden och man kunde inte bara hålla reda på dialogen man själv var med i utan snappade undermedvetet upp vad de andra pratade om utan att komma av sig. Stencoolt! Mycket stor flashback från när man var yngre och syskonen satt i respektive skyttegrav strax nedanför bordsskivan och hivade ordgranater och verbskottsalvor tvärsöver i sann krigsanda. Everything was right with the world :)

Min lillebror är typ världens roligaste människa?, hans humor är skarp som en katana och han levererar den med tajmingen hos en självmordsbombare med OCD. Jag höll på att skratta ihjäl mig ett par gånger under kvällen. Om jag hade hälften av hans sinne för humor så skulle jag vara nöjd. :)

Min yngsta lillasyster är helt underbar och jag är så jävla glad att hon gör så bra ifrån sig i skolan nu och har hittat en fin kille dessutom, du har gjort storebror superstolt :) *krama*

Äldsta lillasystern har flyttat hemifrån och bor med sin pojkvän i el stockholmo, hon är ett konstnärligt geni vad mig anbelangar och helt smart :D

Pappa har blivit en annan människa på många sätt, och jag gillar det jag ser, hör och upplever.. det gör mig väldigt glad. Mamsen är världens finaste ängel och kommer alltid att vara :)

Tack för en jättefin middag och en jättetrevlig afton, nu ser vi till att göra detta lite oftare tycker jag!

Tre miljoner, jävlar i min gata tänker man, så många ändå?

Ack vad man bedrar sig ibland.. Författare av nyheter tar ofta till den underbara baksidan med statistik, nämligen att den beroende på hur man väljer att framställa den kan tolkas nästan precis hur som helst, det går att bända och vrida på statistik så mycket att indiska kontortionister (googla det) skulle dregla av avundsjuka och skaffa jobb som diskplockare istället.
Det mest passande citatet är ju förstås från George Bernard Shaw – "Det finns lögn, förbannad lögn, och statistik."

Det bor ca 600,000,000 människor i Europa. 3,000,000 av detta blir 0,5%. Är detta något vi kallar ett problem? Noll komma fem usla procent? Jag skulle vilja kalla det normalt.

Det är knepigt att jämföra statistik över opiatproblem med statistik över alkoholproblem, eftersom opiatanvändare anses ha problem bara för att de nyttjar drogen, medan alkoholanvändare inte anses ha problem förrän de säljer sin defekta lever till en harmynt dvärg vid ett gathörn för en cheeseburgare… typ.

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det är katastrofalt många fler som har alkoholproblem i Europa och då denna drog är tillgänglig för alla över 18 års ålder så måste jag nog påstå att opiatproblemen är försvinnande små. Bara för att en drog är olaglig så gör inte det den per automatik farligare för den enskilde individen än vad de lagliga drogerna är, det handlar mer om hur personen är som brukar dem. Dock så är detta ändå en mycket populär vinkling av media, en vinkling som jag tycker är felaktig.

Jag tänker inte stå här och säga att heroin är mindre farligt än alkohol, aldrig i jävla livet, heroin är fanimej livsfarligt och jag skulle hellre bli överkörd av en långtradare 14 gånger än att ens lukta på det, om jag kunde så skulle jag trolla bort både heroin, pcp, crack, ice och alla dessa vansinnigt tunga preparat, då de är för potenta för att hanteras av gemene man, än så länge iaf. Men något så harmlöst som cannabis tycker jag det är onödigt att skapa stora rubriker om.

Badabing badaboom!

Dagens bild: Jag ska bara klara det här först…
Jag bokstavligen älskar TVspel, det är en av mina största passioner och har varit det sedan jag var 6 år gammal och fick min första spelkonsol, ett NES. Det var med det underbart enkla men ack så underhållande spelet Ice Climber som jag startade mitt spelberoende på allvar, visst hade jag fått smaka på lite andra konsoller innan dess, men då jag inte längre minns vilka modeller det var så anser jag de inte tillräckligt viktiga att nämna i sammanhanget.

Jag minns inte hur jag var när jag var så ung, faktum är att jag inte minns mycket alls ur mitt liv innan jag var 12 år gammal, men det är en annan historia som jag får berätta i en senare blogg.

Vad jag däremot vet är hur jag fungerar idag och hur jag fungerat i många många år.
Jag får något som jag har valt att kalla "hangups", det engelska ordet passar bättre än någon svensk motsvarighet. Varje gång jag köper ett nytt TVspel så konsumerar det i princip ALL min lediga tid, och då menar jag verkligen det bokstavligt. Det spelar ingen roll om spelet tar flera veckor att klara (och då menar jag verkligen att klara så nära som möjligt ALLT spelet har att erbjuda), jag spelar så fort jag får tid (och när man är arbetslös så blir det ganska mycket av den varan) och det är inte sällan som det blir hela nätter framför konsollen. (som för övrigt i dagsläget är ett PS2)

"Men blir inte din sambo sur på dig?" kanske ni undrar.
Nu råkar jag vara en så lyckligt lottad man att min sambo tycker om att sitta bredvid mig och titta på när jag spelar lika mycket som jag gillar att spela, hon är min extra hjärna i problemlösningar och kommer med förslag jag inte tänkt på när jag kört fast, mina extra ögon när jag inte har uppmärksamheten riktad åt rätt håll och min motivationsspruta när jag ibland blir uppretad och svär över någon till synes omöjlig passage i ett RPG/ARPG. Det är så underbart att kunna dela denna passion med den jag älskar mest, och jag tycker väldigt synd om alla som inte har det som jag på den fronten..

Nu har dock jokern i kortleken anlänt i form av World of Warcraft, ett MMORPG av sällan skådade dimensioner, och således rena dödsfällan för en som jag. Jag visste att detta skulle bli en hangup av enorma proportioner redan långt långt innan jag ens testade det första gången.
Det tråkiga med detta är ju att det är ett datorspel (ja, datorspel, inte DATAspel) och inte ett TVspel, detta gör att det inte är så kul att sitta och titta på, då en stol bredvid datorn inte direkt är det mest bekväma och mysiga som finns, det är liksom något speciellt med soffans charm.
Vore skönt om man hade trådlöst tangentbord och mus och en projektor eller nåt sånt sweet så kunde man sitta i soffan ändå, men vad vore en bal på slottet.. :D

Ptja, jag tappade tråden litegrann här.. kanske beror på att jag är nyvaken och förvirrad… usch vilken snurrig blogg det blev, inte alls som jag hade tänkt det. Jag får göra bättre ifrån mig nästa gång.

Tusentals pussar och kramar till min sambo, mina styvbarn, mina syskon och min mor & far.

Dagens bild: Nattlig grändvandring
Jag är ett nattdjur, ett renodlat sådant, det har jag varit så länge jag kan minnas (om du är av de som känner mig IRL så vet du hur kul det där låter, och för er som inte känner mig IRL så säger väl namnet på bloggen en hel del, det är inte taget ur luften) och kommer troligen fortsätta att vara det ett bra tag till.

Jag har försökt att bli ett dagdjur men det har gått åt helskotta varje gång, det är något speciellt och lockande med natten, hur hela världen förändras under den.. Alla ljud låter annorlunda, alla färger blir vackrare, allting rör sig tystare, mjukare, finare. Jag känner mig fri på natten. Avslappnad, fokuserad. Natt är lyxigt :)

Men varför känns det som att det vore lättare att lära sig kineniska på en 3 veckors korrespondenskurs med en analfabetisk lärare än att vända tillbaka dygnet till "rätt" sida när man väl trillat dit igen? Det är lika svårt varje gång, iaf för mig. Man tycker ju att man borde lärt sig något efter alla dessa år men inte då.

Visst, har man ett jobb som man är tvungen att gå till så brukar det ju lösa sig men det kostar oftast en arbetsdag i zombiens tecken då man sovit 1 timme på morgonen och 20 minuter på bussen. Själv har jag inget jobb, och har gått utan ett sådant i över ett år nu, sånt gör galna saker med en person som dels inte sover utan går ner i koma och dels gillar nattens trygga famn.
Efter tillräckligt lång tid så börjar man undra om man passerat point of no return och man kan inte se framför sig hur man stiger upp kl 6 varje morgon, vilket skitväder det än är, byltar på sig kläder och vinglar iväg till bussen för att åka till jobbet.. Hela konceptet blir mer och mer surrealistiskt för varje vecka som går.

Idag (om några timmar) ska jag åka till min handläggare på UG igen (läs inlägget UngDUMsgarantin) och försöka få honom att ta kontakt med Stadsteatern i Uppsala för min räkning, får se om det ger något.. :)

Dagens bild: Aaaaaaaaw!
Jag sover som en stock, nej, som en klubbad säl, nej, som en nedsövd klubbad säl…nej, jag sover som en klubbad lobotomerad kattunge med hörselskydd nedsänkt i ett kliniskt komatillstånd och placerad i en bunker 50 mil under jordskorpan.

För er som följt min blogg under längre tid och därmed läst inläggen om försökspersonsstudien jag var med i så känner ni till att jag där fick reda på att min puls går ned till avsevärt färre slag per minut än vad den "borde", såtillvida jag inte vore en ypperligt vältränad atlet förstås, men då mina atletiska färdigheter mer motsvarar en 65 år gammal reumatiker med seriösa motivationsproblem så tror jag inte att så är fallet.

Min puls går ned och stabiliserar mellan 29-35 bpm, de flesta ligger mellan 40-55 bpm.
Det är alltså därför det har känts som jag blivit överkörd av en ruskigt förbannad ångvält (som troligtvis också precis fått reda på att fru ångvält varit otrogen med herr långtradare) varenda morgon de senaste sisådär 10 åren.. Intressant.

Jag har under dessa år frågat 4 olika läkare om vad det är för fel på mig, då det faktiskt är något som hindrar mig att leva ett "normalt" liv, denna djupsömn har kostat mig två jobb hittills tack vare upprepade långa försovningar och missade arbetsdagar då alla mina olika alarm + min sambo och hennes alarm inte lyckats få liv i mig. De har allihop svarat undvikande och ursäktande och hostat lite förläget för att sedan säga något i stil med "Om du börjar träna mer så ska du se att det blir bättre, och då kommer kanske dina ledproblem att gå över också!". Varpå jag berättat att jag prövat allt från träning till piller till gud vet vad och ingenting hjälper. Då rycker de urskuldande på axlarna och säger att "Nä då vet vi inte vad det är för fel på dig, det blir 200kr tack".

Det sjuka med att rekommendera mig träning är ju just det som jag nämnde lite tidigare, vältränade människor har lägre puls än otränade människor, så om man ska vara krass (vilket jag gillar att vara) så skulle jag teoretiskt sätt kunna träna mig till ett hjärtstillestånd i sömnen, och det låter inte så kul tycker jag.

Nu har jag iaf löfte från Quintiles att kunna referera till dem när jag tar kontakt med Akademiska Sjukhusets sömnspecialistavdelning, så att de kan få papper som bevisar det jag säger, eftersom det tydligen är omöjligt att bli tagen på allvar av doktorer om man inte kan få någon annan människa – som inte känner en ens en (ensensenensen, än sen?) tiondel så bra som man själv gör – att skriva att man inte mår bra på ett papper.
Med den vanliga tid som brukar förflyta från att jag får för mig att göra något tills jag väl gör det, så lär jag ringt dem framåt hösten 2008 iaf. :P

Badabing badaboom!

Dagens alster (nostalgi): Mentalt vakuum
Bilden till vänster ritade jag i februari 2002 under den period av min sjukskrivning då jag var som mest deprimerad, därav den ledsna afrogubben med en cigg i mungipan.
Det finns många andra saker och samband att finna, bland annat en anka som stirrar ut i rymden, vad ser du i den här teckningen? Kommentera och berätta!

Klockan är 17:05 och jag är katastrofalt nyvaken. Styvbarnen hade hunnit komma hit innan jag behagade stappla upp ur det vardagshimmelrike som kallas säng, och nu sitter de och glor på That 70’s Show, vilket jag också känner för att göra egentligen men jag måste döva mitt dåliga samvete för att jag inte skrev något igår :D

Jag höll på att få en hjärtattack när jag satte mig ner i soffan med min kaffekopp och slog på TV’n, på skärmen visades en gullig liten ruta där det stod "Kanalen hanteras inte av detta programkort". (Ni som läst inlägget "En känga i nyllet på Boxer-Robert" vet precis vad jag talar om). Jag höll på att krevera och hade jag inte lugnat mig och startat om digitalboxen först så hade det blivit skapligt pinsamt när jag väl slutat spotta ur mig okvädesord till någon stackars underbetald kamel på Boxer’s kundtjänst. Nu funkar det som det ska iaf.

Jag vill få tag i en gallerist eller nån annan person med en "konstig" titel (HAHA jävlar vad jag är rolig ibland) och se om jag skulle ha en chans att få ställa ut mina verk nånstans, börjar få ihop en skaplig portfolio nu iaf på en sisådär 30 alster.. Synd bara att det hela är ett gigantiskt moment 22, då man oftast måste vara "känd" innan man får ställa ut sina grejer nånstans, och det enda sättet att bli just "känd" är att man ställer ut sina grejer nånstans. Abisko!

"Kitty, this is America, We bomb countries that drink tea.." – Red Forman, That 70’s Show

Dagens bild: Jag älskar dig
För exakt 5 timmar sedan så var det 4 år sedan jag knackade på min älsklings dörr, och då träffades vi för första gången IRL.
Vi hade känt på varandra över internet (Lunarstorm) i några veckor och efter att Murphy? (som i Murphys lag) fått annat att göra under kvällen och Ödet? (som i… uh.. flödet?) inte haft något bättre för sig än att le mot oss så öppnades dörren till en historia som skulle bli fartfylld till tusen.

Jag skriver aldrig dikter.

This, my love, is for you…

Vi har haft en stormig väg att färdas på,
med många berg och dalar,
trots känslor som sagt åt en "gå!",
det varma hjärtat talat.

Dess röst så vän och mjuk har ljudit,
dränkt det mörka, lyft det ljusa,
till mitt bord jag har dig bjudit,
får jag lov att damen tjusa?

De 4 år som tiden gett oss,
låt dem aldrig taga slut,
mitt hjärta får du aldrig loss,
jag älskar dig nu, och förut.

—————-

Det finns saker som har en början, saker som har ett slut, saker som har en mitt, och saker som aldrig borde kommit ut, vårt liv har varken eller, vi är ett historiens evigt ögonblick som vägrar dö ut, det brinner kärlek under våra fötter trots de eldar som ibland slår ut ur våra munnar, vi bränner varandra, men är också snabba på att plåstra om.

Låt aldrig detta ögonblick ta slut, det startade med en rispa i tiden, och om rispan läks, blir inget som förut.

Jag älskar dig.

Nattbonus: Moses äger

Hittade en rolig länk som jag var tvungen att dela med mig av innan jag går och lägger mig: http://www.entertainmentanytime.com/

Ta ut dina aggressioner på den stackars passageraren!

—————-

19:10 Update

Idag välkomnades jag av ett sånt där gästboksinlägg som man bara blir helt varm i hjärtat av.
(läs: det självantänder och skickar ut meterlånga protuberanser ur alla kroppsöppningar).

Idag, kl 16:03 (#15599 – obesvarat) Palestine P13 från Nödinge i Västra Götalands län jävla svin, din tjej är 20 år äldre än dej! gött med röten fitta ? äckel jävel!!!