Cykelapans vrede
Istället serveras ni det senaste alstret från min skadade hjärna, Cykelapan!
Har precis återkommit från att ha varit inlagd på Quintiles (ni som läst bloggen tidigare vet var jag pratar om, the rest of you, fuck off :D (eller läs några inlägg nedåt plz)).
Jag ser numera ut som en veritabel sprutnarkoman i armvecken, nålstick och lite missfärgningar här och var, supermysigt, hade jag orkat så hade ni fått bildbevis men det orkar jag förstås inte tillhandahålla.
Cykelapan som jag ritade skapades för övrigt medan jag hade en kanyl insatt i "rit-armen", några extrapoäng för det tycker jag, och ytterligare extrapoäng måste jag tilldela mig själv för att 90% av den skapade jag "uppochner". Alltså så vände jag på det jag ritade efter typ.. 4-5 timmar och såg att "hey vet du vad? det här ser ut som en apa!" och gjorde klart den på "rätt" håll.
Fy fan vad jag är bra på att förklara saker.
I övrigt så har jag tröttnat på lama jävla tretton-på-dussinet-individer som tycker sig veta mer om min och min partners förhållande än vad vi själva gör.
Jag och min sambo hänger (och har hängt de senaste fem åren) på communityn Lunarstorm, och då och då dimper det in något pseudoblonderat sprängfläsk som anser sig veta allt som finns att veta om psykologi, beteendevetenskap och profilering och därmed finner sig nödgat att uttrycka sin upprördhet om att vi älskar varandra.
Jag menar, för helvete. Jag älskar min sambo av hela mitt hjärta, vi har varit tillsammans i 4 år nu, bott ihop i två, jag har två styvbarn genom henne som jag älskar lika mycket som om de vore mina egna, men ÄNDÅ så finns det folk som tycker att vi inte borde vara tillsammans eller så kommer det så välanvända uttalandet "hon kunde ju vara din mamma".
Här någonstans kanske jag bör nämna att min sambo är 44 år, jag själv är 23. Det innebär att hennes fysiska kropp befunnit sig på jorden 21 år längre än vad min gjort.
Wow, big deal liksom. Om jag älskar henne, och hon älskar mig, vad fan har någon annan med det att göra?
Vi har båda föräldrars/släktingars välsignelse och fulla stöd, vi är fullt integrerade till höger och vänster för fan, säkert mycket mer än många "normala" par är.
Men ändå dyker de upp, ur skrymslen och vrår, för att uttrycka sin irritation, vrede och ibland sitt rena HAT mot att vi funnit varandra.
Det bästa med "argumentet" "hon kunde ju vara din mamma!" är att det slår tillbaka mot avsändaren i samma stund som det uttrycks, men få tycks förstå det. För om min sambo skulle kunna "vara min mamma", så kan faktiskt varenda "normal" pojkvän/flickvän vara en bror eller syster. Eller hur?
Ååååh denna idioti..
Jag älskar dig, sötis, för alltid. Mitt hjärta tillhör dig. :) *pussa*
