We bomb countries that drink tea
Bilden till vänster ritade jag i februari 2002 under den period av min sjukskrivning då jag var som mest deprimerad, därav den ledsna afrogubben med en cigg i mungipan.Det finns många andra saker och samband att finna, bland annat en anka som stirrar ut i rymden, vad ser du i den här teckningen? Kommentera och berätta!
Klockan är 17:05 och jag är katastrofalt nyvaken. Styvbarnen hade hunnit komma hit innan jag behagade stappla upp ur det vardagshimmelrike som kallas säng, och nu sitter de och glor på That 70’s Show, vilket jag också känner för att göra egentligen men jag måste döva mitt dåliga samvete för att jag inte skrev något igår :D
Jag höll på att få en hjärtattack när jag satte mig ner i soffan med min kaffekopp och slog på TV’n, på skärmen visades en gullig liten ruta där det stod "Kanalen hanteras inte av detta programkort". (Ni som läst inlägget "En känga i nyllet på Boxer-Robert" vet precis vad jag talar om). Jag höll på att krevera och hade jag inte lugnat mig och startat om digitalboxen först så hade det blivit skapligt pinsamt när jag väl slutat spotta ur mig okvädesord till någon stackars underbetald kamel på Boxer’s kundtjänst. Nu funkar det som det ska iaf.
Jag vill få tag i en gallerist eller nån annan person med en "konstig" titel (HAHA jävlar vad jag är rolig ibland) och se om jag skulle ha en chans att få ställa ut mina verk nånstans, börjar få ihop en skaplig portfolio nu iaf på en sisådär 30 alster.. Synd bara att det hela är ett gigantiskt moment 22, då man oftast måste vara "känd" innan man får ställa ut sina grejer nånstans, och det enda sättet att bli just "känd" är att man ställer ut sina grejer nånstans. Abisko!
"Kitty, this is America, We bomb countries that drink tea.." – Red Forman, That 70’s Show
