Det här är jag, såhär ser jag ut nu. Förut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, men just nu lutar det mer åt att jag inte vet om jag ska släppa ner pungen i jordfräsen medan jag lyssnar på Thorleifs eller slipa ned ansiktet med en rasp (nej man kan inte slipa med raspar men hur kul låter det egentligen att "raspa något med en rasp"?) medan jag låter en bindgalen eskimå ge mig manikyr med en motorsåg.

I ett par tidigare inlägg så har jag beskrivit hur min handläggare på Ungdomsgarantin betett sig som en tvättäkta klåpare, till och med så pass att han var påväg att börja kosta mig en herrans massa pengar, nu lyckades detta undvikas (inte tack vare honom) och jag trodde vi var på rätt väg.

Detta har hänt sedan sist:

Han försökte få tag på mig i en och en halv vecka, jag råkade *host* vara oanträffbar samtliga gånger han ringde (hey, det tog xx antal samtal från 4 olika personer under två veckor innan jag fick tag på honom förra gången), när han väl når mig per telefon så beklagar han sig över den tid det tagit, jag rycker lite på axlarna och tycker "mhm?". Han berättar att han hållt på att fixa med papper och sånt som behövs för att jag ska kunna få min ersättning utbetald.

Ok, det roliga med det här är ju att JAG redan FIXAT det där SJÄLV, det kostade mig några hundra spänn i bussresor och krävde ett par besök hos olika myndigheter och en massa annat jox men till slut lyckades jag ordna det EFTERSOM DET INTE GICK ATT FÅ TAG I HONOM DÅ. Åååååååååh elit!

Jag informerar honom om att det var väldigt onödigt eftersom det är just det jag redan fixat (och det borde han väl ha märkt ganska fort, men tydligen så skickas alla handlingar därifrån ut i något häftigt svart hål som inget någonsin återvänder ifrån).

Blablabla yadayadayada, han frågar om vi kan träffas på Tisdag kl 09. (dvs för ca 2 timmar sedan). Jag säger att det går alldeles utmärkt.

Jag kunde inte sova något inatt eftersom jag råkat vänt på dygnet som vanligt (läs inlägget innan detta) så det var med föga inspirerade steg jag måttade min väg till bussen, åkte in, kryssade genom snålblåsten fram till deras kontor och klev in..

Och vad får jag höra?

"Han är hemma för vård av sjukt barn."

"…."

MEN VARFÖR ÄR DET INGEN SOM GÅTT IGENOM HANS MÖTEN OCH RINGT ÅTERBUD DÅ?

"Jaha, ja det var ju jävligt roligt, 100 spänn i busskostnader rakt åt helvete" säger jag med eftertryck.

"Jaaaa joooo devajusynn’.."

"Mmmmmmmmmm"

*klampa ut*

*sova*