Nattens trygga famn
Jag är ett nattdjur, ett renodlat sådant, det har jag varit så länge jag kan minnas (om du är av de som känner mig IRL så vet du hur kul det där låter, och för er som inte känner mig IRL så säger väl namnet på bloggen en hel del, det är inte taget ur luften) och kommer troligen fortsätta att vara det ett bra tag till.Jag har försökt
att bli ett dagdjur men det har gått åt helskotta varje gång, det är något speciellt och lockande med natten, hur hela världen förändras under den.. Alla ljud låter annorlunda, alla färger blir vackrare, allting rör sig tystare, mjukare, finare. Jag känner mig fri på natten. Avslappnad, fokuserad. Natt är lyxigt :)Men varför känns det som att det vore lättare att lära sig kineniska på en 3 veckors korrespondenskurs med en analfabetisk lärare än att vända tillbaka dygnet till "rätt" sida när man väl trillat dit igen? Det är lika svårt varje gång, iaf för mig. Man tycker ju att man borde lärt sig något efter alla dessa år men inte då.
Visst, har man ett jobb som man är tvungen att gå till så brukar det ju lösa sig men det kostar oftast en arbetsdag i zombiens tecken då man sovit 1 timme på morgonen och 20 minuter på bussen. Själv har jag inget jobb, och har gått utan ett sådant i över ett år nu, sånt gör galna saker med en person som dels inte sover utan går ner i koma och dels gillar nattens trygga famn.
Efter tillräckligt lång tid så börjar man undra om man passerat point of no return och man kan inte se framför sig hur man stiger upp kl 6 varje morgon, vilket skitväder det än är, byltar på sig kläder och vinglar iväg till bussen för att åka till jobbet.. Hela konceptet blir mer och mer surrealistiskt för varje vecka som går.
Idag (om några timmar) ska jag åka till min handläggare på UG igen (läs inlägget UngDUMsgarantin) och försöka få honom att ta kontakt med Stadsteatern i Uppsala för min räkning, får se om det ger något.. :)
———
För övrigt så har jag mailat Lipton igen eftersom de inte svarat på 10 dagar. Vi får se om de svarar den här gången, tråkmånsarna.
