Dagens bild: Jag ska bara klara det här först…
Jag bokstavligen älskar TVspel, det är en av mina största passioner och har varit det sedan jag var 6 år gammal och fick min första spelkonsol, ett NES. Det var med det underbart enkla men ack så underhållande spelet Ice Climber som jag startade mitt spelberoende på allvar, visst hade jag fått smaka på lite andra konsoller innan dess, men då jag inte längre minns vilka modeller det var så anser jag de inte tillräckligt viktiga att nämna i sammanhanget.

Jag minns inte hur jag var när jag var så ung, faktum är att jag inte minns mycket alls ur mitt liv innan jag var 12 år gammal, men det är en annan historia som jag får berätta i en senare blogg.

Vad jag däremot vet är hur jag fungerar idag och hur jag fungerat i många många år.
Jag får något som jag har valt att kalla "hangups", det engelska ordet passar bättre än någon svensk motsvarighet. Varje gång jag köper ett nytt TVspel så konsumerar det i princip ALL min lediga tid, och då menar jag verkligen det bokstavligt. Det spelar ingen roll om spelet tar flera veckor att klara (och då menar jag verkligen att klara så nära som möjligt ALLT spelet har att erbjuda), jag spelar så fort jag får tid (och när man är arbetslös så blir det ganska mycket av den varan) och det är inte sällan som det blir hela nätter framför konsollen. (som för övrigt i dagsläget är ett PS2)

"Men blir inte din sambo sur på dig?" kanske ni undrar.
Nu råkar jag vara en så lyckligt lottad man att min sambo tycker om att sitta bredvid mig och titta på när jag spelar lika mycket som jag gillar att spela, hon är min extra hjärna i problemlösningar och kommer med förslag jag inte tänkt på när jag kört fast, mina extra ögon när jag inte har uppmärksamheten riktad åt rätt håll och min motivationsspruta när jag ibland blir uppretad och svär över någon till synes omöjlig passage i ett RPG/ARPG. Det är så underbart att kunna dela denna passion med den jag älskar mest, och jag tycker väldigt synd om alla som inte har det som jag på den fronten..

Nu har dock jokern i kortleken anlänt i form av World of Warcraft, ett MMORPG av sällan skådade dimensioner, och således rena dödsfällan för en som jag. Jag visste att detta skulle bli en hangup av enorma proportioner redan långt långt innan jag ens testade det första gången.
Det tråkiga med detta är ju att det är ett datorspel (ja, datorspel, inte DATAspel) och inte ett TVspel, detta gör att det inte är så kul att sitta och titta på, då en stol bredvid datorn inte direkt är det mest bekväma och mysiga som finns, det är liksom något speciellt med soffans charm.
Vore skönt om man hade trådlöst tangentbord och mus och en projektor eller nåt sånt sweet så kunde man sitta i soffan ändå, men vad vore en bal på slottet.. :D

Ptja, jag tappade tråden litegrann här.. kanske beror på att jag är nyvaken och förvirrad… usch vilken snurrig blogg det blev, inte alls som jag hade tänkt det. Jag får göra bättre ifrån mig nästa gång.

Tusentals pussar och kramar till min sambo, mina styvbarn, mina syskon och min mor & far.