Dagens bild: Hörru, skänk en slant till de hemlösa?
Alltså, hrm.. jag får väl göra som jag gjort så många gånger tidigare nu, inleda hela bloggen med en ursäkt.

Ursäkta mig.

Men den här gången så är det inte bara det gamla vanliga "förlåt mig för att det var så länge sedan jag skrev" utan jag skulle också vilja be om ursäkt till alla er vars bloggar jag läser, att mina kommentarer lyst med sin frånvaro..
Tro mig, jag läser fortfarande vad ni skriver, det är bara så att om vi skulle be min hjärna gå en sparringmatch mot ett paket pasta så skulle herr pasta tricolore vinna på walkover.

Jag är så trasig i huvudet att jag inte riktigt vet vilket håll jag ens ska börja från.

Prakti(s)k uppdatering:
Jag har hittat en praktik, det är inget ställe jag förväntar mig kunna avancera inom på något lukruativt sätt utan snarare en skön språngbräda till ett någorlunda mer aktivt yrkesliv, ett enormt plus är att detta arbete ger utlopp för min starka kreativa ådra och mina tankar/idéer blir omsatta i handling oftare än de inte blir det. Kalas, tycker jag. Även fast jag helst av allt skulle vilja ha ett riktigt jobb eftersom det skulle resultera i tillräckligt mycket pengar för att sluta gå back varje månad så är jag tacksam över att ha hittat något som de facto kan husera min själ på ett sätt som inte motsvarar förhållandet mellan kaustiksoda och köksrens.

Jag har alzheimers, eller så har jag massiv småsaks-afasi, eller så har jag någon hittils oupptäckt sjukdom som kör format hjärna-kolon varje morgon direkt när jag vaknar upp.
Jag känner mig som nån jävla pseudo-memento-snubbe som vaknar upp varje morgon ungefär som att det var första gången han någonsin vaknade upp.
Mitt minne fungerar lika bra som en osthyvel i filadelfiareklamen (jag tänker INTE acceptera några kommentarer om vilket produktnamn den där osten egentligen har, eftersom jag just haft en boxningsmatch med mitt cigarettpaket om detta, och paketet vann, därav stavningen), mina leder fungerar ungefär som den där malplacerade dra-i-snöret-som-hänger-ur-stjärten-på-mig tanten i panodilreklamen och jag känner mig allmänt som om jag var 75 år redan nu.

Nu har jag fått gnälla lite, tack så mycket.
I övrigt så är jag ganska ledsen över att sömnspecialistavdelningen på akademiska sjukhuset (läs tidigare blogg) fortfarande inte har hört av sig, och eftersom jag är lika rätt som en igelkott på E4:an när det kommer till att ringa myndigheter och be om hjälp så lär det flyga frusna grisar över helvetets hockeyrinkar innan jag vågar kolla med dem vad i helskotta som blivit fel.

*tänder en cigarett*

Jag hade ett superbra tema för min nästa blogg uppköat i huvudet häromdagen när jag satt på bussen, och när det slog mig så tänkte jag för mig själv "Jag borde ta och skriva ner det här så att jag inte glömmer det".

Men det gjorde jag inte.