Dagen började med att jag försov mig en timme, var meningen att jag skulle lotsa styvsonen till stället där han ska ha sin prao de kommande två veckorna, i vilket fall som helst tog jag nästa buss in till stan och begav mig ditåt, på vägen stannade jag till på arbetsförmedlingen, plockade upp en kölapp och gick vidare, vi återkommer till vad som hände sen.

Kilade upp till praoplatsen och snackade lite med dem och styvsonen, tog en kaffe, och sedan kilade jag nedåt stan igen.

Påvägen ner så passerade jag över en bro som har en väldigt väldigt smal trottoar på ena sidan, det går max att pressa in två personer bredvid varandra på den, och då får den ena halvbalansera på trottoarkanten, när jag börjar närma mig andra sidan så ser jag en äldre kvinna påväg upp på samma trottoar, jag förbereder mig på att dansa upp på kanten bredvid mötande galna bilister men döm om min förvåning när hon tittar upp, tvärstannar, och fyrar av ett leende som säger "varsågod att passera min herre, trevligt att mötas, min hund heter svennis" (ok, det där om hunden var lite svårtydligt). Någon mikrosekund är jag dumbstruck, chockad helt enkelt, det var så länge sedan någon lämnade plats åt mig på det där trevliga övertydliga sättet som jag själv brukar förkovra mig i när jag får chansen. (t.ex ställa sig som en hotellportier och bocka djupt med en svepande gest med båda armarna på bästa hovmanér när man vill visa en bilist att han inte behöver stanna för dig på övergångsstället utan lugnt kan köra vidare, du har inte så jävla bråttom att du måste över precis just nu). Den andra mikrosekunden så avfyrades mina smilmuskler också och jag tackade förstås precis när jag passerade henne, och mitt humör blev alldeles kalasbra, se så mycket en sån liten gest kan göra! Det är PRECIS därför jag gör som jag gör (läs bloggen "Jag är en gentleman" eller vad den nu heter)

Men saliga äro de vars lycka varar längre än en…. .. eh… skitsamma, poängen är att jag några minuter efter ovanstående hänt stapplade in på arbetsförmedlingen, och där skulle allt gå åt helvete igen.

Jag har ju som jag skrivit tidigare blivit tvungen att ställa mig i arbetslöshetskön igen efter mycket om och men, och vad detta innebär vet de flesta.. absolut ingenting.
Att stå inskriven hos arbetsförmedlingen (en förmedlare av arbeten, hence the name) betyder inte att du har hamnat hos några sorts proffs på att snoka rätt på arbeten som ingen annan hittar och förmedla dem till just DIG. Nej, arbetsförmedlingen är ett väsen som opereras av samma dödliga människor vid namn Lennart och Karl-Stefan som dig och mig och har ungefär samma förmåga att hitta en dold arbetsmöjlighet som en blind flata har att hitta en livspartner i en fiskaffär. (återanvänt, stäm mig).

Väl där så berättade jag att jag var inne och skrev in mig för några veckor sedan och fick en kallelse till ett informationsmöte (måste vara femte gången nu, börjar bli tjatigt), jag råkade blanda ihop datumen och missade det nu i fredags och nu behövde jag alltså bara träffa nån och säga "hej, jag lever fortfarande, tryck på knappen där och ge mig en ny tid för allt annat prat är redan fixat".

…

"Du måste ta en kölapp"

Sist jag var där så fick jag vänta i två evigheter och en bedrövlighet innan jag till slut fick mina 10 minuter med en handläggare. Jag var inte direkt sugen på att vänta 1-2 timmar igen för att visa att jag finns och sen gå.

"Jag har redan en kölapp, men alltså, förstår du inte att allting som vanligtvis tar tid när man träffar en handläggare redan är undanröjt? Allt är liksom klart och det enda jag behöver är en ny tid till ett möte, sist jag var här så tog det ett tryck på en knapp så kom en tid upp på skärmen, kalas liksom?"

"Men du måste ha en kölapp"

"Jag har redan en kölapp… men du menar alltså att jag måste springa runt och rulla tummarna på stan i 2 timmar för att sedan komma tillbaka och vinka lite åt en person här?"

"Alltså, det är bara…. du måste ha en kölapp för att få en tid med en handläggare"

"Men JAG VET DET OCH JAG HAR EN KÖLAPP, vad jag frågar dig är om jag inte istället kunde få stjäla en minut av en handläggare när han avslutat med en klient så att jag kan sticka härifrån tidigare nu när allt är klart från början?"

"Nej det går inte…. du måste ha en kölapp"

—-

Där någonstans kapitulerade jag samtidigt som jag fick upp en bild av jägaren i snurre sprätt som kör upp hagelgevärspipan i daffy ducks nylle och spränger bort ena halvan av ansiktet och möblerar om den andra… maken till idioti, jävla kö-samhälle, jag har INGENTING emot kölappar, jag tycker tvärtom att köer är ett genialiskt system, men att det ska vara rigida jävla naziregler kring dem som inte kan brytas eller ens bändas utan att hela skiten faller samman, himlen ramlar ner, gud blir huggen i ryggen med en skidstav av en pcptrippad igelkott, sverige snubblar på sin egen kustlinje och hamnar uppochner i havet etc, det gillar jag INTE.

Nu har jag skrivit av mig, och ska väl lalla tillbaka till arbetsförmedlingen för att kolla om mitt magiska kölappsnummer kommit något närmare. Skål!