Dagens bild: Slow down.. please.. for fuck sake SLOW DOWN
08:30. Pip, pip, pip, pip. (eller öh, egentligen så låter ju mobilen badibidibodadoda dobidobidibidaba moshimoshi mobamoba blabla etc, tror jag) I vilket fall som helst, så "ringde" mobilen imorse, både min och sambons (för att man ska vara iaf 50% säker på att jag kommer upp ur sängen). Anledningen till att den ringde vid denna tidpunkt tänkte jag redogöra för så snart jag slutar skriva denna onödigt utbroderade inledning, typ nu.

Mobilen ringde, jag vaknade, sambon vaknade, hon frågade mig om jag var vaken, jag sa att det var jag, hon frågade mig igen om jag verkligen var vaken, jag svarade ja, hon fortsatte fråga sisådär fem-tio gånger (standard procedure as every year, james) om jag var vaken och påminde mig om att jag skulle upp ur sängen, jag bekräftade förstås att jag var vaken, och nu kan hon somna om så jag kan gå upp ifred.

Kl 09:25 vaknade jag, precis i lagom tid för att höra bussen åka iväg utanför fönstret – om jag nu hört bussen åka iväg, det gjorde jag inte, men jag SKULLE ha hört den, om den nu råkat passera utanför fönstret just då – och mina hopp om att komma i tid till dagens möte flög sin kos likt en luftburen självmordsbombare. Jag kravlade upp ur sängen – fortfarande relativt mosig i huvudet efter gårdagens sömntablett – och trevade mig ut mot vardagsrummet där jag visste att dagens första cigarett låg och väntade likt en trånande oskuld.

Sätter mig vid datorn, langar upp webbläsaren och låter de vanliga sidorna ladda klart medan jag tänder cigaretten, http://buzz.bazooka.se/, http://www.tjuvlyssnat.se/ samt http://www.ollo.net/ tuggar på medan jag drar ett, två djupa bloss, andas ut. Slickar mig runt tänderna och känner att det smakar ungefär som om jag legat och hånglat med pharmacias avlopp under natten, fy fan för eftersmaken av zopiklon tänker jag. Tar ett par bloss till, letar efter något att dricka, hittar gårdagens nu avslagna cola, tar en klunk. Fy fan vad det smakar illa tänker jag men intalar som vanligt mig själv att vad som helst är bättre än smaken av kemikaliefabrik.

Skuggar igenom dagens webbskrot på ovan nämnda sidor, fnissar lite lätt åt ett par av aprilskämten som listas, två bloss till. Kaffe tänker jag. Orkar inte fixa. Fan också, inget att micra heller. Pallar inte vispa mjölk. Skit. Avslagen cola får duga, skulle ta ett glas mjölk om jag inte redan visste att det förstärker kemikaliesmaken i munnen ca 900% dagen efter man käkat zopiklon. Bah. Två bloss till, cigaretten är slut.

Tänder en till cigg innan jag knackar upp Skype för att ringa till mottagningen jag ska till idag, det gäller en utredning som jag ska delta i som handlar om att jag eventuellt lider av vuxen-adhd (http://www.justfuckinggoogleit.com/). Äntligen så börjar det hända något efter den långa pipeline som jag passerat, känns bra, även fast det som vanligt känns jobbigt att behöva bylta på sig "utomhuskläder" och åka in till stan.

Kommer till slut fram till en riktig människa efter 40-50 upptagettoner (hur sjuka är alla människor egentligen?) och berättar att jag kommer vara ca en halvtimme försenad, det går bra säger de, lägger på. Klär på mig, kollar i spegeln om jag ser proper ut, japp, hyfsat proper om man räknar med dreadsen som nästan hänger ända ner till midjan nu för tiden. Bra, tillräckligt tänker jag. Slänger på mig jackan, knyter på mig kängorna, tar en sista koll över lägenheten för att se till att ingen cigarett ligger och glöder eller att något annat som inte borde finnas där finns där innan jag kliver ut genom dörren till verkligheten.

Jag gillar inte verkligheten så mycket, dels tycker jag att det är för mycket folk där, dels tycker jag att många av dessa människor är jobbigare än vad jag vill att de ska vara. Att bevistas ute bland folk på stan är liksom inget problem, men när det handlar om att behöva prata med "viktiga" människor (läs: människor som på ett eller annat sätt helt plötsligt befinner sig i positionen att bestämma hur ditt liv kommer utvecklas från och med nuvarande tidpunkt) så blir jag oftast rätt bekymrad, oroad och irriterad redan från början. Kan bero på min historia med ovan nämnda människor men det kan också bero på att dessa personer av någon anledning oftast förefaller vara galopperande plommonsyltburkar (kanske är det bara för mig, jag vet inte) med en inneboende önskan att förvandla mitt psyke till marmelad med sina idiotiska idéer eller förslag – oavsett egna sådana eller resultat av företagsbestämda rutiner.

Verkligheten är även jobbig på det sätt att den faktiskt kräver ett visst engagemang från min sida, ett engagemang som är lika svårväckt som.. ja, se på fan.. mig. Jag kan inte ens hitta på någon rolig liknelse till det hela, det mest passande är… mig. Jag sover ungefär lika djupt som en vulkan, detta har min sambo bittert fått erfara men efter över fem år så står hon fortfarande ut med mig, det tackar jag min lyckliga stjärna för. Jag hade fem-sex veckarklockor strategiskt utplacerade över hela sovrummet i min första lägenhet, detta hjälpte i hälften av fallen, i resten så gjorde min närmaste chef tomas söder sitt bästa för att se till att jag verkligen kom till jobbet (han bodde nära och som den vänliga själ han var så tog han sig lite extra tid på morgonen för att komma och ringa på dörren tills jag vaknade, ibland).
Att min kära kvinna står ut med detta sisofysarbete dagarna i ända när jag är satt i arbete är över mitt förstånd. I vilket fall som helst så krävs det att man går upp vid vissa tidpunkter för att passa tider etc om man vill spela det där spelet, Verkligheten. Jag är inte så himla bra på det spelet, dels så känns det som att det kostar för mycket att delta i – både ekonomiskt, tidsmässigt och energimässigt – och dels så känns det som att speldesignerna helt enkelt slarvat med hela designen. Månadskostnaden är för hög (vanliga räkningar), tiden man _måste_ lägga ner på det varje dag är för lång (oftast minst 7-8 timmar), tiden det tar att logga in / logga ut (läs: transportsträcka till/från jobbet) är för lång SAMT att man aldrig får välja vilka man vill spela med (vem väljer sina kollegor?).

Ändå har samma personer mage att varna oss om elektroniska spel där vi kan göra samma sak? Bah, nu gled jag lite från ämnet, som jag inte ens själv vet vad det är än så länge, men gled ifrån det det gjorde jag.

Ok, tro nu inte att jag tappat förståndet (vilket jag förvisso inte skulle hålla emot någon utav er efter att ha läst igenom mina egna bloggar), jag slänger bara ur mig det som rinner runt i huvudet, och ibland blir det såhär.

Jag kom i alla fall fram till mötet jag skulle på – exakt 30 minuter försent (det kunde jag nita iaf) – och det var väldigt givande, det gav en känsla av att det börjat på riktigt nu, äntligen ska jag kanske få reda på vad det är för kugghjul som gnisslar där inne. Det är iaf min förhoppning, om än en svag sådan. Jag gillar inte förhoppningar, de går åt helvete för ofta för att det ska vara värt att ha dem.

Efter mötet så traskar jag upp till akademiska sjukhuset där jag ska träffa en kompis som har min plånblok som jag glömde hos honom häromdagen, köper dagens kvällspress (Aftonbladet eftersom min gud Johan Hakelius har skrivit krönikan på baksidan) så att jag har något att bläddra i medan jag väntar på att min vän har tid att komma förbi. Efter det så makar jag mig ned till bussen (ned, upp, söderut, österut? fan vet jag, det känns som ned.) för att åka hem, passar på att köpa en bacardi breezer vattenmelon (för att ytterligare försöka kvälja den där kemikalesmaken) samt lite vin att överraska min älskling med.

Kommer hem, slänger av mig jeansen det första jag gör, hatar att ha "utekläder" på mig hemma, klär på mig mjukisbyxorna, tänder dagens 15:e cigg. Kollar upp om morgonens autobokmärkta sidor uppdaterats, glor bloggen. Skriver inlägget. Loggar av.

[End transcript]