Jag hade världens mest seriösa blogg planerad (och nästan helt färdigskriven) angående hur vi människor som ras inte förändras nämnvärt oavsett hur mycket samhället förändras runtomkring oss över tiden.
Istället så blev det bara skräp av alltihop, vi får se om jag postar den någon dag framöver, den var otroligt tråkig (alltså inte roligt skriven) och seriös. Kändes inte som att den hörde hemma här alls.
Iaf:
Mr Blixt (& Dunder) hälsade på här hemma mitt i natten för 2 dagar sedan. Det var jävligt roligt. INTE.
Jag och min kära satt i soffan i allsköns ro tittande på tv som vilka drogade marsvin som helst skulle göra, ett åskväder hade introducerat sig med en dov knall ca 5 minuter tidigare. Vi är båda två av inställningen: "Ja visst det åskar, jättejobbigt, slår åskan ned så att det kommer och jävlas med oss så är väl det sugigt, men chansen är inte tillräckligt hög för att vi ska sumpa både tv och internet, fuck off."
Chansen gillade inte oss den natten.
Mr Chansen var faktiskt riktigt jävla sur på oss den natten.
Riktigt sur, typ lika sur som en Sura Hockeypucken nedsänkt i en flaska med ättika nedsänkt i en förorenad sjö.
Så sur var Mr Chansen.
Mitt i vårt marsvinsliknande tvknarkande så lös plötsligt rummet upp igen, denna gång var det dock inte lika odramatiskt som tidigare. Denna gång så blinkade alla lampor till lite snabbt, någonting lät PANG och datorer, tvapparer, dekodrar, hemmabiosystem, videos och allsköns elektroniska vapendragare stämplade ut en sekund för att sekunden senare ångra sig och be att få tjäna oss återigen.
Vissa av dessa enheter var inte lika pigga som andra. Rent ut sagt så var vissa av dem jävligt döda.
Dödsoffer:
ADSL-modem
Router
Nätverkskort
Japp.
Det som lät PANG var – efter hyffsat noggrann undersökning – en eller flera kondningar i modemet + routern som pröjsade med sina liv för att skydda resten av komponenterna som var involverade. Rena skyttegravsdramat med andra ord. Nätverkskortet i en av datorerna fick även det betala det ultimata priset.
Vad lärde jag mig av detta då kan man fråga sig?
Jo såhär är det.
När jag var ung så tvingade mina föräldrar oss barn att dra ut varenda jävla elektrisk pinal inklusive apparater kopplade till telefonnätet så fort åskan gick.
Vi bodde på ett ställe där man vanligtvis är mycket mer känslig för åska än om man bor t.ex inne i en storstad/stad. (dvs. vi borde på ett sånt där mystiskt ställe som man kallar en "ort", eller en "by", ni har säkert läst om det i böcker, nån gång)
I vilket fall som helst så blev jag ganska sur över att vara tvungen att koppla ner från mina BBS:er och vid senare tid IRCservrar men fann mig oftast i detta då mina föräldrar faktiskt på ett sätt eller ett annat fick sista ordet om det. (far min hade en väldigt skön metod som involverade att sno mitt rums propp i proppskåpet, jävligt effektivt, innan jag förstod att jag kunde dra förlängningssladdar från ett annat rum, tyvärr så slutade det bara med att han stal en massa sladdar och tillslut hela jävla datorn vissa dagar. :D (Jag älskar dig pappa))
Detta ledde ju – förstås – till att när jag väl flyttade hemifrån så hade jag ungefär lika mycket respekt för åskväder som en kackerlacka har för vänstertrafik, min första lägenhet var rätt central så vem bryr sig, eller hur? Åskan slår inte ner här, jag bor ju i stan.
Nu råkar det vara så att jag inte bor i stan längre, och vi har klarat oss igenom otaliga åskväder här ute med all elektronik inkopplad. Här kom den där gången som förändrade oss båda. Jag kommer att slänga mig efter nätkablarna och diverse strömkablar nästa gång jag hör åskan gå. Jag kommer införskaffa ett till överslagsskydd för datorerna och kringutrustning. Jag kommer att bli.. mina föräldrar.
Det tog EN gång, och så himla många åskväder har vi inte haft här ute.
Här står jag nu – som på högvakt – redo att reagera vid närmsta tecken på åska, budgeten som finns tillgänglig att lägga på sådan lyx som ersättandet av elektroniska prylar kan liknas vid den budget kängurur lägger på nya märkeshandväskor och mobiltelefoner.
Har jag lärt mig en läxa?
Jag tror det, men jag väntar tills nästa åskväder innan jag lämnar besked.
Japp. Idag visade det sig att jag visst lärde mig läxan. (Jag sade ju att jag skulle lämna besked vid nästa åskväder) Helt plötsligt såhär på eftermiddagen så knallade det till ordentligt bland molnen, vips så var jag på fötter från soffan där jag satt och avnjöt Splinter Cell – Chaos Theory till PS2 och stängde av datorerna, drog ur kontakterna till dem samt jacket till modemet.
