När jag igår läste Opassandes bloggpost “Vem läser din blogg? Vem skriver du för?” som i sin tur var inspirerad av deep|edition, paradigm och mig själv, satte jag mig och skrev ett långt inlägg på ämnet, tyvärr var jag inte enbart inspirerad av Opassandes inlägg utan även av en försvarlig mängd rödvin vilket resulterade i att hela texten försvann tack vare slarvigt klickande. Idag gör jag ett nytt nyktert försök, here goes.

Teflonminne startade den 7:e oktober 2005 utan någon speciell inriktning, jag såg den mest som ett skönt sidoprojekt att pilla med när jag inte sysslade med annat och innehållet var oftast personligt med en och annan rant. Redan efter några månader fick bloggen tyvärr stryka på foten eftersom jag snöade in något fruktansvärt på World of Warcraft och posterna kom med allt större mellanrum, det skulle ta ända till slutet på september i år innan den återhämtade sig, trots att jag slutade spela WoW för ganska länge sedan.

I samband med Teflonminnets återuppväckande så bestämde jag mig för att sparka in den i sfären på allvar genom att börja nyttja knuff.se och andra knytpunkter eftersom jag tagit beslutet att fortsätta skriva om aktuella händelser som berör mig och andra. Om man ser förbi allt detta och tar sig in till kärnan av hjärnan för att dissekera Teflonminnets minnesbank så finns det bara ett enda övergripande mål med bloggen och det är att få läsaren att dra på smilbanden, jag tycker att skratt är det vackraste som finns och kan jag bjuda på ett leende så är det värt allt.

Så, vilka är det som läser min blogg?
Förutom mina föräldrar, syskon, min egen familj och en handfull vänner och bekanta så består den största delen av drivebys som dimper in från alla möjliga hörn av nätet, sedan vill jag väl tro att jag redan lyckats få ett par nya stammisar på kroken sedan inträdet på bl.a knuff.se. Teflonminnet riktar sig inte till någon speciell läsarskara utan jag vill tro att den är kompatibel med de flesta.

Vem skriver jag för då?
Om man är rent krass kan man nog säga att jag skriver för mina inre demoners höga nöjes skull, det kanske låter konstigt men det finns ofta en mental kniv mot strupen när jag konstruerar mina inlägg, en otydlig skugga av krav på att leverera, och den vars godtycke jag måste få innan jag postar är mig själv. Jag funderar inte på vilken typ av människor det är som läser bloggen och jag anpassar därför inte heller innehållet, det som kommer ut kommer ut.

Hur förhåller jag mig till gammelmedia?
Teflonminnet skall nog ses som en glasbit i foten på gammelmedia, ingen stor glasskärva utan en sån där ettrig liten jävel som inte syns utan mikroskop men svider likförbannat. Jag tröttnade redan för flera år sedan på gammelmedias desperat vädjande löpsedlar/rubriker om CHOCKTUTTAR I HETSKUPP och SEXTERROR I KYRKBÄNKEN, detta sätt att “sälja snask” äcklar mig och jag skulle nog skämmas lite om jag jobbade på ett sådant företag. Kanske skulle man kunna se denna metod som dödsrycken hos en döende informationsbärare om det nu inte vore så att skiten ser likadan ut på deras motsvarande webbsidor, en oroande framtid.

Med det inte sagt att jag förkastar gammelmedia helt och hållet, jag förlitar mig fortfarande till stor del på dem när det kommer till information men jag tycker att det krävs mer avancerat kritiskt tänkande/läsande idag för att sålla bort alla värdelösa vädjande snaskigheter och komma fram till själva informationen som gömmer sig längst ned.

Så, välkommen till Teflonminne, ta på dig tofflorna, det ligger glasbitar här.

Bloggosfären om: Media, Gammelmedia, Bloggar, Bloggosfären