Dyrbara tårar
Jag kan i princip inte gråta, någon som känner igen sig? Ja, jag misstänkte det.
Denna oförmåga att gråta var ingenting som bekymrade mig under min uppväxt, det var snarare bara positivt, inte fan kunde man hålla på och böla heller, det var ju töntigt, barnsligt osv. Att i skolan börja snyfta som en “kärring” om man mottog en mördartackling på bollplanen så man for som en förvirrad vante genom luften och plöjde en grusfåra med snoken var helt enkelt oacceptabelt om man inte hade lust att utstå kollektiv halvmobbning de nästföljande veckorna.
Min oförmåga tjänade mig således ganska väl under skoltidens desillusionerat tidiga krav på manlighet. Vad jag däremot inte visste var att jag blev så bra på att stänga av känslor att jag numera finner mig själv vara emotionellt handikappad, den där ventilen som ska vara tillgänglig när verkligen allting är skit och helvete och ingenting i världen kan distrahera en från insikten av hur jävligt man egentligen har det är näst intill igensvetsad, sönderrostad.
Sent i natt – så pass sent att det nog snarare var “i morse” – lyckades jag öppna den där ventilen, äntligen. Dammarna brast och turbinerna spann loss i vansinnig overdrive för att spola rent kloaktunnlarna, jag stod i köket, naken som ett nyfött barn, lutad mot fönstret och stirrade ut genom mina krampaktigt kisande ögon, linserna var grumliga av tårar och jag kunde känna hur de rann över mina kinder för att sedan droppa ned på mina fötter. Jag var så lycklig över att få gråta att jag grät ännu mer, hulkande efter luft och mellan varven tvungen att med baksidan av handen torka bort saltblandat snor ur nosen. Tänderna skallrade mot varandra i otakt till följd av mina krampande käkmuskler och benen darrade tyst, tappert kämpande för att hålla mig upprätt.
I fyrtio minuter stod jag där, de tio första minuterna grät jag av uppgivenhet, de sista trettio av tacksamhet över de första tio.
Det finns inget rusmedel i världen som kan mäta sig med känslan som infann sig efter att den sista tåren sagt adjö till min haka och exploderat över min fot. Tomheten som fylldes av lugn, inget har förändrats, inget har blivit bättre, men stillheten och lugnet som fyllde mig inombords medan jag stirrade ut över de tysta lite snötäckta vidderna utanför fönstret var mer än nog för att jag skulle vara tacksam. Tacksam över att ha fått släppa taget en stund, naken och ensam i det nedsläckta köket.
Förmågan att kunna gråta är gravt underskattad. Om du besitter den, omfamna den varmt och skatta den djupt.
Bloggosfären om: Tårar, Sorg, Tacksamhet
Tårar består av vatten, salter, fett och enzymet lysozym som löser upp både döda och levande bakterier.
Sunday 18 Nov 2007 @ 21:15
[]
hm.. grattis får man väl säga då
Sunday 18 Nov 2007 @ 21:20
[]
Låter fint. Att se det så.
Jag grät aldrig heller som barn.
När jag började gråta för några år sen kunde jag inte sluta… Jag grät tamigfan i ett helt år.
Så nu vågar jag inte riktigt börja igen…
mymlan’s senaste bloggpost: hora eller städerska?
Sunday 18 Nov 2007 @ 21:24
[]
Drottningen:
Tack. (Tror jag? Eller är du fortfarande arg på mig?) :/
Mymlan:
Det är ju också en förbannelse, för mycket av det goda so to speak. :(
Sunday 18 Nov 2007 @ 22:06
[]
Men vännen… jag vet att du säger att det var positivt på sätt och vis, men känner ändå empati. *kram*
(Jag känner igen syndromet – jag kan böla relativt ohämmat till sentimentala filmer numer, men när det gäller mig själv ska det bitas ihop till förbannelse.)
emma’s senaste bloggpost: IT-lärdomar
Sunday 18 Nov 2007 @ 23:02
[]
nej, jag är inte arg på dig, men tro inte att du ska få något medlidande när du blir sjuk. neeejdu.
Monday 19 Nov 2007 @ 09:12
[]
Jag kan ifs gråta rent fysiskt men jag gör det sällan och slutar alltid efter 4 ynka *snirf* för då kommer jag på hur ful jag är när jag bölar. Jag blir sällan riktigt ledsen, jag blir bara arg.
Sist jag grät så där riktigt hejdlöst var när mamma ringde och sa att morfar hade fått en massiv hjärtinfarkt. Då vek sig t.om mina ben och jag rasade ihop i en liten hög…
Nini’s senaste bloggpost: 4 nyanser av sur
Monday 19 Nov 2007 @ 09:30
[]
Emma:
Mjo nog finns det möjlighet för en del snyftande även från min sida när det kommer till vissa särdeles näsduksvänliga titlar som t.ex the Green Mile, men det är ju också som du säger en helt annan typ av gråt.
Drottningen:
Bra tur för mig att jag nästan aldrig blir sjuk då. ;)
Nini:
Jobbigt att tänka sådär. :/ Eller ptja vad vet jag, det handlar ju om vad som funkar för en liksom. Vill man gråta så är det ju jobbigt, vill man inte är det väl bra på ett jobbigt sätt. Hoppas morfar klarade sig, fast det där kanske var jättelänge sen.
Ber om ursäkt om jag svamlar, jag är sliten idag.
Monday 19 Nov 2007 @ 12:35
[]
Jag lyckades också öppna ventilen igår. Det är underbart, och sen somnade jag som en stock och vaknade utvilad.
Mårthen’s senaste bloggpost: En bedrift som borde belönas
Monday 19 Nov 2007 @ 16:16
[]
Jag känner mig också handikappad när jag inte kan grina. Ibland funkar det. Grattis.
DrKotte’s senaste bloggpost: Manipulation vs. diskussion
Monday 19 Nov 2007 @ 17:34
[]
[...] en fin text om att gråta, hos [...]
Monday 19 Nov 2007 @ 18:18
[]
jag fick en hög med besökare av dig igår, det var snällt tycker jag. =)
(eller så trodde de att vi var osams och hoppades på snaskiga detaljer bara.;)
Monday 19 Nov 2007 @ 19:54
[]
själv upptäkte jag att jag kunde gråta inombords.. tårarna kom inte ut utan åkte bakvägen genom svalget och gav en smak av salt..
skittrist men faktum..
Monday 19 Nov 2007 @ 20:45
[]
Mårthen:
Gratulerar! Jag behövde inte ta mina sömnpiller den dagen heller.
DrKotte:
Tack.
Drottningen:
Detta måste utnyttjas, ska vi börja låtsasbråka en gång i veckan? ;)
anki/barbakvinna:
Låter som att du har effektiviserat hela processen, inget går till spillo. :/
Monday 19 Nov 2007 @ 22:37
[]
Jga har faktikst lätt för att böla, är nog ganska kännslosam av mig i största allmänhet. Och jo fan hellre de änn kännslo kall helt och fullt, brr.
Verkar som du ahde en vacker moment där.
Congrats!
Tuesday 20 Nov 2007 @ 21:45
[]
Jag förstår din känsla, när man gråtit klart får man en ganska skön känsla i kroppen. Även om inget förändrats som du säger. Själv kan jag gråta hur mycket som helst, visst det är bra i helande syfte. Men det är också sjuk jobbigt att gråta när man helst inte vill visa det! Av någon anledning känns det som att man är svag när man visar att man gråter.
Wednesday 21 Nov 2007 @ 11:15
[]
*s*
Det är helt ok att svamla, jag gör det ofta :)
Morfar klarade sig – han är finne så det krävs mer än ett trasigt hjärta för att knäcka honom uppenbarligen.
Nini’s senaste bloggpost: Sammanfattning: Konferensen
Wednesday 21 Nov 2007 @ 15:07
[]
Angelica:
Ja det kan ju vara lite jobbigt att falla ut i storgråt ensam mitt på det lokala torget eller på arbetsplatsen. Surt men sant.
Nini:
Ah, det förklarar ju saken, jag har finskt blod i mig också. Det blir vi och kackerlackorna som allierar oss efter the nuclear holocaust. ;)
Thursday 22 Nov 2007 @ 10:40
[]
Stort medhåll. Att gråta är fantastiskt. Man mår faktiskt jävligt mycket bättre efteråt också. True story.
Friday 23 Nov 2007 @ 20:20
[]
Hur gör man?
mymlan’s senaste bloggpost: just precis nu…
Friday 23 Nov 2007 @ 20:51
[]
mymlan skrev:
Bra fråga, om någon har en hygglig guide så tar jag emot den med glädje.
Tuesday 27 Nov 2007 @ 21:58
[]
[...] närmaste och då speciellt när det kommer till utsläppandet av de så väl behövliga tårarna. Sambon skrev ju för knappt två veckor sedan om en efterlängtad gråtning men trots att jag vet, eller iaf [...]
Wednesday 28 Nov 2007 @ 19:42
[]
[...] vissa lägen tror jag mer på tårar än [...]
Sunday 20 Jan 2008 @ 08:15
[]
[...] in i hur andra mår, jag kan förstå dem och trösta, men nästan aldrig känna. Jag kan heller i princip inte gråta, vilket suger [...]
Sunday 09 Mar 2008 @ 22:15
[]
Haha, känner precis som du :D
Saturday 26 Apr 2008 @ 16:45
[]
låter fint :) grattis ^^
Själv grät jag mycket som barn. Var väl ganska känslig liksom. Nu är det bättr:) men visst är det skönt att gråta ut ibland!!
puss o kram från Elin
Sunday 12 Oct 2008 @ 02:02
[]
jag älskar henne men men fan un jag vet attinge fis n som kan älska en :’((U) fan man vet inte vad ska man göra när hon älskar inte han :(
Wednesday 21 Apr 2010 @ 17:04
[]
Jag känner igen mig.
Det ingår inte i manligheten att varken gråta eller vara rädd.
Inte där jag växte upp i alla fall.
Livet har lärt mig att både rädslan, sorgen, vreden och skammen är portar som vi kan gå igenom.
Nyckeln är ironiskt nog vår kärlek och det jag jobbar med idag är att visa mina kunder hur de kan använda sina tankar och sin kärlek för att läka sin sorg, sin rädsla och sin vrede.
Vill du lära dig omvandla dina jobbiga eller svåra känslor till härliga känslor, så finns jag bara ett mail bort på
Varma hälsningar
Tomas