Nollsju, nollåtta, beh?

Det finns säkert en hel del jag kan skriva om 2007, och ni kan ge er fan på att jag kommer skriva det framåt nyårsdagen eller dagen efter det (nyårsannandagen?), men fram tills dess får ni nöja er med en kort liten recap av mitt 2007. Inte Teflonminnes 2007, utan mitt 2007.
2007 har varit ett rejält jävla skitår, både introvert och extrovert, det har verkligen inte kunnat gå sämre än vad det kunnat gå (säg inte att jag sade det, då blir det bara värre) och om det inte vore för nef, styvbarnen, syskonen och bloggen så vettefan om jag skulle orkat igenom skiten. Det har varit tungt rent ut sagt, så jag hoppas på ett ljusare 2008 (som jag säger TVÅTUSENÅTTA, inte tjugohundrajävlaåtta) på alla sätt.
En stor ljuspunkt i detta bistra mörker har varit Teflonminne, Teflonminne har – med sin anstormning av läsare av alla de slag – agerat fyr i ett mörkt hav av blandad sörja. Jag vet vilka mina mesta läsare är och de behöver inte ge sig tillkänna, men det är era kommentarer som driver mig att skriva mer, oavsett medhåll eller mothugg.
Jag tänker fanimej inte avsluta året på en dyster not, så mycket kan jag säga direkt. Aftonen skall dedikeras till firande och glam, fest och partaj, stoj och lugn om vartannat, som var och en föredrar. Det enda jag kan hoppas på är att år tvåtusenåtta kommer bringa med sig lite mer av fru fortuna och lite mindre av herr Bodström, mer av jobb och mindre av a-kassa, mer av glädje och mindre av sorg, mer av lugn och mindre av stress och slutligen, mer av kärlek och mindre av hat.
Så ta fram era glas och skåla med mig för år 2008, det år då vi för alltid förintar övervakningssamhället. Eller hur?! TILLSAMMANS!
SKÅL!













