Ja just det, jag glömde nästan…

Japp, WOW!

Så röt en avlägsen liten uttråkad hjärncell i den vänstra hemisfären av min hjärna när jag läste Opassandes reaktion på den här artikeln i IDG. Hjärncellens WOW hade med artikeln of WoW att göra, och berodde till största del på att cellen (Eigil Membranfaste) verkligen hade ruskiga problem att tillgodogöra sig all humor som fanns att extrahera ur texten. Makalöst!

Opassandes tankar om man kanske hade missat en månad eller två och IDG med andra ord skulle skämta oss aprillo känns inte långt borta, men å andra sidan är det tamigtusan inget som förvånar mig längre när det kommer till det där landet i väst och dess eskapader, särskilt inte när det handlar om terrorister och terroristbekämpning.

Det talas alltså om att USAs underrättelsetjänst ska utveckla en programvara vars uppgift är att snoka fram terrorister i onlinespel. Nej, jag skojar inte, och du läste rätt. Nu ska riktiga människors terroristpotential bedömas utefter hur de väljer att spela sina påhittade karaktärer i datorgenererade världar.

Som sagt.. WOW!

Det blir ju förstås WoW – World of Warcraft – som får stå i rampljuset eftersom det är det onlinespel som flest känner till något om, och jag kan inte låta bli att tänka på vilka olika psykologiska utvärderingar som kan bli resultatet om man genomför den här idén.

Inom många MMORPGs är det vanligt med s.k “ganking”, uttrycket kommer ifrån “gang kill” dvs. att flera personer går ihop och attackerar en ensam stackars sate, ofta utan några nobla motiv bakom utan enbart för att det är.. ptja.. kul helt enkelt. Det kan också vara att en enda person vars karaktär har hög level eller max level och då även extremt bra utrustning ger sig ut på en gankrunda för egen maskin, letar upp något av alla ställen där nybörjarna håller till och sedermera gör komplett slarvsylta av varenda en som kommer i dennes väg.

Sånt här pysslade jag själv med någon gång i kvartalet när jag lirade WoW, det var ofta någon sen natt där inte ett dugg gått som man ville det, varken IRL eller InGame, man var sur och jävlig och behöva avreagera sig lite, då blev det till att glida in och blanda dvärgsoppa och människowok tills man tröttnade. Inget jag är stolt över men jag var extremt vänlig jämfört med det övriga klientelet.

Hur skulle jag då bli bedömd av detta program? Antagligen som en “burning fuse” eller “hairtrigger” eller något annat sånt där hippt som man hör i filmer. Jag menar det är ju helt uppenbart att jag kan tappa förståndet när som helst, bygga fyrtio skobomber till min nyinsmugglade tio flodhästar och göra någon form av hippopotamus-naked-dash mot riksdagshuset. Det ser ju vilken AI som helst!

Sen har vi ju ett annat intressant beteende från MMORPG-världen, nämligen corpsecamping. Japp, det är nästan lika knäppt som det låter (nej, jag menar inte att man trycker in tältpinnar i kadaver och sover under dem om natten, go away weirdo.) och kan vara fruktansvärt psykande om man råkar ut för slipade taktiker.

Corpsecamping går hand i hand med ganking och innebär att man när man dödat en annan spelare väntar kvar vid dennes lik för att så fort spelaren återupplivar sig själv (vilket i WoW och många andra spel måste ske i närhet av liket) döda denne igen innan någon flykt kan genomföras. Detta upprepas gärna fem, tio, tjugo gånger, eller helt enkelt tills personen får nog och faktiskt loggar ut från spelet en stund.

Nobelt, jag vet.

Vad skulle man få för diagnos där egentligen? Dessa personer lider ju helt uppenbart av någon form av nekrofili, eller åtminstone en abnorm fascination av döda kroppar, och om man gillar döda kroppar så är det ju självklart att man så fort man slutar mellanstadiet kommer sno en jumbojet och styra den rakt in i en, två, tre, säkert fyra människor, MINST! Nä in bakom lås och bom, eller åtminstone 50 år på “the terrorist watchlist”, solklart fall av en groende terrorist.

Jag säger då det, ibland undrar jag om det inte är ett gäng nedrökta silkesapor som styr det där jävla dårhuset på andra sidan vattenpölen. Eller så har helt enkelt proppskåpet smällt hos varenda sate och de tror att de är med i någon maffig actiondramakomedi där ingen bryr sig om vad för skit de hittar på efter eftertexterna.

Och när jag skrev det där så slog det mig plötsligt att det säkert är så, vad som hände för ett år sen är det bara gamla gubbar och tanter eller på sin höjd arkeologer/antropologer som bryr sig om, det har ju legat på nätet “fööö eeeeviiit”. Det som händer idag är coolt en liten stund, och om det inte händer något imorgon går världen under.

..och det som händer i USA, ja det har ju inte hänt egentligen, inte när eftertexterna rullat klart och alla gått hem.

Man har hunnit se lite serier i sitt liv, eller kanske i sin brist på liv.

Hur mycket tid har du slösat bort?

Overifierade uppgifter tyder på att det ligger en anonym laptop på vårt andra kontor i Stockholm. Hoppas!

Och tydligen var jag techsupport i sömnen inatt! En väldigt tjurig och trött techsupport förvisso, men eftersom jag knappt minns att jag vaknade och gick upp så svär jag mig fri från alla anklagelser. (Förlåt för tjurigheten baby)

Jag kan inte ens beskriva i ord hur mycket jag hoppas på att mitt föreslagna laptop-lån av firman går igenom. Jag har redan missat flera tusen kronor i övertid som jag gärna spenderar min tid på resan till/från jobbet att göra, det är ett bra sätt att väcka hjärnan att syssla med avtalsrevision.

Nej, jag skojar inte.

Det har alltid fascinerat mig, roat mig, tillfredställt mig. Att bevittna och att delta, att experimentera och att manipulera. Det är ett episkt dansstycke som utspelar sig två gånger om dagen i Sveriges största stad. Vad talar jag om?

The morning commute.

Jag deltar i den morgon och kväll nu, och det är lika vackert som jag minns det sedan tiden vi bodde på södermalm. Det är möjligt att liknande inträffar i t.ex Göteborg, eller Malmö, men jag vet inte för jag har inte någon empirisk erfarenhet av de städernas mornar och kvällar.

Alla dessa människor, tusentals, tiotusentals, går, halvspringer, och rusar kors och tvärs i trånga gångar, trappor, och på perronger, och jag stöter aldrig in i någon, och ingen stöter någonsin in i mig, även om jag så går och stirrar i taket i 30 sekunder (ja, jag har provat). Om man försökte sig på samma sak i min hemstad Uppsala skulle man efter dessa 30 sekunder troligen behöva uppsöka sjukhus för omplåstring av rejäla blessyrer, skrubbsår och ett och annat köttsår.

Låt mig säga såhär; att förflytta sig till fots i Uppsalas morgonrusning kräver fullständig koncentration, ett välutvecklat sinne för att oavbrutet planera sin rutt åtminstone 15 steg framåt samt en magisterexamen i anger management för att inte explodera i ett moln av svordomar när man fått den 18:e armbågen inkörd med bedövande träffsäkerhet i samma revben som de första 17 hälsade på.

I Stockholm är det så annorlunda, jag kan gå och lyssna helhjärtat på min musik, fortfarande halvt sovande efter buss- & tågresan till staden i fråga och bara låta en minimal autopilotprocess köra i bakgrunden som lugnt gör små justeringar för att utnyttja öppnande luckor och registrera avvikande rörelser i havet av kroppar. Aldrig behöver jag paniksteppa åt sidan eller finna mig själv stående nästipp mot nästipp med någon särdeles obeslutsam fan som jag lekt riverdance med i fem sekunder i något desperat försök att nå en tyst överenskommelse om vilken jävla sida vi ska passera varandra på.

Det går fort, alla andra är också trötta, men det fungerar ändå, systemet förlåter misstag. Jag kan snubbla, ta oväntade steg åt sidan och säkert även framföra min lekamen med samma sluggerprecision som uppnås efter den där femte ölen du dricker efter den som skulle vara den sista för kvällen, myllret anpassar sig och justerar direkt.

Vissa säger att det är stressande att delta i den här föreställningen varje dag, själv finner jag den extremt lugnande, rentav fridfull och elegant.

Och så tog jag en rätt snygg bild av kyrkan utanför kontoret där jag jobbar.

Jag har insett att innan jag får loss en laptop + dongle från jobbet så är det helt och hållet omöjligt för mig att hänga med i alla de bloggar jag förut läst så hängivet, för att ni ska kunna få en uppfattning om varför det är omöjligt så får ni här ett utdrag ur en vardag i mitt liv.

06:00 Alarm #1 ringer
06:02 Stäng av alarm #1 i sömnen
06:10 Alarm #2 ringer
06:13 Stäng av alarm #2 i sömnen
06:14 Sno nefs täcke i sömnen
06:20 Alarm #3 ringer, nef knuffar och morrar
06:25 Ge upp snoozing och kliv upp
07:00 Åk buss, somna på bussen
08:00 Åk tåg, somna på tåget
08:40 Åk tunnelbana, somna INTE på tunnelbanan
09:00 Kliv in på kontoret

Har inte ens tid att läsa nyheter under dagen, än mindre bloggar, trots att jag jobbar omgiven av IT.

18:00 Gå till tunnelbanan
18:20 Åk tunnelbana, somna INTE på tunnelbanan
19:10 Åk tåg
20:15 Anländ till slutstationen efter oundvikliga förseningar/vagnfel
20:40 Åk buss
21:20 Kliv in hemma
22:00 Ät middag
23:00 Sov sju timmar

Wash, rince, repeat.

Om jag kunde få loss en bärbar så skulle det där dagliga slösandet av 4-5 timmar kunna omvandlas till både möjlighet att jobba övertid som jag faktiskt behöver kunna göra, samt tid att läsa nyheter, bloggar, och skriva eget. Så jag hoppas att det blir ordnat asap.

Fick svar på min vänliga middagsinbjudan.
Kort, och inte alls särskilt roligt.

från kundkontakt@ica.se
datum 2008-feb-10 15:20
ämne Angående ditt ärende CALL4351293
skickad av ica.se

Hej Styrbjörn!

Tack för att du har hört av dig till oss.

Tack för dina värmande ord, som vi naturligtvis har framfört till ansvariga för ICAs TV-reklam. De hälsar att de tycker det är mycket roligt och stimulerande att arbeta med denna reklam.

Med vänliga hälsningar
ICA Kundkontakt
[Namn borttaget]

Besviiiiiikeeen.

Nuff said.

Jag fick precis ett MMS av min kära nef, och jag vet inte riktigt om jag kommer våga åka hem imorgon, verkar ju föreligga hot mot vissa kära ägodelar!

Text:
“WTF? Det ligger en skinnflådd jättekuk i vår kyl!”