Dansen vi dansar
Det har alltid fascinerat mig, roat mig, tillfredställt mig. Att bevittna och att delta, att experimentera och att manipulera. Det är ett episkt dansstycke som utspelar sig två gånger om dagen i Sveriges största stad. Vad talar jag om?
The morning commute.
Jag deltar i den morgon och kväll nu, och det är lika vackert som jag minns det sedan tiden vi bodde på södermalm. Det är möjligt att liknande inträffar i t.ex Göteborg, eller Malmö, men jag vet inte för jag har inte någon empirisk erfarenhet av de städernas mornar och kvällar.
Alla dessa människor, tusentals, tiotusentals, går, halvspringer, och rusar kors och tvärs i trånga gångar, trappor, och på perronger, och jag stöter aldrig in i någon, och ingen stöter någonsin in i mig, även om jag så går och stirrar i taket i 30 sekunder (ja, jag har provat). Om man försökte sig på samma sak i min hemstad Uppsala skulle man efter dessa 30 sekunder troligen behöva uppsöka sjukhus för omplåstring av rejäla blessyrer, skrubbsår och ett och annat köttsår.
Låt mig säga såhär; att förflytta sig till fots i Uppsalas morgonrusning kräver fullständig koncentration, ett välutvecklat sinne för att oavbrutet planera sin rutt åtminstone 15 steg framåt samt en magisterexamen i anger management för att inte explodera i ett moln av svordomar när man fått den 18:e armbågen inkörd med bedövande träffsäkerhet i samma revben som de första 17 hälsade på.
I Stockholm är det så annorlunda, jag kan gå och lyssna helhjärtat på min musik, fortfarande halvt sovande efter buss- & tågresan till staden i fråga och bara låta en minimal autopilotprocess köra i bakgrunden som lugnt gör små justeringar för att utnyttja öppnande luckor och registrera avvikande rörelser i havet av kroppar. Aldrig behöver jag paniksteppa åt sidan eller finna mig själv stående nästipp mot nästipp med någon särdeles obeslutsam fan som jag lekt riverdance med i fem sekunder i något desperat försök att nå en tyst överenskommelse om vilken jävla sida vi ska passera varandra på.
Det går fort, alla andra är också trötta, men det fungerar ändå, systemet förlåter misstag. Jag kan snubbla, ta oväntade steg åt sidan och säkert även framföra min lekamen med samma sluggerprecision som uppnås efter den där femte ölen du dricker efter den som skulle vara den sista för kvällen, myllret anpassar sig och justerar direkt.
Vissa säger att det är stressande att delta i den här föreställningen varje dag, själv finner jag den extremt lugnande, rentav fridfull och elegant.
Och så tog jag en rätt snygg bild av kyrkan utanför kontoret där jag jobbar.
Friday 22 Feb 2008 @ 22:42
[]
Du ser nu och förstår den chocken jag fick när jag flyttade från Stockholm till Uppsala. Aldrig tidigare har jag haft anledning att idiotförklara så många människor. De sprang rakt in i en trots att man gick i en rak linje. För att inte tala om alla idioter som inte såg att man hade en liten människa vid sin sida – det fanns folk som fick för sig att de skulle gå emellan oss och därmed så bröt de mitt grepp jag hade vid den lilles hand. Där och då slutade jag att röra mig ute på stan i U-a men har fortsatt att njuta fullt ut att göra det varje gång jag åker hem.
Och jo, “hem” är det fortfarande och förbannat “home sick” blir jag när jag ser din vackra bild på “Sockertoppen” – min barndoms kyrka. *snyfta lite längtansfullt*
nef’s last blog post..Du måste!
Friday 22 Feb 2008 @ 23:41
[]
nef:
Ja, jag förstår det nu, det du försökt beskriva flera gånger, din irritation över hur man krockar med folk. Jag har inte sett det på samma sätt förrän nu när jag verkligen fått kontinuerlig erfarenhet av den synkroniserade dansuppvisning som sthlmcommute är. :)
Saturday 23 Feb 2008 @ 12:49
[]
Det där är faktiskt helt magiskt. Att man kan gå med musik i öronen och en bok framför ögonen utan att krocka med en enda en.
Men du vet väl att det bara funkar på Centralen? På Drottninggatan är den förmågan helt borta…
Nini’s last blog post..Fredags 5
Saturday 23 Feb 2008 @ 13:13
[]
Nini:
Haha, nä det visste jag faktiskt inte, jag tycker dock att det går lika smidigt vid slussen där jag stiger av, är drottninggatan undantaget som bekräftar regeln då eller? :)
drf’s last blog post..Förhoppningar
Monday 25 Feb 2008 @ 02:00
[]
[...] pendlar och jämför pendlandets konst mellan Uppsala och Stockholm. Själv gör jag en mental not om att aldrig skaffa kunder i Uppsala [...]
Monday 25 Feb 2008 @ 15:03
[]
Det är det nog… Drottninggatan är liksom ett kapitel för sig…
Nini’s last blog post..Söndag:
Tuesday 26 Feb 2008 @ 00:31
[]
jag upplever precis samma sak. man kan gå i sin egna värld och nästa försvinna ett tag, ändå går man inte in i någon, mystiskt detta…
Tuesday 26 Feb 2008 @ 13:14
[]
Pendlade länge och håller med dig, nu när jag tänker tillbaka. Fast det gäller inte om man ger sig in på själva centralen i Stockholm. Där, precis som i Uppsala, står folk och pratar eller stannar till mitt i gångstråken.
Håller med kommentarerna om Drottninggatan. Där är det slalom och full uppmärksamhet som gäller om man ska ta sig från punkt A till punkt B.
Tuesday 26 Feb 2008 @ 22:46
[]
drottninggatan är en klass för sig själv och åsögatan oxå. smutt bild på kyrkan där min son döptes. fan du hänger i mina hoods alltså?
;)
Tuesday 26 Feb 2008 @ 23:06
[]
ilona skrev:
Va? Centralen? Det är ju precis den jag pratar om i inlägget. :)
Tuesday 26 Feb 2008 @ 23:07
[]
Stefan skrev:
Haha ja tydligen! Ser kyrkan från kontoret ju.
Wednesday 27 Feb 2008 @ 10:58
[]
quote]
Va? Centralen? Det är ju precis den jag pratar om i inlägget. :)
Det är milsvid skillnad på övre och nedre planet på Centralen:
Nedre är det pendlarna som äger, dvs allt flyter.
Övre planet är fullt av “tågresenärer” dvs folk som måste stanna och kolla biljett, kolla tavla, matcha biljett mot tavla, hitta pressbyrån, hitta en bänk, ta nytt grepp om väskan, dubbelkolla biljett mot tavla och seeeeeeeen kan dom gå igen. Kanske. Finns viss risk att dom tvärnitar för att plocka upp en Metro/City/PunktSE på väg till tåget.
Nini’s last blog post..Knick knack knäck
Wednesday 27 Feb 2008 @ 10:58
[]
Kuk-quote-funktion :(
Nini’s last blog post..Knick knack knäck
Wednesday 27 Feb 2008 @ 15:20
[]
försök inte nini, det är gott om tågresenärer på nedre planet också; puckon som inte kan bestämma sig för var de ska stå i vägen.
Andreas’s last blog post..WoB
Wednesday 27 Feb 2008 @ 17:15
[]
Det är ju skillnad på centralen och centralen . . . som pendlare väljer man sina vägar men ska man gå från t.ex. spår 3 och tvärs igenom hallen så gäller det att se upp.
Samma som i Uppsala. En van pendlare går runt själva huset Centralen för att slippa alla icke-pendlare.