Tack och lov att jag inte jobbar med att ge support till privatpersoner. Så säger jag idag med tanke på Aftonbladets töntiga artiklar om “bredbandsupproret“. Pfah, bah humbug! När man läser deras “test” där 24Mbit/s (ADSL2+ A)-förbindelser som snittar på 22Mbit/s inte blir godkända så undrar man ju vad det är för generalsopa som kommit på idén. Jag sätter hundra spänn och en tungkyss med en harmynt flodhäst på att de inte tagit minsta hänsyn till de omgivande faktorerna som spelar in när det kommer till internets över feletånkoppar.

Nu helt plötsligt när Allan Svensson läser om “skandalen” och alla dessa tester där Aftonbladet bestämmer sig för att underkänna förbindelser som håller 95% av utlovad hastighet och dessutom skyller allt på leverantören så kan man ju ge sig fan på att Allan plötsligt förvandlas till Allan Ballan och ringer in och gnäller på sin alldeles utmärkta uppkoppling bara för att han tror att det är något fel på den eller att han blir lurad.

Men så är det inte, så är det verkligen inte alls. Allan Ballan har verkligen blivit lurad, men med största sannolikhet är det inte leverantören som är lurendrejaren i dramat utan Aftonbladet själva.

För vanligt ADSL (8Mbit/s) ska du bo absolut _absolut_ max 2km från stationen för att ha en chans att nyttja full hastighet, för ADSL2+A (24Mbit/s) ska du bo absolut _absolut_ max 1km från stationen, helst mindre än 750 meter.

Utöver det så har vi kruxet med vilket skick kopparledningarna är i lägenheten/huset där du bor, sedan kanske du har luftburen ledning utanför huset istället för markburen, luftburna ledningar slits snabbare av väder och vind och är i behov av underhåll samt utbyte med jämna mellanrum, vid luftburen ledning som är skadad märker man att bredbandet svajar vid dåligt väder samt stora problem när vädret skiftar från kallt till varmt eller vice versa.

Sen har vi fler faktorer som spelar in, köpte du det billigaste modemet som fanns tillgängligt på Clas Ohlsson eller lade du ner några hundralappar eller en femhundring extra på ett “riktigt” modem? Har du en för lång/för gammal kabel mellan modemet och telejacket? Sitter modemet direkt i förstajacket utan en stapel med andra pluggar framför sig med fax/telefon/whatever? Vilken tid på dygnet testar du hastigheten?

I nio fall av tio så beror dålig hastighet på ADSL på något av ovanstående, _inte_ på att det saknas kapacitet eller att du på något sätt skulle ha blivit lurad, men nu när Aftonbladet gjort klart att allt bara handlar om leverantörernas tjänstekvalitet och inte SBT så kan alla privatsupportare se fram emot många själsdödande samtal där de om och om igen får förklara att Aftonbladet enbart skrivit såhär för att få läsare, inte för att de på något sätt bryr sig om att göra ett grundligt reportage eller artikelserie.

Allt är med andra ord precis som vanligt, och telefonerna går varma hos privatsupportavdelningarna runt om i landet. Tack Aftonbladet.

Bloggosfären om: ADSL, Internet, Bredband, Aftonbladet, Journalistik, Bredbandskollen, ARN, Klagomål, Räkningar, Förseningar, Support, IT

Jag har aldrig någonsin sett mig själv som en upphovsrättsinnehavare, inte när jag började rita och inte heller idag. Jag har ritat olika abstrakta verk under ca 10 års tid nu och nästan alla finns i någon form representerade och nedladdningsbara på nätet, dock utspridda lite här och var.

Jag läser väldigt mycket om den pågående debatten om olaglig fildelning men har varit dålig på att kommentera den på sistone, och istället för att skriva ett långt utlägg om vad jag tycker och tänker och så vidare så tänkte jag göra ett statement.

Längst ned i den här posten hittar ni alla teckningar jag någonsin gjort, det brukar oftast ta flera veckor för varje alster att bli klart och om jag skulle räkna om tiden i pengar så skulle de vara värda en löjlig summa kosing, men jag är stolt över varje exemplar och hoppas att de inspirerar.

Sedan första gången jag ritade något har jag kört med Den Oförlåtande Bläckpennans Teknik™ (mitt eget namn för det), dvs jag skissar aldrig någonting, jag börjar på ett blankt papper med ett streck eller en form, och låter det ligga till grund för nästa och så vidare och så vidare, jag låter verket styra mig istället för att jag själv bestämmer vad jag ska göra redan innan. Under skapandets gång stannar jag upp minst 10-20 gånger och vrider och vänder på vad jag gjort för att se var nästa penndrag hör hemma och följer utvecklingen nästan som en åskådare, när jag vridit och vänt på verket otaliga gånger utan att se var jag kan lägga till något är det klart.

Jag vill med detta visa att jag är helt och fullt för fildelning och därmed kulturspridning, dessa verk är allt jag någonsin skapat som har en möjlighet att generera personlig ekonomisk profit och idag samlar jag dem på ett ställe för alla att ta del av istället för spridda över nätet på olika siter hit och dit.

Varsågoda, titta, kommentera, länka, gör vad ni vill, jag har skapat dessa verk och delar gärna med mig av dem. Om ni har lust att betala för dem på något vis kan ni ju alltid länka hit eller skriva vad ni tycker på er egen blogg, inte för att det spelar någon större roll å mina vägnar utan mer för att jag vill se verken spridda så långt som möjligt och till så många som möjligt så länge de vet vem som har skapat dem.

Cheerio!

I morse var jag på väg till jobbet som vanligt, fortfarande lite småskakis efter den månatliga gängvåldtäkten på SJ Kundcenter dagen innan, tvåtusenåttahundratjugosex kronor betalar jag varje månad för att få tillåtelse att bära en extremt fragil liten papperslapp i fickan som man flashar för alla som kan tänkas vara intresserade så att de låter en åka med dit man nu ska. (Jag har inte provat att sätta mig i nån okänd personbil och flasha kortet än, det måste jag göra nån gång.)

“Hej! *flash* Jag vill åka hem, när avgår du?”
“Eeeh, gå ut ur min bil.”
“Va? Såg du inte? *flash* Jag har KORT!”
“Gå.. ut.. ur.. min.. bil.”
“Hmpf! Kundservicen har verkligen blivit sämre på sistone, jag ska ringa och klaga! HEJDÅ.”

Hur som helst var jag på väg till jobbet. Intet ont anande svängde jag upp på gatan som leder till kontoret, hjärnan höll som bäst på att varva upp genom att jonglera med balanssinnet och smaksinnet och om vartannat byta plats på dem så att jag kände smaken av gravitationen och balanserade tungan med bedövande precision. Tio-tolv steg och trettioarton tappade tankar senare är det tvärstopp. Varför var det tvärstopp? Jo..

En lång välklädd wzuphomieniggahpleeeaze hade stannat upp bredvid mig och stirrade på mig i en tystnad som enbart ackompanjerades av ett välmenande leende. Tio tusen år, sjutton bedrövligheter och en apokalypisk evighet av tystnad senare (eller typ två sekunder) utbrister jag “Whaaat?!”. Varför jag valde att säga det på engelska vet jag inte, och det spelar inte så stor roll heller, jag fick väl för mig att han var någon förvirrad turist eller att han rymt från ett mentalsjukhus, fast hade han rymt från ett mentalsjukhus skulle jag nog också vilja bli inlagd där eftersom hospitalkläderna höll högsta klass. Då utbrister han “drf eller hur?!”.

Här någonstans hade jag väl antagligen langat kaffet och frickin’ lubbat för livet om det inte var för att karlns välvårdade framtoning hintade att han inte var någon psykotisk kängurupunkare(kängupurunkare!) med två machetes och en motorsåg i rocken, vem vet vilka dårar jag har retat upp här liksom. Jag svarade “Jaaa, och vem faan är du?!”.

Det var Stefan på Suuuuuugbloooooggeeeeen! Jag visste att han visste var jag jobbade och så vidare så det var ju inte helt ultrarandom att vi stötte ihop, han var på väg till blandkäkaren.. sandstädaren.. handvätaren.. TANDLÄKAREN, och hade bestämt att ta vägen ned för den gatan eftersom han tänkte att klockan var börja-jobba-dags och vem vet, kanske skulle han stöta ihop med mig? Och det gjorde han ju!

Jag hade inte alls förväntat mig att du var svartskalle din spoling! Här trodde jag att Steffo var en blek rockartyp med långt svart stripigt hår och ölmage, och vad fan får man?! En riktig, riktig.. öh.. [namn-på-någon-cool-grekisk-mytologifigur/gud]-lik välklädd jävel, jag kände mig ju som en hemlös påse äppelskruttar och hålet längst ned i mina jeans som jag hittillt tyckt ganska bra om skrek nu elaka svordomar upp längs byxbenet så att Herr Atomkanon von Ribba tryckte huden över hatten för att slippa höra.

Vi hann inte prata så mycket, båda hade tider att passa, men vem vet, det kanske blir en pilsner nånstans och lite skitsnack i framtiden? Kul att träffa bloggarbekanta.

Från och med nu kommer det gå att skicka privata meddelanden till mig direkt här från bloggen, om ni scrollar ned en bit så ser ni till höger den lilla appen/widgeten som kallas meebo, längst ned kan man klicka för att skriva in sitt namn, det är meningen att den ska komma ihåg dig nästa gång du besöker Teflonminne också så att man slipper skriva in det hela tiden. Sååå, ptja, jag har väl inte tänkt så mycket längre än så, man kan skicka offlinemeddelanden också så om man kanske är sugen på att tipsa mig om något eller så finns det nu en utmärkt kontaktlåda. Go nuts!

Bloggosfären om: meebo, deebo, leebo, knatte, fnatte, tjatte

Jag har jobbat inom serviceyrket sedan mitt första jobb vid 16 års ålder. Ja det stämmer, jag gick aldrig i gymnasiet. Eller jo, det gjorde jag, i två månader första vändan och en månad den andra, första gången valde jag fel linje av fel anledningar och den andra gången valde jag rätt linje men tyvärr kunde inte skolan ge mig det jag behövde. Så jag äntrade arbetslivet direkt och trivdes som fisken i vattnet där jag jobbade på Café Ellips (numera Café Lion) i Uppsala som allt-i-allo. Kök, servering, kassa, you name it.

Vad jag ville jobba med var dock datorer och IT, och efter ett drygt halvår på caféet var det dags att försöka slå sig in i branschen som en knappt sjuttonårig pojkspoling utan relevanta referenser eller utbildning. De flesta tyckte att jag var dum i huvudet som ens trodde att jag kunde komma någonstans utan åtminstone en gymnasieutbildning, jag själv hade mina tvivel men mina föräldrar hade det inte, och uppenbarligen hade mina föräldrar rätt då jag till dags dato har “Högstadieutbildning” som högsta poäng i mitt CV utöver anställningarna.

Ett par veckor efter att jag slutat på caféet fick jag ett tips av en vän att Utfors AB sökte folk till sin supportavdelning, och där började mitt liv inom IT-supporten, vi grabbar och tjejer, kvinnor och män, gubbar och gummor som gör vårt bästa för att se till att er uppkoppling mot internet fungerar som den skall.

Nog med personlig historia och vidare till själva kontentan av inlägget.

Det finns en del människor där ute som lever i villfarelsen att kunden alltid har rätt. Vilka böcker dessa människor läst och vilken tidsålder de tror att vi lever i vet jag inte, men vad jag vet är att de har fel, så fel man någonsin kan ha. Kunder som tror att priset de betalar för support inkluderar friheten att bete sig som fullständiga skitstövlar mot supporten förtjänar inte att vara kunder från första början, företag som får sådana kunder på halsen bör göra sig av med dem snarast möjligt eftersom de har potential att kosta företaget mer pengar än de genererar.

Visst, du har haft ett rent helvete sedan i förrgår eftersom “ditt internet” legat nere, du har förlorat en massa pengar på detta, men om du ringer för att fråga vad som är fel eller vad du kan göra åt det så börja med att vara trevlig. Jag lovar, om det är något som kommer höja dina odds att få oss på andra sidan att gå “the extra mile” för just dig så är det ett trevligt bemötande.

Innan jag fortsätter på denna resa genom supporten och kundtjänstens nycker och infall så vill jag förtydliga att man aldrig ska behöva lägga på ett fejkat leende för att få hjälp, det är inte så det fungerar. Om ditt shit varit paj och det är vårt fel så har du rätt att vara sur, och det är faktiskt A-OK att skälla ut mig om det är jag som pratar med dig, det ÄR mig du ska vara sur på, och i många fall så är jag tacksam över att kunna avgöra exakt hur sur du är, väga det emot hur omfattande problemet du blivit drabbad av är, och spara den informationen för framtida syften och åtgärder.

Men. Och det är ett stort MEN. Du kommer göra dig själv en ordentlig, riktigt ordentlig otjänst om du ringer in till supporten och börjar spotta eld det första du gör, utan att ens veta vad det är som är fel. Om du tror att vårt jobb per definition innebär att stå ut med dina drypande invektiv, din arrogans och ditt vredesmod så har du fel, vi gör det om det är vårt fel att dina grejer inte fungerar, men annars så kommer detta beteende enbart leda till att du blir placerad absolut dead last i bufferten vi kör i våra huvuden under dagarna.

Ringer du in med ett problem och är trevlig och tillmötesgående, lyssnar på vad jag säger och följer mina instruktioner, så kan du ge dig fan på att jag lägger dig på minnet och utöver det går “the extra mile” – som tidigare nämnt – för att se till att få ordning på din situation. Ringer du å andra sidan in och är en fullständig skitstövel för whatever reason – vad vet jag, din fru kanske lämnat dig, barnen äter inte sina grönsaker, du fick inte den där befordran du var så säker på att få – så kan du återigen ge dig fan på att jag ser till att hjälpa dig så mycket jag kan men inte ett steg längre, för om det är något som förstör serviceandan så är det otrevlighet.

Vi jobbar i supportbranschen av samma anledning som människor blir sjuksköterskor, läkare, butiksbiträden, brandmän, hemtjänstarbetare eller rörmokare för att nämna några få, för om ni tänker efter lite så tror jag inte att rörmokaren som kommer hem till er för att fixa rören gör det eftersom han eller hon har någon outtalad kärlek till rör och valv utan gör det för att de är bra på att fixa rör och gärna hjälper andra som inte är bra på att fixa rör att fixa sina rör, hört nog av rör? Bra då pratar vi inte mer rör.

Det spelar ingen roll om vi precis blivit vräkta, om vi knappt har råd att köpa mat, om vi befinner oss i skilsmässa eller om vi är sjuka, vi berättar inte detta för dig.

Såhär fungerar det, när du ringer och vill ha hjälp så ser du till att be om hjälp, inte kräva hjälp, ja, det finns ett nummer att ringa, ja, det är någon som svarar i andra änden, ja, denna person har betalt för att hjälpa dig, men nej, den har inte betalt för att stå ut med obefogad tjurskallighet och kommer säkerligen att göra mindre för att hjälpa dig om du är otrevlig än om du är trevlig. Enkelt för de flesta att förstå, men svårt för vissa.

Att hjälpa människor är fint, och många av oss som jobbar i branschen gör det för att vi faktiskt tycker om att hjälpa er, om det är något som kan förstöra denna glädje så är det obefogat häcklande, så innan ni ringer supporten nästa gång, sätt på ert gameface precis som vi gör, det kommer att tjäna oss båda.

Som ni ser har min Populära Inlägg-plugin till höger fått tokspel och börjat ranka om mina inlägg åt helvete rent ut sagt. Jag har försökt ställa om rankingsystemet för att kompensera men vad jag än gör blir det ändå fel i slutändan, så om någon där ute har ett tips på en bättre plugin för det syftet än Popularity Contest som jag använder just nu mottages detta tacksamt.

I fredags var det alltså äntligen dags, precis som nämnts borta hos sambon. Dags för vad? Dags för en helkväll i Stockholm inkluderande middag på Berns följt av Stephen Lynchs show på Chinateatern!

Vi hade sett fram emot det sedan biljettbokningen för en och en halv vecka sedan och nu var vi alltså framme, jag, nef och Johan. I ett Stockholm som för aftonen hyrt in klimat från Sibirien i brist på egen atmosfär vandrade vi upp för de glashala trappstegen in på Berns Asiatiska och tog plats vid vårt bokade bord. Efter en snabb blick på dryckeslistan och den bedövande insikten att priserna för vinet var per glas och inte per flaska hade lagt sig så beställde vi en varsin pilsner för tretusenfemhundratjugonio kronor styck (el. motsv.) och skålade in startskottet.

Vi blev serverade Berns Bento box som bestod av detta:

• Misosoppa med teriyakilax
• Spicy tuna sushiroll
• Vietnamesisk vårrulle med grön papaya och chilidressing
• Stekt fläsk- och jordnötsdumpling med ingefärssås
• Chiliglaserad västerhavstorsk med weng cai och lotusrotschips
• Hoisinstekt ankbröst och sallad med gurka och wakame
• Goan-ris
• Vit chickladbrülée med passions- och saffransoppa

Efter att undertecknad i ett desperat försök att verka sofistikerad med nöd och näppe undvikt att peta ut både mina egna och andras ögon lämnade jag de lyxiga nunchukpinnarna åt sitt öde och tog tag i Svenssonbesticken. Johan flashade förstås genom att med en kirurgs precision nappa tag i käket med sina två asiatiska kukförlängare av balsaträ, squintyeyed motherfuckah.

Mumsig mat, god öl och en kall kaffedrink till efterrätten, sen var klockan nästan 2330 och därmed dags att bege sig till kvällens huvudattraktion på Chinateatern som nästan ligger vägg i vägg.

Vi var till en början lite oroliga att det skulle bli mycket favoriter i repris under kvällen eftersom vi sett en hel del av Stephen Lynch sedan tidigare, men det blev snart tydligt att han hade en massa nytt material att leverera. Publiken var i gasen, vissa lite för mycket i gasen men det får man räkna med när man går på en show som börjar kring midnatt på långfredagen, och jävlar vad bra han var.

Jag höll på att haka loss käklederna av garv till vad som måste varit kvällens absoluta höjdpunkt och nytillskott i repertoiren, Dirty Sanchez. Jag hittade ett enda filmklipp med hyfsad ljudkvalitet.

Det enda som var lite småstörande var vissa överförfriskade herrar som trots upprepade “I’m not a fucking jukebox!” fortsatte skrika ut olika framföranden de ville höra, fast Stephen lyckades göra komik av det mesta, som när en herre ville höra “Bowling song” och Lynch direkt replikerade: “Bowling song? I hate that fucking song, no wait, here, i’ll play the bowling song for you” och med några snabba riff på gitarren sjöng “Why don’t you bowl my nuts into your mouth!”. Stephen – Fyllskalle: 1-0. Den repliken är iofs något som är inövat i hans nummer, något jag märkte efter att ha jootoobat lite snabbt, men roligt var det ändå och applådåskorna lät inte vänta på sig.

Skrattade så tårarna sprutade gjorde vi och efter knappt två timmar var det dags att bege sig ut i kylan igen. Vi funderade på att gå och ta en öl någonstans men några sekunder senare insåg vi att chansen att få ett bord klockan halv två på långfredagsaftonen i Stockholm troligtvis ligger någonstans i klass med chansen att Ricky Martin är heterosexuell och således begav vi oss mot tunnelbanan hem till Johan.

Dagen efter åkte vi in till Webhallen och Johan köpte sig en Logitech G25 för ohemult mycket pengar, men det var det värt, den ratten med växelspak och allt tillsammans med hans mastodontprojektor gjorde att jag aldrig mer kommer att spela racingspel någon annanstans än hos honom. Jävlar!

Och så var påsken all, en extremt lyckad sådan och total avsaknad av traditionellt firande kändes skönt som omväxling.

Memorabilia

Bloggosfären om: Stephen Lynch, David Josefsberg, Dirty Sanchez, Standup, Comedy, Ståupp, Komik, Show, Berns

I flera dagar har jag nu suttit och funderat över utmaningen som började hos Sugbloggen och sedan kom till mig från Bad Girl Nini. Steffo på Sugbloggen är sugen på att suga ur oss det sugigaste vi sugt uch dut smurtustu vu sugt. Ja, ni fattar galoppen. Om ni mot förmodan inte fattar galoppen och istället tultar fram som en shetlandsponny med samma finmotorik som ett måndagsexemplar av en albansk gaffeltruck kommer här galoppen i repris:

Reglerna är:
Du får bara välja ett case i respektive kategori. Med tanke på att det finns en hel del idioter därute så är risken överhängade för att”dummaste jag sagt” kategorin ska spåra ur och bli en satans bekännelse som inte en käft egentligen bryr sig om. Fast regelverket säger inget om att du inte kan skapa tusentals poster. Har du inget bättre för dig so be it. Det här med smart är som sagt olika så det jag tycker är veckans brightaste kan någon annan tycka är veckans dum, dummare dummaste kommentar – men som vanligt så ska vi skita i sådant.

Det är förbannat svårt att komma på det dummaste jag sagt, för jag säger saker rätt ofta som jag vid närmare eftertanke hellre skulle höra någon annan korkad fan säga så att jag hade sluppit, å andra sidan har jag så mycket självdistans att jag gärna bjuder på det. Men när man nu tvingas att försöka minnas ett sjok korkade uttalanden och dessutom välja ut ett av dem som ska få ta på sig den gigantiska dumstruten of doom… beslutsångest!

Ok.. Det dummaste jag sagt:
Deltagande var Johan, nef och undertecknad. Vi satt och spelade Shrek Superparty till PS2, ett sorts plattformsbrädspel som innehåller massor av minispel man spelar mot varandra för att få poäng och slutligen vinna. Ett av spelen är en sorts memoryklon, man ska springa runt och para ihop kistor med varandra och får poäng när båda öppnade kistor innehåller likfärgade juveler, jag bör nämna att alla spelare springer runt på samma plan samtidigt. Easy enough?

Vi spelar som fan, utstötandes små glädjerop, gliringar och allt som hör till när man lirar sällskapsspel, jag hoppas att en och annan armbåge i sidan förekom också, och slutligen så vann någon.

drf: “Äh, det här var ju inget roligt… … Jasså vann jag! Wohoo! Jag vann jag vann! … … … … … öh… vad spelade vi för något egentligen?

Övriga: MEMORY!

[ridå]

Ok, jag vet inte om det riktigt klassas som “dumt”, det är väl mer tankspritt och förvirrat, men sån är jag.

Och sen var dags att dra på sig smartbrallorna vilka sitter ännu sämre än dumstruten, err. Det enda jag ser framför mig är Homer som skanderar: I AM SO SMART, I AM SO SMART, S-M-R-T, I MEAN S-M-A-R-T!

Alright, det smartaste jag någonsin sagt kan vara:

drf: “Livet är helt perfekt, om det inte vore för alla andra människor som lever här”

Sådär! Nu tänker jag drabba fler stackars satar med den här hemska skiten, det är ju näst intill immöööglich att fullfölja uppgiften. Så ät bly och självrannsakans ninjasvärd: Studiomannen, Enligt Min Humla, andra sidan, Mickey J Barczyk & Stationsvakt. BOYAA!

Åh förresten, the real mymlan undrade vem jag skulle böga med om jag var tvungen, jag paxar den här karln direkt.

Varför? Vad fan tror du, det är EDDIE IZZARD. Saaa-weet!

Bloggosfären om: Citat, Smarthet, Dumhet, Korkat, Tankspritt, Böga, Homosex, Sex, Erotik, Japp jag gjorde det, Jag skrev sex som tag, Sue me

Noterade precis att om man googlar efter “DuPont” så kommer jag med på förstasidan av träffar, plats 8, före DuPont Performance Coatings, DuPont Agriculture & DuPont Crop Protection, fear me! Snacka om att det är DuPont och Albihns eget fel att jag helt plötsligt stjäl exponeringsyta av dem, var inte riktigt så det var tänkt, VA?

To DuPont de Nemours & Company:
I just noted that if you google for “DuPont” I will appear at the first page of hits, in 8th place, before DuPont Performance Coatings, DuPont Agriculture & DuPont Crop Protection. This is a direct result of your futile attempts to make me relinquish my domainname through pitiful scaretactics deployed by your Rent’A'Thug’In’A'Suit-ally Albihns. Not really the effect you were hoping for, is it? You should seriously sue the lawfirm Albihns for major dough, or atleast make them wear funny hats and do the chickendance in public, the amount of money and time they are wasting on your behalf is ridiculous and the only thing they’re managing to achieve is to breed hatred and spite for your company.

This is my domain, literally and legally. G.T.F.O.

Or i will sing a horrible song called “Fångad av en stormvind” that will melt the brains of your entire staff, turning them from loyal workers into very expensive and bizarre officedecorations.

Utöver det så är jag tacksam över allt stöd som uttryckts via kommentarer och egna bloggar, verkligen! Tack.

Och så var det då slutligen min tur att få ett Cease and desist-brev från Advokatbyrån ALBIHNS. Om ni inte minns dem så är det samma byrå som gjorde åsnor av sig själva genom att för ett tag sedan försöka stänga ned ett annat teflonminne. Det gick ju som ni ser inget vidare, men istället för att lära sig av sina misstag som de flesta vanliga människor så försöker de ge sig på mig istället. Mannen bakom Teflonminne – dvs jag – samt min sambo nef vill tillönska Albihns ett lycka till i denna kommande drabbning och nedan följer mitt officiella svar.

Jag hävdar härmed att Teflonminne är ett etablerat svenskt uttryck använt av en förkrossande majoritet av befolkningen för att beskriva oförmågan att minnas saker, tankspriddhet och allmän förvirring. Undertecknad hävdar även att denne är ett teflonminne personifierat och så varit sedan långt innan DuPont registrerade varumärket den 7:e april 1999. Förekomsten av ordet “teflon” i uttrycket “teflonminne” ligger inte till grund för varumärkesintrång då uttrycket “teflonminne” skall utläsas i sin helhet för att beskriva ovan nämnda minnesproblem utan att tangera produkten i fråga.

Ingen äger upphovsrätten till uttrycket “teflonminne” utan det är ett sammansatt ord som har uppkommit i folkmun, om någon skall anses ha rätten till ordet så är det hela svenska folket, inte ett stort företag på andra sidan vattenpölen som har den dåliga smaken att försöka skrämma vanligt folk med “jurister”.

Vidare hävdar jag att det inte förekommer någon form av onda avsikter gentemot DuPont eller en av deras främsta produkter teflon bakom den här bloggen, jag har aldrig bedrivit någon form av varumärkesförstörande verksamhet mot DuPont överhuvudtaget.

Så, DuPont, ta era överbetalda jurister och stick ifrån min egendom, det här kommer bara att kosta er en massa pengar i onödan.

Teflonminne – Din guldfisk lirar i division 2..

In the interest of full disclosure:
Hotbrevet
Bilaga 1, Bilaga 2

Reaktioner: Researcher, Nikke Index, Opassande, Cynism, Alter Ego Resonerar, Sugbloggen, Basic Personligt, the ‘t’ in wicked, Adland