Studiomannen har filat lite på en utmaning åt oss andra bloggare, han är lite sugen på att få reda på vad vi gjorde för fem, tio, 15 respektive 20 år sedan. Först trodde jag han tappat förståndet, jag menar bloggen heter ju för bövelen Teflonminne, jag blir ju överlycklig om jag kommer ihåg var jag bor någonstans när jag gått ut för att hämta posten!

Å andra sidan kan man ju se det hela som just vad det är – en utmaning – i ordets rätta bemärkelse. En liten minnesövning helt enkelt. Ett annat problem som tillstöter är att jag har en kuslig oförmåga att hitta datumstämpeln i nedre högra hörnet på minnesbilder jag framkallar, den är alltid helt suddig, eller överexponerad, eller.. ja vi slutar med fotoanalogierna där va. Hur som helst så brukar jag få skjuta från höften (jaha, vilda västern-tema istället, vad originellt) när det kommer till att placera händelser i någon form av kronologisk kontext, med ofta nedslående misslyckat resultat. Nef brukar jämt rätta mig när jag träffar fel. “Men NEJ det där hände inte i förra veckan det var en MÅNAD sedan”.

Så med tanke på ovanstående kan man väl säga att när jag säger vad jag gjorde för fem, tio, 15 och 20 år sedan, så betyder det egentligen “Vad jag tror att jag gjorde vid vissa tidpunkter med jämna mellanrum de senaste 20 åren”. Nu när alla vet att namnet på den här bloggen inte bara är taget för sin coolfaktor utan för att återspegla en sann bit av ekvationen drf+drf=drf så kan vi börja.

För fem år sedan.
Då öh.. bodde jag mestadels i Stockholm med nef samtidigt som jag pluggade en tvåterminskurs UNIX i Uppsala i brist på något vettigare att fördriva tiden med. Jag och nef hade varit ett par i ett och ett halvt år ungefär och vi trivdes väldigt bra i storstaden. Hon hade precis gjort mina dreadlocks och då såg de (och jag) ut så här.

Och innan någon säger något, japp jag hade glasögon då, japp jag ser väldigt ung ut för min ålder, och japp jag är vitare än en influensasjuk isbjörn med vitiligo. De där dreadsen sträcker sig idag mer eller mindre ner till överdelen av min smäckra fempoängsstjärt, och den som studerat matematik längre än till 1+1=11 kan säkert räkna ut hur långt mitt hår växer per hår.. eh.. år. (Hint: Det växer foooort.)

För tio år sedan.
Då gick jag i högstadiet och var måttligt road, vilket tydligt återspeglades i mina senare betyg. Jag lirade trummor i ett pophippieflumband som hette Flowersnails (Jag vet, vi borde blivit kända bara av namnet.), hade en allmänt påflugen personlighet och sveptes med helt av PLUR-vågen. Jag känner inte riktigt den personen jag var på den tiden, jag har läst många många gamla dagboksinlägg av honom, och det har sina baksidor att göra retroaktiv psykoanalys av sig själv. Hur som helst är jag inte den personen idag vilket glädjer mig, men jag antar att under den tidsperioden behövde jag vara sådär, för annars hade jag inte blivit så bra som jag blev till slut.

För femton år sedan.
Wannabe-Emil i Lönneberga. Jag och min dåvarande bästa vän spenderade större delen av fritiden med att hitta på hyss och sattyg, det var väl sällan några riktigt dumma grejer förutom när vi slog sönder en massa tegelpannor som någon antagligen skulle använda. Jag hade gigantiska pilotglasögon (inte solglasögon alltså) och var ganska töntig om jag inte minns helt fel, blev lite småmobbad och ledsamt nog mobbade jag vidare nedåt ett tag, som tur är avvande jag mig med sån där skit rätt fort. På den tiden hade jag till och med en idol, Michael Jackson.

För tjugo år sedan.
Det år då jag blev frälst av TV-spel. Jag fick min första konsoll, ett NES 8-bit med det eminenta spelet Ice Climber. Senare samma år fick jag Super Mario Bros (1) och efter det var ju loppet kört, vi blev kära direkt jag och NES. Fasiken vad surt att det inte hette Nintendo Entertainment Family eller nåt sånt istället, då hade jag ju haft två NEF-kärlekar att redovisa. Jag fick för första gången erfara att ungar i min egen ålder kunde vara riktigt elaka när jag blev blåst på alla mina spelkulor av en annan grabb, och jag hade nån puppylovecrush på en äldre tjej i grannskapet. Jag hade även en cool vän från polen som hette Woytek.

Ännu en utmaning förpassad till det eviga arkivet, och jag står kvar med en känsla av att jag borde hitta något aktuellt att skriva om, det har blivit ruskigt mycket personligt och – inte per definition, men ändå – tråkigt på sistone känns det som.