Min absolut tyngsta arbetsvecka någonsin är till ända och det innebär att det finns tid över att blogga igen. Det är skrämmande hur snabbt det går att falla ur sitt flöde, både skrivflödet och RSS:en menar jag då. Att kicka igång Liferea och höra hur laptopen gnyr av workload, disken låter som ett paket frukostflingor i en trumlare och siffran över unread items tickar upp oroväckande snabbt för att innan man vet ordet av passera 1000 är en hårresande upplevelse.

Tung arbetsvecka var det ja. Min wingman, skyttegravskamrat och kollega Martin har varit på semester, vilket betyder att det radarpar vi utgör i frontlinjen som understöd till alla företagskunder reducerats till en ensam krigare beväpnad till tänderna placerad i en Red Alert-pillbox med anstormande Mammoth-tanks från alla håll. Att sköta om tre maillådor varav en hör till en tjänst jag aldrig arbetat med har varit en utmaning värd namnet, att utöver det soloflyga telefonen samt behandla alla inkommande fax och brev har verkligen gett mig chansen att visa vad jag går för när man verkligen sitter i skiten. Att jag fungerar bättre när jag måste hålla tio bollar i luften samtidigt har jag vetat länge, men jag har aldrig kunnat ta reda på hur jag opererar i 40-bollarsläge. Nu vet jag. Och jag är nöjd.

Nyhetsveckan av ovan nämnda skäl sprängde näst intill ljudvallen när den flög förbi mig, jag har lyckats hålla mig någorlunda med på banan tack vare momentära blixtuppdateringar via nyhetsmorgon, mobilsurfande på tunnelbanan och telefonsamtal, men rent generellt känner jag mig efter. Vad jag också känner är något som West på andra sidan berör här.

Emellanåt är jag väldigt, väldigt frestad att bara stänga av. Bara ta på mig skygglapparna och rätta mig i ledet. Det är oansvarigt, det är fegt — det är rentav så jävligt jag skulle göra mig själv till en del av problemet genom att försitta min (om än mikroskopiska) chans att påverka. Problemet är ju inte i första hand att politkerna har blivit skvatt galna, utan att folket låter dem hållas. Samtidigt känner jag att jag har inte obegränsad psykisk uthållighet att engagera mig. Jag mår dåligt redan som det är och en massa saker blir lidande — mitt skapande, mitt sociala liv. Allting solkas ner av de allt annat än ljusa framtidsutsikterna och jag kan inte ens njuta av det är sommar och att jag för en gångs skull har pengar så jag klarar mig.

Teflonminne är inte avsedd att vara politisk och allvarlig på heltid, och även när allvarliga poster ser dagens ljus ska de innehålla humor eller vara skrivna på ett sätt som lockar till smil. På sistone har det känts svårare och svårare att mata in denna humor, just eftersom ämnet FRA är så bedrövande gravallvarligt, men vafan, efter den här veckan vet jag att jag klarar allt. Så det är antagligen business as usual nu. Vänta bara.