Gick till fatbursparken med ett par kollegor efter jobbet igår och lapade sol, och öl, och snackade skit i ett par timmar. Innan vi gick dit, när vi låst och larmat Pionen uppstod det frågor kring om arbetarna som skulle jobba i helgen hade fått den gigantiska nyckeln till pansardörren, vilket ledde till att jag gav Calle min nyckel eftersom han ändå skulle dit dagen efter. Vi blev avsläppta vid medborgarplatsen och Calle gasade iväg hemåt, varpå jag snart inser att jag är helt dum i huvudet, jag hade ju lämnat både laptop och mitt vin i Pionen för att kunna hämta det sen innan jag skulle åka hem. Idioooot!

Jag gick och köpte nytt vin på bolaget och sedan satte vi oss i parken och chillade. Följde med Joel och Jonas till tunnelbanan när de skulle dra, sen ringde jag till byggchefen för Pionen och frågade om jag kunde låna hans nyckel för att hämta mina grejer, fick lite instruktioner för hur jag hittade hem till honom och väl där frågade han om jag ville komma upp på lite vin, något jag förstås tackade ja till. Där uppe satt Oscar Swartz och väntade, en trevlig överraskning och kärt återseende, var hemskt länge sedan jag träffade honom.

Vi sippade på våra respektive glas och Oscar berättade lite om vad han hållt på med på sistone, om hur det är att bo i Berlin och att han planerar att skriva en bok eller helst flera, något jag blev glad att höra, för är det något karln briljerar i så är det att skriva. Mitt i allt så kollar jag på klockan och inser att jag helt glömt bort att jag skulle dra till Skansen och hämta vårt kuvert packat med backstagepass och biljetter till Stockholm Pride som vi får varje år eftersom vi sponsrar dem med en herrans massa IT. Kristian började ringa och jaga en kontakt där för att se om vi kunde hämta dem någon annanstans under helgen, vet inte hur det gick med det där men förhoppningsvis gick det att ordna. Jag tackade för mig och begav mig till berget för att hämta mina grejer, glömde förstås det nya vinet jag köpt hemma hos Kristian men det gjorde ju inte så mycket då jag nu hade tillgång till det första vinet. Score.

Åkte hem, drack lite vin med nef och sen blev det sovadags. Idag bär det av till IKEA för att blöda pengar ur alla kroppsöppningar, den som vill kan börja fundera på något vitsigt att skriva på min gravsten. Förslag mottages tacksamt!

Alla undrar vad det är Hans har hittat egentligen, och jag förstår inte hur man kan missa något så uppenbart? Det är ju förstås ett toalettlock!

Det här med mjukvarupirateri och olaglig fildelning är ju alltid ett hett ämne, och alla spel- och programutvecklare fördömer det förstås med obeveklig sturskhet. “Piracy is a crime!” Nå. Tydligen så är det OK att stjäla piratgruppers hackade .exe-filer och lansera dem som officiell “fix” till ett problem som utvecklaren själv orsakat.

Spelföretaget Ubisoft har – med, enligt mig, hyggliga bevis – anklagats för att ha släppt en hackad .exe-fil till spelet Rainbow Six: Vegas 2 som officiell fix efter att en uppdatering av spelet ledde till att en massa kunder som köpt det direkt på nätet inte kunde spela det eftersom den lade till en Check-CD-funktion för att se så att spel-CDn satt i läsaren vid uppstart.

Releasegruppen RELOADED var förstås lika snabba som vanligt med att komma till undsättning och modda .exe-filen efter uppdateringen så att den inte kollade efter spel-CDn så att Ubisofts ärligt betalande kunder kunde använda sin produkt igen, men många var inte medvetna om detta och upprördheten på Ubisofts forum var stor. Rätt var det var så laddade en Ubisoft-anställd upp en officiell “fix” för problemet, och efter att en forumanvändare kallad “Twingo” kollat igenom filen via en HEX-editor så hittades RELOADEDs signatur mitt i koden.

Tydligen är det alltså OK att fördöma mjukvarupirater och jaga dem till världs ände, men om de skapar en produkt och släpper den så är det också helt OK att stjäla den och påstå att det är deras egen?

Dubbelmoralens högborg är i fin form idag.

kwout | A brilliant way to quote via kwout

kwout är nog det mest geniala som träffat internet hittills i år. Om du inte kör Firefox, börja göra det nu så att du kan använda pluginen. Briljant!

Tipstack till nef och Den Ystre som kommenterade hos Stationsvakt.

Förhållandena i Kina påminner om den svenska äldrevården med skrämmande pricksäkerhet. Det tragikomiska i det hela är att Aftonbladet väljer en ingress som lyder “Här är Kinas mörka baksida” och fortsätter sedan med en indignerad brödtext där man ojar sig över att man efter mycket om och men verkligen fått fram en kamera till Kinas värsta inhuseringsvariant för oönskade medborgare i stil med våra svenska härbärgen.

Det vi ser på bilden som tillhör artikeln är en visualisering av den svenska äldre-/sjukvårdens natur. Den svenska äldrevården är i mångt och mycket utformad precis som den är i resten av den “civiliserade” världen, det vill säga undanstoppning, magasinering, av förbrukade resurser. Varför lägga miljontals kronor på något som med största sannolikhet inte genererar några pengar längre?

De som huserar i dessa magasineringslokaler tycker nog det är bra mycket trevligare att ha tak över huvudet samt möjlighet att låsa in sina ägodelar än att sova i ett dike i regnet med sina tillhörigheter lika säkert placerade i en plastpåse som en rysk ubåt Hårsfjärden.

I ett litet skitland som Sverige (befolkningsantalsmässigt sett) så finns det (fanns det..) en viss mängd av reson i att sträva efter ett välfärdssamhälle av icke skådad sort, det var en härligt tilltalande feberdröm som vi alla köpte med hull och hår och trodde skulle vara i längden. Men det fungerar inte, inte ens i ett litet miniland som vårt vars medborgare betalar helt hysteriska summor i skatt.

Våra äldre släktingar som har oturen att ramla in i statens famn finner sig själva i en degraderande tillvaro där glömda bäckentömingar, liggsår och nollrespons på fingerlarm är vardag, där besöksfrånvaro och missade lunchleveranser är lika pålitliga som frånvaron av kondom vid ett tonårsknull i festivaltider, där det upplevda människovärdet är en negativ potens adderad med sig själv.

En misär likt den som visas på bilden i artikeln, människor instängda i burar, skillnaden är bara att burarna här i “det civiliserade Sverige” inte är av metall, de är gjutna i byråkrati och paragrafer, policys och rutiner, slentrian och ekonomi. Det är en tyst – men icke desto mindre solid – isoleringscell där du efter att “processutvecklaren” fått sin sak sagd kan njuta av att din färd till nästa liv expedieras mycket effektivt.

Det är en välsignelse att bo i Sverige, vi har det ju så bra här, inte som de där galna kineserna, det är ju rena katastrofområdet..

..och vad ska jag göra med min fucking skjorta?!

Hittade boknördstestet via Bad Girl Nini, jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att det numera bortom allt rimligt tvivel är vetenskapligt bevisat att jag är så mycket som 41% boknörd. Jag hade väntat mig en smidig fickparkering mellan “Bok? Det är ett träd va?” och “Skönlitteratur? Är det mjuka omslag på dem eller?“. Men tydligen gömmer det sig en sån där bokmal i mitt slanka sexiga fodral, vem kunde tro’t?!

En hyfsat medelbegåvad skurmopp kan tillskansa sig informationen som likt illa riktad spårljusammunition susar över regeringens huvud där de fortfarande sitter och hukar i den massmediala skyttegraven. Vem i hela helsefyr var det som slog blå dunster i ögonen på Reinfeldt för att övertyga honom om att det vore en bra idé att bemöta en hel befolknings dånande vrål med att stoppa tummarna i öronen, spreta med fingrarna och säga “Pffftrrrblblbt!”? Vem är hans politiska rådgivare egentligen? Roadrunner?

För 10-15 år sedan gick det ganska bra att komma undan med “Beslutet är fattat.”, “Ni har missförstått.” eller “Nej jag hittades inte handfängslad med ett äpple i munnen i presidentsviten på Grand Hotel.“. Men medielandskapet är idag ljusår från hur det såg ut då, när majoriteten av svenskarna var direkt beroende av de stora mediehusens engagemang och rapporteringsbeslut för att få insikt i regeringens förehavanden och skuggspel (Ja, sossarna är lika goda kålsupare de). Man skulle vara bra driftig och ha ett långtgående personligt nätverk för att få reda på vad som egentligen pågick bakom tidningarnas och TVs vinklingar och rubriker. Eftersom de flesta inte har politikens maktmän och kvinnor över på middag en gång i månaden så är det tämligen självklart att det som stod i tidningen det var sant, eller åtminstone så nära den kollektiva sanningen att man inte riskerade att bli utskrattad vid fikabordet om man tog upp ämnet.

Men att idag – smackdown in the IT-kokkamagoo of el Schweden – köra grosshandlarstilen och tro att så länge man pekar med hela handen så ser man ut som en trafikskylt och sådana följer ju människor utan att ifrågasätta? Nej, det går inte.

Vi har inte missförstått någonting, det är ni som står för missförståndet. Ni verkar tro att vi är av övertygelsen att staten ska sitta och läsa alla våra privata mail, att ni ska skriva ut våra snuttiga e-vykort till varandra och skratta åt dem på fikarasten, att ni uppfunnit något sorts spegel á la Törnrosa där “Vem som vackrast i landet är” bytts ut mot “Vem har skickat mailet där”.

Så är det inte. Många av oss är tekniskt insatta och vet att det inte är så det fungerar, men vad ni inte verkar förstå – eller ens ge sken av att förstå – är att det inte är det vi slåss om här. Vi är inte intresserade av att höra Tomhylsans käkbens rekylsmäll när han smattrar på om hur det “inte är så illa som vi tror“, vi struntar i Ingvar Åkessons bedyranden om att han minsann skulle sätta armarna i kors och arbetsvägra om framtida makter ämnade påverka FRA att göra hemskheter, vi skiter högaktningsfullt i Stig “Kom och köp, kom och köp, Sverige fem krona” Berglings brandtal om den ryska björnen som minsann fortfarande vässar ramarna i öst även om vi inte tror det.

Ni har missförstått oss, vi slåss nämligen för något ni verkar ha glömt bort vikten av, principer. Principen att ingen – människa eller maskin – ska scanna vår förtroliga kommunikation med varandra när den befinner sig en route. Principen att vi inte ska behöva vakta vår tunga sinsemellan eftersom vi måste ta hänsyn till tredje parts eventuella tolkning av det vi förmedlar. Principen av en fri demokrati, något som de senaste åren i regeringens ögon mer och mer tett sig ses som en obehagligt liberal utopi som helst borde förpassas till rullorna för att främja maktens hand.

Våra röster kan tyckas splittrade, det kan vara svårt att lära sig hur man förhåller sig informationsflödet på internet och jag har viss förståelse för att många av de gamla köttbergen i plenisalen inte har samma färdighet på området som min medelbegåvade skurmopp, men sanningen är den att trots att vi talar från tusen och åter tusen olika noder i landet och utlandet så är vårt vrål unisont. Vi känner era klåfingriga tassar som vässar klorna på vår piedestal á principus, och vi gillar det inte.

Missa inte: Brev som brev, Rick Falkvinge – Den här signalspaningen är massavlyssning

Via Opassande hoppade jag till en artikel i Corren där författaren verkligen snubblar på slutledningen och slår ut framtänderna. Emma verkar ha liknande tankar som skribenten framför men jag hävdar att de båda två drar fel slutsats. Vad handlar artikeln om då? Jo att bloggarna – och “de nya medierna” – är att skylla för att politiker inte vågar ta en konjak och snacka skit på Visbykrogarna eftersom de då riskerar att fastna på en “komprometterande bild” som någon fingerflink blogginnehavare skjuter från höften med sin mobilkamera.

Rent skitsnack. Att vi bloggare skulle ha något som helst ansvar för detta lågprofilsbeteende är lögn och osanning. Det är de traditionella mediehusen som frossar i skandaler och gör precis vad som helst för att få något oskyldigt att framstå som synd och skam. Om en seriös bloggare ser en känd politiker råka välta en drink så att det stänker lite på bordsgrannen så blir det ingen stor rubrik om det på bloggen, kanske mer en rolig parentes till övrig kontext. Men svennemedia – ergo kvällsblaskorna – kommer att feta på med trycksvärtan som om själva livet hängde på det. (Och i deras fall så gör det väl nästan det vid det här laget iofs.)

SPRIT-ATTACKEN I ALMEDALEN.

Droppen som fick bägaren att rinna över. En känd politiker tappade uppenbarligen humöret under samtalet på innekrogen i Visby och kastade innehållet i sitt dricksglas på en bordsgranne.

“Han blev plötsligt som förbytt, det kom från ingenstans”, säger en källa som befann sig på plats när incidenten inträffade. Ingen vet vad som orsakade händelsen och politikern har inte velat lämna någon kommentar.

Känns det igen? Mmm, tänkte väl det. Tänker du på bloggare när du läser det där? Nää, tänkte väl inte det heller.

Det är inte bloggarna som politikerna är rädda för, det är tabloidpressen, och det finns ett gott skäl till varför det förhåller sig så. Ögonblickskommunikation, möjligheten till direkt bemötande, det existerar bara i de nya medierna. Det som står på löpet kan inte bemötas förrän under morgondagen och då sällan på löpsedeln utan i en smärre notis strax till höger om reklamen för den nya dammsugaren “I-SUCKEE-SUCKEE“. Dagen efter är skadan redan skedd, löpet redan läst av miljoner människor och inget bemötande i världen kan tvätta bort skiten som smetats ut.

En bloggare som publicerar samma skitsnack kommer omedelbart att bli bemött av andra deltagare, bloggare, och läsare som sett samma sak och vet vad som egentligen hände och tvingas att stå till svars på direkten, med sitt goda rykte som insats. Därför kommer sällan – eller aldrig – sådana här haveri-inlägg från den framträdande delen av bloggosfären, man är mån om sina läsare och vet att far man med osanning så får man en hurring direkt.

Att det finns en hel myriad oseriösa bloggare där ute á la “Schulman-packet” som inte drar sig för att skriva sånt där är inte för mig okänt, men jag behöver knappast gå in på anledningen till varför dessa bloggar aldrig syns på några topplistor, sällan har några kommentarer på sina inlägg och aldrig några inlänkar från andra bloggar. De har ingen kraft, inget rykte att skydda, ingen insats. Och därför räknas de inte.

Så Corren-skribenten får göra hemläxan ordentligt och återkomma med något vettigt istället för detta taffliga försök att svärta ner de seriösa bloggarna som några rubrikhetsande gamar. Skuld där skuld hör hemma. Credd där credd förtjänas.

Gör om. Gör rätt.

Aaaah, en söndagskväll i lugn och ro, bakåtlutad i soffan, tio minuter in i en schysst ny actionfilm som du tidigare på dagen gått och köpt. Det börjar bli spännande, hjälten sitter i en bil på väg mot skurknästet, beväpnad till tänderna och med vrålande musik pumpande i högtalarna, han tänder en ci…

Svart ruta. Vit klinisk, stilistisk text.

Vad i helv.. öh, ok, whatever. Du tar en näve chips och fortsätter lite småirriterad följa hjältens bilfärd där han suger på något som nästan, men bara nästan, ser ut som något helt annat än en cigarett. Han når skurkarnas näste och du får se hur de sitter och smider planer vid ett pokerbord, skurkbossen tar upp en bunt spelmarker och slä..

..WTF?! Vad fan är det här för skit?

Spelmarkerna landar på bordet och den skäggiga bossen tar en sipp ur sin whisk..

VAD I HELVETE?! Kan jag få se filmen i fred?! Varför fungerar inte min skip-knapp?! AAAH!

Den släggiga mannen – vars roll i filmen du vid det här laget glömt bort – som sitter vid pokerbordet ställer ner whiskymuggen och slänger ett öga på en monitor för en övervakningskamera, han ser en snubbe i en bil utanför, du undrar varför du känner igen honom, har han varit med i filmen hittills? Skäggiga gubben beordrar sina kumpaner att gå ut och “ta hand” om den där jävl..

AARGH! *stänger av filmen och sular ut skivan genom fönstret*

..och folk undrar varför rippade dvdfilmer är så populärt.