FRAdar, go fetch it.

Tänkte dela med mig av nefs underbart enkla och underbart goda recept på musslor, för den som inte är rädd för sånt. Det är löjligt gott!

Musslor á la nef, 2-4 portioner

Du behöver:

Godtyckligt antal skivor vitt bröd
ca 750g Limfjords konserverade musslor i vatten
ca 75g margarin
3st hyfsat stora vitlöksklyftor
Färsk persilja
Salt
Peppar

Sätt ugnen på 225 grader. Öppna konservburkarna utan att skära av några större artärer, häll i musslorna och vattnet i en ugnssäker form, lagom stor så att musslorna inte sticker upp mer än marginellt över vattenytan. Skär tunna skivor av margarinet och sprid ut dem över formen. Skär bort den bittra lilla gröna stammen inuti varje vitlöksklyfta genom att dela dem itu och pilla bort den med en kniv (återigen akta kroppspulsådern), pressa sedan klyftorna och sprid vitlöksmoset över formen. Finhacka persiljan och strö överst, peppra och salta litegrann.

In med formen i ugnen och låt stå i ca 15-20 minuter. Ta sedan ut formen och rör försiktigt runt litegrann för att blanda godsakerna.

Häll upp några skopor i djupa tallrikar, se till att få med mycket sky. Garnera om du känner för det med lite extra finhackad persilja eller bara en persiljekvist.

Servera med några skivor vitt bröd, antingen för att doppa i skyn och lägga upp lite musslor på, eller för att riva ner brödbitar i härligheten och mumsa i sig.

Njut.

Utmanad har jag blivit också, av båda MinaModerataKarameller och av the “t” in wicked som båda två blev taggade av the real mymlan. Tanken är att jag ska leta fram en låt som symboliserar kärlek, nu är det ju faktiskt så att varenda en som vill hetlänka en låt på internet ofta tar vägen via Youtube, vilket förstås leder till att låten även får en video till sig. Mycket bra tycker jag, eftersom den här låten OCH videon tog hem spelet (heh) direkt.

Jag har alltid haft svårt för det här med känslor, särskilt att uttrycka dem, även i det privata. Det är.. svårt. Jag har mycket dålig kontakt med den delen av mig själv. Men om jag ska försöka beskriva vad kärlek är för mig så.. hmm.

Det är en diskret kyss på nacken när man minst väntar det.
Det är möjligheten att få ge henne allt man har att ge.
Det är vetskapen om att kunna fisa utan att skämmas.
Det är doften av hennes kudde.
Det är en varm hand på en kall mage på morgonen.
Det är en serverad kaffekopp utan förfrågan.
Det är förstående ompysslande dagen efter när man kommit hem på tok för full.
Det är en varm famn som lindrar alla bekymmer när man behöver det som mest, och förtjänar det som minst.

Jag vill ha reda på vad Mickey J Barczyk, Nordic Dervish, projO, stationsvakt, Sugbloggen (välkommen tillbaka!), Åsiktstorped och andra sidan tycker om kärlek, självklart ska ni även prestera en låt som symboliserar det.

Uppdatering:
För den som är intresserad så är låten i videon “This Broken Soul” av Rebecca Knuebuhld, och nedan är texten.

O Holy Land, come ancient spirits,
take up my hand and guide me.

Pull me to shore, rivers are rising,
look in this heart and find me.

I’ve lost my way, your voice is silent,
I need you here to remind me.

Show me now, how to find my home.
All I am, Surrender.

Let the water flow right through this broken soul.

I’m by your side, ashes still burning,
I proved my worth so tell me why.

I’ve lost my way, your voice is silent,
I need you here to remind me.

Show me now, how to find my home,
All I am, Surrender.

Tell me that you can forgive,
bring me peace that I may live.

Show me now, how to find my home
All I am, Surrender.

Oh sweet rest, Oh sweet rest,
find me at my home,
stay with me forever.

Let the water flow right through this broken soul.

Person 1: “Han som äger stället är en sån där troende muslim, han har en sån där.. vad heter det.. såna som beduiner alltid har på sig i filmerna..”
Person 2: “Turban?”
Person 3: “Dynamitbälte.”

Ovanstående är ett så kallat SKÄMT. Det börjar med ett så kallas “S” [ESS], fortsätter med ett “K” [KÅ], sedan “Ä” [ÄÄ?] och “M” [EMM] för att slutligen avslutas med ett “T” [TEE]. S-K-Ä-M-T. Dessutom är det ett roligt skämt, då Hollywood har en mycket stark förkärlek till att sätta dynamitbälten på implicita muslimer i sina storfilmer. Jag personligen skrattade gott åt det där IRC-citatet första gången jag läste det.

En idiot skulle tolka ovanstående skämt som att jag levde med övertygelsen om att alla muslimer är bindgalna terrorister som bygger dynamitbälten som hobby och får blueprints och flygplanskaparplaner med modersmjölken. Nu råkar det inte förhålla sig så, men eftersom det sprängs en jävla massa bomber nere i mellanöstern och det även finns en massa människor med muslimsk tro där nere *pekar lojt*, och just islam som religion även är mycket starkt närvarande i det svenska samhället så blir liksom generaliseringen godtagbar och enkel att relatera till vilket gör att maximalt antal personer tycker att det är roligt.

Sen finns det alltid några bittra torrslidor med lika mycket humor som ett glas varmt kräftpiss vars självpåtagna uppdrag verkar vara att se till att varenda ynklig skitstövel i världen ska ha lika förbannat tråkigt som de har det. Jämt ska de sila alla försök att göra sig rolig genom sitt filter som är precis lika förlåtande som en Magnum .357 är mot en fontanell. Ogynnsamma satar..

Humor är vådligt att syssla med, både professionellt och privat även om proffsen har det arton resor värre än oss som pysslar med att sprida skratt bland våra medmänniskor i vardagslivet. Jag vill gärna parafrasera Magnus Betnér under ett gig på Norra Brunn och tänkte göra ett försök, även om jag inte alls minns exakt vad han sade, men någonstans i den här regionen var det:

“Om jag gick ut här på scenen framför er och var tvungen att ta hänsyn till muslimerna, judarna, svennarna, amerikanarna, de handikappade, de fula, de tjocka, silikonpattar, barn, spädbarn och alla andra ämnen som vissa uppfattar som för allvarliga att skämta om, så skulle jag bara stå här tyst, kanske fråga om ni haft en bra kväll, om maten smakar bra? Skulle ni vilja betala för det?“

Nej, människor betalar inte för att se Dave Chappelle stå och torrunka på scen, de betalar för att höra honom skämta om tokrasistiska vita snutar som spöar negrer för att de brutit sig in i sina egna – alldeles för dyra – hem. De vill inte se Magnus Betnér klia flinten och röven och dricka öl i en stol, de betalar för att få höra honom spy skrattladdad galla över alla möjliga samhällsaktuella ämnen. De betalar inte för att se Carlos Mencia köra en plattång över brösthåret, de betalar för att höra skämt om hur hans farsa fullkomligen spöade skiten ur honom när han var liten. George Carlin, Eddie Izzard, Dylan Moran, Bill Bailey, Robert Gustavsson, Henrik Schyffert, de har alla sina nischer och ingen framgångsrik komiker har någonsin tänkt tanken att gå ut på scenen med tanken “Vilka folkgrupper ska jag undvika att stöta mig med idag?” Tänk den tanken en enda gång, och du kan lika gärna slänga din karriär i soporna.

Så vad är det som gör att vi får läsa om att åtta personer i hela Sverige tycker att Rickard Olssons skämt om det gamla nazityskland var osmakligt och hets mot folkgrupp? Åtta personer, verkligen en tittarstorm(!). Bara faktumet att det är åtta människor som bekymrat sig tillräckligt för att lyfta luren och ringa säger tillräckligt, de flesta tyckte det var roligt eller tråkigt, inte osmakligt och absolut inte HETS MOT FOLKGRUPP.

Hets mot folkgrupp riskerar att bli ett lika urvattnat begrepp som pedofil har blivit i samband med hetskampanjerna kring det som avlöst varandra i media ett bra tag nu. Många människor verkar i dagsläget blivit lejda att tro att om en 25åring har sex med en 16åring så är denne PEDOFIL eller har PEDOFILA TENDENSER. Om jag skämtar om snåla judar, löper jag risk att begå HATBROTT då?

Kan alla ni som gjort det till ert livsuppdrag att inte ha en enda liten gnutta roligt i livet vara vänliga att knipa käft och stanna hemma medan vi andra skrattar och har skoj? Hitler hitler hitler hitler hitler.

Glider in för ett snabbt tips till alla som gillar auktioner men inte gillar att åka 50 mil för att hämta upp något. Hoodboard.com ber dig om din adress och presenterar sedan alla auktioner som är aktiva inom 1000m från dig. Riktigt grym tjänst som säkert kommer bli populär.

Allltså nu har jag snabbt lyssnat igenom Henrik Ponténs svada i Nyhetsmorgon TV4, och jag tänker inte sätta mig och läsa igenom transkriptionen eller plocka isär hans argument mening för mening, bit för bit. Det enda jag såg och hörde var en person som har lika mycket argumentationsteknik som en klump haloumi.

C: “Vi säger inte att man ska släppa (den olagliga) fildelningen fri, vi säger att polisen bör prioritera sina resurser till att sätta dit de stora distributörerna.”

P: “Men hur skulle det se ut om man som ni tycker släppte fildelningen fri? Vi tycker att det vore bättre om vi själva kunde gå runt det där jobbiga systemet som blandar in polis, nämndemän, domare och annat jobbigt och byråkratiskt och istället kunde börja skicka direktadresserade hotbrev hem till svenska ungdomar och helst utöva husrannsakan utan insyn från andra enheter.”

C: “Alltså, vi menar inte att man ska låta de stora releasegrupperna gå fria eftersom det finns en kommers bakom deras gebit som är brottslig, vi säger inte heller att man ska släppa (den olagliga) fildelningen fri utan att vi bör prioritera de resurser som finns relativt till omfattningen av brott.”

P: “Men hur skulle det se ut om man som ni tycker släppte fildelningen fri?

C: “Vi är inte av inställningen att (den olagliga) fildelningen ska “släppas fri” utan vår iställning går ut på att polis ska kunna fokusera och mobilisera mot den organiserade delen av den olagliga fildelningen istället för att slösa hundratuseltals kronor på att sätta dit en finnig trettonåring i Finnspång för att ha delat ut ett dussin populära filmer”

P: “Men hur skulle det se ut om man som ni tycker släppte fildelningen fri?”

Och sådär fortsatte det. Ovanstående är inte en transkription, det är inte ens en ordtolkning, det är en post-event illustration av hur jag hörde diskussionen, och det jag hör är värre än det jag trodde om Henrik Pontén, jag trodde han var en paragrafryttare av rang, inte en fullständigt katastrofalt tunnelseende korsriddare med ett kretskort på ryggen. Det har han bevisat sig som nu när han gång på gång på gång på gång låtsades inte höra de sunda argumenten från C och istället desperat försökta vända på dem då han saknade egna. Tråkigt, mycket tråkigt.

(Ja jag blev sur så det fick bli lite allvar mitt skiten.)

Läste Beiersdorfbloggens 1000:de inlägg (hittat via mymlan, och även skrivet om av Opassande) som handlar om hans bloggande och de problem och bekymmer det drabbat honom inom karriären. Det är ett otroligt läsvärt inlägg om man är intresserad av att få reda på hur trångsynta vissa arbetsgivare kan vara när det kommer till de nya medierna, hur enkelt det kan vara på vissa arbetsplatser att straffa ut sig totalt bara genom att skriva en blogg som skiljer sig från mängden. Missa inte inlägget, läs det, nu.

När jag läste det kom jag och tänka på hur lyckligt lottad jag är när det kommer till mitt bloggande i korrelation med mitt arbete. Alla på mitt jobb, från botten till den absoluta toppen med nuvarande VD och f.d ägaren Oscar Schwartz i fronten, vet om att jag bloggar, var jag bloggar, och vad jag skriver, faktum är att jag faktiskt blev erbjuden jobbet efter att min gamla chef snubblat över min blogg, 7 år efter att jag slutade där. När jag skrivit något som slår an en sträng så får jag ibland höra det på jobbet i förbifarten eller kring lunchen. Det är något jag i princip förutsätter för att kunna få mer bränsle till att blogga, särskilt när jobbet och familjen tar upp så mycket tid av vardagen att det är svårt för mig att varva ner tillräckligt för att finna den kreativa ådran igen.

Att höra kollegor och bekanta spontant kommentera något jag skrivit är intressant, eftersom det ger en ny dimension till hela diskussionsplanet. Att diskutera eller bara prata om något som skrivs på bloggen med en okänd eller mindre okänd kommenterare är en sak, men att tacklas med nära kollegors ris och rosor är en annan. Det ger en mycket mer närliggande form av feedback, och på ett annat sätt än den feedback jag får från vänner och familj förstås då det handlar om personer som jag har en professionell relation till utöver den personliga.

Jag åtnjuter något som kanske inte är alla förunnat, och det är att min arbetsgivare (hittills) inte sagt något annat än tummen upp om min blogg, även om jag berört en del känsliga ämnen och knappast biter mig i tungan om jag tycker att något är galet, dock är det en självklarhet både för dem och för mig att ingenting jag skriver här någonsin representerar min professionella åsikt som anställd på företaget, utan alltid – utan undantag – representerar min åsikt som privatperson. När jag kliver in på jobbet varje morgon så går jag in i min professionella roll, när jag går ut därifrån så kliver jag ur kostymen och blir privat. Att arbetsgivaren från början insett detta har gjort det otroligt enkelt att fortsätta blogga så fritt som jag gjort sedan jag började jobba för dem.

Faktum är att man måste vara rätt alternativ, öppensinnad, och helst en hygglig skopa knäpp i huvudet för att passa in på Bahnhof. Det är en mycket brokig skara fullkomliga genier som alla tillsammans utgör ett oknäckbart baskommando över allt som händer och sker. Men om man inte gillar att mitt i ett samtal få höra hur söt röv man har och bli flirtigt inbjuden till en menage á troi av en hårig ungrare eller inte klarar av att höra fantasifulla gestaltningar av påhittat personligt bögsex yttrat av katatoniskt heterosexuella män med krav på motprestationer av samma verbala karaktär eller kanske inte kan hanskas med en fälttekniker som är ute på en site och när han ringer dig så är första frågan “Vad har du på dig?”, så kanske man skulle söka jobb på annat håll, jargongen på kontoret är lika hänsynslöst härlig som den kan vara på vissa restauranger. Jag älskar det.

Det är ett härligt gäng, och det är inte utan ånger som jag läser hur just Beierdorfsbloggen haft sådana otroliga problem med sin blogg då han jobbat i rövstyltsförsedda statliga media och den skakbenade självförtroendelösa tabloidpressen. Ett dilemma av rang som knappast borde försvinna ouppmärksammat. Så läs, läs Beierdorfsbloggens redogörelse, det tusende inlägget, men inte det sista.

Slutligen en liten film från kontorsdelen av Pionen.

Nu har väl DN tagit priset? Va?! Vad är det för pervers stämpel de vill sätta på Afrika? Det här är ju fullständig skandal! Nä usch och fy.

Jag tänkte skriva om en tjänst (för närvarande i fullt fungerande gratis betaversion) som finns på nätet för alla musikälskare där ute. Tjänsten heter Chilirec och fungerar ungefär såhär:

• Du registrerar dig (gratis och snabbt) på siten genom att välja ett användarnamn och lösenord.
• Du väntar i ca fem minuter på att Chilirecs massiva utrustning ska spela in låtar från en hel uppsjö olika streamade radiokanaler världen över.
• Varsågod, nu är du en Chilireccare!

Du blir allokerad 2GB utrymme på en virtuell server i en serverhall i Göteborg och din recorder börjar omedelbart scanna alla radiokanaler efter låtar, identifierar dem, klipper av dem vid början och slut och indexerar dem i ditt bibliotek. Den fortsätter att spela in 24/7 även om du inte är inloggad (om du inte själv väljer att stänga av den tillfälligt förstås) och efter ca 2-3 dygn så aktiveras alla funktioner i ditt bibliotek, som t.ex sortering efter artist, genre, radiokanal osv. Sade jag att det var gratis? Jo, det är gratis. ÄN SÅ LÄNGE. Tjänsten är i beta och ingen vet exakt hur det kommer se ut när den går ut i skarpt läge, så passa på att bli en Chilireccare direkt!

Den här tjänsten är det bästa jag sett sedan.. jag vet faktiskt inte, det är fullständigt perfekt för mig som inte har lust att bara lyssna på en shoutcast eller kanal utan gärna enkelt vill kunna glida runt bland hundratusentals låtar och leta nya guldkorn och direkt när jag hör en låt kunna se vilken artist det är, och genom ett litet klick få upp alla andra låtar i biblioteket med den artisten.

Bli en Chilireccare. Tro mig det är.. skitbra.

I lördags var det utgång med jobbet som gällde, garbos var det valda stället för mat och dryck. Efter att ha ätit en löjligt god cheddarburgare begav jag mig till uteserveringen för att ta mig ett bloss på maten. Helt oskyldigt står jag där och röker klart min cigarett och ska sedan bege mig tillbaka in på stället, något som kräver att man tar sig ned för en hisnande hög trappa bestående av, två trappsteg.

Självklart, självklart, självklart trampar jag lika snett som en hjulbent suicidal minröjare redan på första steget, min vänstra stortå gör ett oerhört tappert försök att kyssa vadmuskeln, misslyckas kapitalt och övergår till att bara skita i allt och låta mig falla handlöst i backen som värsta hyperfyllot, mitt framför den mindre folksamlingen i kön utanför repen.

Högra knät får under den mycket korta nerfärden för sig att det tillhör stålmannen och inte teflonminnet, och bestämmer sig därför med obruten övertygelse att ta sig rakt igenom betongplattan som snart kommer att korsa dess väg. Betongplattan – som varit med om detta ett par gånger för mycket redan – skrattar lite lojt och tittar åt andra hållet medan den yttre menisken i mitt knä begår självmord mot dess bröstkorg utan att så mycket som flytta på ett ynka gruskorn.

Med tanke på det oerhört pinsamma läge jag befann mig i så var det knappast tid att ligga kvar och ynka sig på marken, så jag flög upp på benen och ignorerade den dunkande smärtan i vänsterfoten. Mest för att slippa stå där och förlöjliga mig själv inför vakterna genom att bevisa för dem att jag inte är det minsta berusad utan bara en riktig klant. De verkade iaf snappa upp att jag inte vinglade en millimeter så de frågade bara om det gick bra och lät mig fortsätta in.

Stod lutad mot en vägg precis innanför entrén en stund och bet mig i läppen (varför biter man sig i läppen när man redan har skitont någon annanstans?) innan jag gick tillbaka till vårt bord och slog mig ned.

Resten av kvällen gick bra, förutom att jag missade sista tunnelbanan hem och var tvungen att ta en taxi, en utgift som jag absolut inte hade räknat med.

Vaknade i söndags och skulle upp ur sängen, jag kom ungefär 0.2 steg innan min fot snabbt skrev ihop ett tårdrypande avskedsbrev, nitade fast det på mitt högerknä tack vare en kosmisk felberäkning av reellt avstånd och helt sonika bara stack. AJ. AJ AJ AJ AJ. När jag försökte stödja mig på högerbenet istället så gav det också upp vilket gjorde att jag fann mig själv desperat klängande mot en bokhylla för att inte ramla.

Jippi. Bara att åka till Huddingeakuten då. En till taxiresa med andra ord. Summa summarum efter röntgen? Hygglig ligamentskada vänster fot, trolig meniskskada höger knä. Bandagering, inhandel av kryckor och hemresa, återbesök i slutet av augusti.

Gick till jobbet som vanligt igår men märkte snart att jag mådde riktigt dåligt, vet inte om det hade att göra med den kroppsliga ansträngningen och resurserna som hela tiden gick åt till läkprocessen men jag svettades som ett as och var yr hela tiden, så jag gick hem runt lunch och låg i feberfrossa hela natten inatt. Hemma idag också med andra ord, som tur är känns iaf foten redan bättre tack vare att jag inte gjort något alls med den sedan jag kom hem igår, hoppas det fortsätter åt rätt håll.

När gjorde du dig sist illa pga otur/klantighet, vad hände och hur gick det till?