För ett par år sedan fann jag mig sittandes på en restaurang på södermalm med en massa människor som jag inte kände. Jag vet, sånt händer ju hela tiden, att man finner sig själv i någon fullkomligt främmande situation med främlingar bara sådär, men hur som helst. För att bryta isen bestämde jag mig för att berätta om den gången i min ungdom då jag nästan krockade med en älg i 65 knyck med min moped.

“Jo det var såhär att jag var 15 år och på väg hem från en fest ute i skogen mitt i natten på min dödstrimmade Yamaha FS-1, det var kolsvart ute så det enda jag såg var det som föll inom ljuskäglan från framlyset, samt det spöklika röda skenet från baklyktan. Jag kör på en riktigt kurvig och kuperad skogsväg men eftersom jag är uppvuxen i trakten så kan jag minsta lilla krök utan och innan och håller just därför en väldigt hög medelhastighet. Jag är inte märkvärt berusad, den iskalla vinterluften kröp blixtsnabbt in under det tjocka lagret kläder och fick mig att nyktra till så snabbt att jag svär på att det rann ut lite öl ur örat på mig.”

“Hur som helst så klipper jag en kurva i ca 65 blås, i samma ögonblick som jag tar mig ut ur kurvan och rätat upp fordonet så brakar det till i skogen till höger och tvärs över vägen 10 meter framför mig dånar det ut en gigantisk älg. Jag kastar mig på kopplingen och fotbromsen och slänger ut bakhjulet åt vänster samtidigt som jag växlar ned och ger sedan fullt utslag på gasen för att försöka tvinga mig mot luckan som växer bakom älgen medan den fullständigt ogenerat lunkar över vägen. Jag lyckas undv…”

“HÖRRUDURU!” utbrister plötsligt en av mina bordskamrater med en ilsken blick.
“SITTER DU HÄR OCH FILDELAR, DIN JÄVLA PIRAT?!“
“Det där är MITT minne serru, visst ok det var en häst och inte en älg och det var på sommaren, men var har du fått tag på det?! Hur har du mage att sitta är och använda min minnektuella egendom utan mitt tillstånd?! Nu är du så god och sitter still här medan jag ringer M.I.T.T.M.I.N.N.E (Myndigheten I Trångbodda Tromsö som Med Irriterande Noggrannhet Nagelfar Egendomsfrågor) och anmäler detta.. det är ju då själva fan att man inte får ha någonting i fred nu för tiden.“

Jag satt helt förstummad, hade jag plagierat hans minne? Hade jag egentligen inte alls varit med om detta? Jo, jag minns allt klart och tydligt från den natten, jag minns känslorna av rädsla, mina instinktiva beslut kring vilka åtgärder att vidta för att undvika kollission, känslan av stolthet när jag fann att min reaktionsförmåga och mina beslut tagit mig förbi potentiell krasch och att jag fortfarande befann mig på vägen. Nej jag måste verkligen ha varit med om detta.

Myndigheten lät inte vänta på sig, skickade genast ut ett incident response-team bestående av Per Sundin och fyra snubbar breda som ladugårdsdörrar. Jag blev häktad på plats och under de kommande två åren fördes en rättslig process kring vem av oss som egentligen ägde minnet till en totalkostnad av 3,7 miljoner kronor. Jag förlorade i slutändan mest på grund av att mina pengar tog slut innan hans gjorde det och blev brädad av ett åklagar-dreamteam medan Silbersky mest stod och gapade förvånat i ett hörn.

Så nu bor jag i en kartong under katarinahissen och lever på att sälja Situation Stockholm, jag försöker informera människor om faran att dela med sig av minnen de tror är deras egna men de flesta avfärdar mig som en galning. Kanske är jag galen. Kanske allt detta inte ens hänt, jag kanske har en lägenhet och en familj någonstans som jag inte känner till och bara inbillat mig att jag råkat ut för detta öde, det kanske är någon annan som egentligen bor här under katarinahissen. Men jag vågar inte tänka efter för att ta reda på sanningen, för då kanske allt blir ännu värre om jag råkar stöta på ännu ett minne som inte är mitt.

Hjälp.