Veckan innan julaftonsveckan, man tänker nästan att det borde bli lite lugnare eftersom många företag kör halvbemanning och därmed blir det färre ärenden att behandla.

WRRAAAAOUNG!

Riktigt galna dagar denna vecka. Det var rätt lugnt i måndags, sedan tog det spinn. Samtliga företag vill ha allting de funderat på i ett halvår levererat och klart med en rapport handsydd på en silkeskudde framförd till deras kontorströskel med sångogram för tre dagar sedan. Samtliga personer som ringer in är “de som blev kvar”, det vill säga de som vet lika mycket om internet och datorer som ett ekollon vet om kvantmekanik men ändock fått order av sina jullediga chefer att “om detta inte är klart när jag återkommer nån gång nästa år så blir det piskrapp i lunchrummet ackompanjerat av “I bergakungens sal” tolkad av Britney Spears.

Maillådorna (jag är med och ansvarar för 6st) går haywire med struliga förfrågningar och beställningar som oftast saknar majoriteten av den information som oftast utgör en förfrågan eller beställning. Faxen verkar ha snortat mefedron och det fullkomligen regnar in skit på alla fronter, huvudvärken jag haft från mina nya stålmannenstarka glasögon gör sig ohemult påmind och jag hinkar kaffe och cola by the bucketload. Vi är en man kort och idag fick jag två stycken 25 minuter långa strulsamtal back to back redan under förmiddagen. När det andra var klart så var jag tvungen att be nya killen skjuta lite på sin lunch så att jag kunde gå ut och röka en cigg för att undvika att mörda någon (troligen mig själv) innan han återkom.

Det är dessa dagar som man önskar att lunchen varade för evigt, särskilt när den består av något såhär vackert, helt hemmakomponerat:

Japp, det är ca 60cm vanlig SACRE CEUR BAGUETTE med sallad, tomat, gurka, rödlök, pepparsalami och centimetertjocka brieostskivor. Det blev en enda liten futtig brödkant kvar utan något vettigt pålägg.