Det tysta lidandet av sömnproblem..
24 timmar per dygn är en ganska väletablerad standard, det tror jag att alla håller med om. Att man – som arbetande eller studerande människa – oftast jobbar minst 8 timmar per dag, sover 8 timmar per dag, och har 8 timmar (- restid etc) fritid.
Men.. hur är det för oss vars biologiska kroppar opererar utefter andra premisser?
Jag har haft gigantiska problem att anpassa mig till 24timmars-samhället ända sedan jag var 10-11 år gammal. Min kropp motarbetar mig. Min kropp vill att varje dygn ska vara någonstans mellan 27 och 30 timmar långt för att fungera optimalt, detta skulle innebära att jag blir trött och kan sova när jag borde blir trött och borde sova. Tyvärr är så inte fallet. Varje kväll – VARJE kväll – i flera års tid kämpade jag för att försöka disciplinera min kropp att fungera på det sätt samhället förväntar sig att den ska göra. De få kvällar då jag faktiskt lyckades sova som förväntat berodde onekligen på den utmattning jag erfor av att få cirka 2-3 timmar sömn per natt i någon veckas tid.
Utöver detta så förhåller det sig som så, att när jag väl somnat, så är jag i princip medvetslös, jag går in i någon form av dvala. Det är fruktansvärt svårt att få liv i mig, och jag har förlorat tre jobb direkt eller indirekt pga det.
När jag var 23 så deltog jag i en medicinsk testgrupp, den krävde att vi var inlagda under en kortare period så att sköterskor kunde monitorera våra värden och se om några oväntade effekter uppenbarade sig.
Efter att min maskin hade stått och larmat om att min puls var för låg (nere på 28 bpm) i princip oavbrutet i tre timmar (och sköterskorna lubbat fram och tillbaka till min brits under denna tid för att kontrollera mig) så fick de helt sonika stänga av larmet eftersom det uppenbarligen inte var något fel på mig.
Jag fick luntan med EKG-remsor som hade spottats ut under natten av dem, och tog med dem till det lokala sjukhusets sömnklinik, blev inlagd där med EEG och EKG på mig när jag sov. Gissa vad de sade när allt var klart? “Vi ser inget fel på dig.”
Efter den gången (utöver alla år då jag försökt prata med mina lärare och rektorer i skolan) gav jag upp.. inte för att jag kände mig överkörd (även om jag kände det en kort stund den dagen jag fick beskedet) utan för att jag insåg att det faktiskt inte är något fel på mig. Det är inget fel, det är bara såhär jag fungerar, det är så jag är avsedd att fungera, det är så jag är. Ingen sade det till mig, jag insåg det själv, att jag tydligen har andra värden i min programmering än vad andra kanske har.
Denna insikt var dock inte något glatt uppvaknande, inte alls, snarare tvärtom. Insikten om att det faktiskt inte finns något direkt fel på mig utan att min fysiska manifestation bara är såhär var brysk. Jag insåg att det enda jag kunde göra var att söka medicinsk hjälp för att motverka min egen kropps nycker. Att försöka ändra mina och andra liknande människors livskvalitet slog mig inte alls då.
Några snabba samtal med en läkare eller vad det nu var där jag förklarade läget och även föreslog vad jag borde få för tabletter (i do my homework) och jag hade för första gången i mitt liv räddningen bokstavligen i en liten ask, räddningen för de där gångerna då jag inte kan sova alls utan sitter och vakar hela natten för att sedan gå till jobbet nästa heldag. Jag hade mina akutpiller så att säga.
“Tyvärr” så gillar jag inte mediciner. Per definition så tar jag inga mediciner alls om jag inte är övertygad om att jag håller på att dö eller är så sjuk att jag önskar att jag vore död. Jag vill att mitt immunförsvar ska få arbeta och testas till bristningsgränsen så att det lär sig döda vad helst skit som jag råkar få i mig. Detta gör förstås att jag sällan hämtade ut mitt recept, då jag i min naivitet trodde att det fortfarande gick att göra något åt saken med hjälp av disciplin osv. Dessutom så blir man förjävligt dåsig dagen efter av dessa insomningstabletter. Allt man äter eller dricker smakar äckligt och huvudet känns som att det är inbakat i fetvadd ända fram till eftermiddagen, ingen höjdare om man har ett jobb där man måste prestera mer än att flippa hamburgare på McDonalds med andra ord.
Än idag har jag samma problem, det går inte att råda bot på. Vad jag gör just nu är att jag sover ca 3-4 timmar varje natt under arbetsveckan och sedan sover jag ca 12-14 timmar mellan fredag och lördag för att försöka kompensera, men det håller inte i längden då jag fortfarande råkar i svackorna där jag inte sover alls. Och jag vill inte ta någon “medicin” (läs: drog) för att “hjälpa”.
Så vad göra? Finns det något att göra?
Är vi som har detta problem för evigt dömda att ta droger för att anpassa oss till samhället?
Ur den ena synvinkeln tycker jag JA.
Vi är tvungna eftersom vi med största sannolikhet utgör en minoritet, och därför inte kan kräva en förändring av t.ex arbetstider samt även i förlängningen en total förändring av öppettider (allt måste ha nattöppet då vårt dygn står i evig flux).
Ur den andra synvinkeln tycker jag NEJ.
Varför måste vi som råkar vara såhär lida kval enligt normerna i samhället då det görs plats för andra “annorlunda”. Det första jag kommer och tänka på är t.ex fysiskt eller psykiskt handikappade såsom definitionen klassas idag. Handikappanpassningar sker löpande precis överallt för att underlätta för dessa olyckligt lottade individer att ta sig fram, varför ska inte vårt handikapp klassas likadant? Vi har minst lika stora problem att anpassa oss men kan också prestera med vår yttersta – ej handikappade – kapacitet, förutom att den inträffar olika tider på dygnet.
Den enkla lösningen här är att alla vi som är drabbade av detta problem skaffar roterande scheman på flertalet olika arbetsplatser, det kan tyckas enkelst att avfärda det hela med den “lösningen”. Men så fungerar det inte idag med evigt ökande arbetslöshet och ännu mer osäkra anställningsformer. Det är inte en lösning på problemet, det är bara en kompensation och en dålig sådan som bara fungerar i teorin då det är svårt nog att upprätthålla en vanlig anställning, tänk dig att bolla tre, fyra stycken med roterande schema.
Sömnproblem är ett växande problem i samhället och skall aldrig, aldrig, ALDRIG, kategoriskt avfärdas som lathet. Det finns en chans att personen som uppvisar liknande symptom bara är lat, men dessa fall är till mångt och mycket oerhört sällsynta, (nästan) alla vill vi bidra till samhället på bästa sätt, men när våra egna kroppar inte håller med om hur de förväntas fungera, så står man till syvende og sidst väldigt handfallen.
Jag heter Mikael, och min kropp har ingen 24timmarsklocka.
EDIT: Uppdaterat med en kronologisk korrigering gällande hur gammal jag var när jag deltog i experimentet, samt även tagit med en liten men ack så viktig ytterligare del av problemet. (Hur extremt tungt jag sover när jag väl sover.)
Saturday 09 May 2009 @ 07:07
[]
och därför jobbar man natt. vi har ju pratat om det här
Saturday 09 May 2009 @ 07:31
[]
Jäsiken… Jag har inte haft tillnärmelsevis den här digniteten av sömnproblem, men har då och då funderat på om inte en annan typ av sömncykel skulle passa bättre. Läst en del om Polyphasic Sleep, vet inte om det finns någon vedertagen svensk term.
Efter att ha insett att min nuvarande arbetsgivare aldrig i helvete skulle ge mig utrymme att testa det har jag lagt det på hyllan, men kanske skulle det passa dig?
Tanken är man istället för *ett* sömnblock per dygn har flera korta. Fokus på REM-sömnen gör att man inte behöver lika många timmar sammantaget. Det tar någon vecka för kroppen att ställa om, och sedan sover man sammanlagt inte mer än två-tre timmar, fast alltså utslaget över hela dygnet. Istället för en dygnslång cykel går det fyra-fem timmar mellan sovtillfällena.
Steve Pavlina har skrivit en ordentlig logg över sina egna upplevelser, som jag tycker är intressant. Gå och läs?
Hanna’s senaste bloggpost.. Nertaggat och bra
Saturday 09 May 2009 @ 11:56
[]
Du… det är ju så att vissa har inte ett behov av fullt så mycket sömn som andra, redan från barnaår. Mamma och pappa höll på att bli skogstokig på mig som bebis, jag var ju vaken jämt. ;) Men även idag sover jag 2-6 timmar per dygn- och funkar, åtminstone ibland. Däremot håller jag med dig om medicineringen – jag tror inte heller på den. För sex år sedan var det en doktor som skrev ut något skit, och det gjorde att jag var vaken en hel vecka i sträck i stället, så aldrig mer piller mot något som kroppen naturligt valt. Problemet är att med stigande ålder och fulltecknat liv (läs jobb) _måste_ sova mer för att vi ska orka jobba nio timmar, sitta två, tre timmar på tåg och bussar varje dag etc. Min personliga dygnsrytm är sådan att det sällan funkar med jobb, jag sover ex som bäst mellan tre och åtta. Åtta ska man oftast vara på jobbet och eftersom min energinivå toppar mellan sex och midnatt funkar inte nattjobb heller. Jag provade och sov inget alls istället för jag kan inte sova på dagarna heller.
Det där med roterande scheman är ganska bra, jobbade skift de första fyra yrkesverksamma åren av mitt liv, fungerade oftast ganska bra (morgonpassen var lite kluriga – men överlevdes!) men tyvärr erbjuder inte samhället treskift, fyrskift etc inom alla yrkeskategorier. :)
Vad jag heter vet du, och du min kropp går inte heller i 24timmars intervaller.
Nattsuddarn’s senaste bloggpost.. Snigelsurf
Saturday 09 May 2009 @ 14:56
[]
Drottningen:
Men jobba natt hjälper ju inte heller, eftersom det interna dygnet konstant står i förskutning mot det externa. :(
Hanna:
Intressant! Ska genast läsa!
Nattsuddaren:
Jo visst är det så. Jag har ju nu tränat mig till att överleva med 1-4 timmars sömn per dygn under arbetsveckan, men det är just det jag gör.. “överlever”. Jag inser ju att det inte håller i det långa loppet och känner att det inte direkt är bra för kroppen att kastas mellan dessa arbetsveckorutiner och sedan när fredagen kommer ta ett mastodont-sovpass på 14 timmar.
Saturday 09 May 2009 @ 15:31
[]
Jo, jag vet, men själva kvaliteten på sömnen kan bli bättre. Nattjobb betyder ju ofta långledigheter dessutom så man hinner varva ner mer än man gör under 2 dagar (när man ändå ska hinna med allt annat).
Men det är klart, är din naturliga rytm t ex att vakna när det blir ljust.. då blir det ju besvärligt.
Saturday 09 May 2009 @ 15:57
[]
Jag har “klockat” mig själv på ganska precis 30 timmar som “naturligt” dygn för mig. Jag behöver sova mer än “vanliga” människor, men jag kan också vara vaken längre. Jag har kämpat med detta ända sen jag var 12-13 år vad jag minns, och även innan dess var jag alltid “nattaktiv” respektive “morgontrött”. Efter en lång depression har jag nu inte lyckats ta mig tillbaka i vanligt jobb utan jag valde för 2 år sedan att bli egenföretagare, helt enkelt för att få slippa försöka anpassa mig till en kontorsklocka. Jag frilansar som skribent, jobbar hemifrån och kan sova när jag vill, ofta flera kortare sömnperioder (som Hanna skriver om – det bara blir så naturligt). Det är SÅ otroligt skönt att få sova och vakna naturligt, och inte till klockans diktatur. Och eftersom jag aldrig varit förtjust i de där vardagssociala relationerna på jobbet (eller i skolan) så saknar jag inte arbetskamraterna. Jag har inget behov av dem, jag klarar mig bra med bara datorn. Men på sätt och vis känns det som att jag lever utanför samhället. Så du är absolut inte ensam om detta!
Saturday 09 May 2009 @ 16:13
[]
Jag har alltid lite skämtande sagt att jag har ett 28 timmars dygn – då jag beroende på sover allt ifrån 4 timmar per natt till 12, dock oberoende av vad klockan eller samhället är i för läge. Kanske därför kände jag det här sätta smack i hjärtat, så jag har bestämt mig för att undersöka min dygnsrytm lite djupare.
Sen att man är student gör nog enklare än om man har ett kneg som du. :P
Saturday 09 May 2009 @ 16:57
[]
Lillan skrev:
Vad härligt att du hittat något som fungerar för dig! Jag blir glad när jag hör sånt här. Dock har jag haft den oerhörda turen att hamna på ett företag där stämningen är helt… obeskrivligt bra mellan kollegorna, jag har skrivit om det tidigare också, det är ett rent nöje att vara där och socialisera med dem, så jag skulle ha fruktansvärt svårt att överge det. Men har man inte något sådant behov så är ju din lösning helt optimal. Gratulerar!
Cupofcocoa skrev:
Låter som en klok idé. Bli inte avskräckt om alla vill vifta bort dig med “du är bara lat” i början, man får verkligen lägga manken till för att få en remiss till t.ex en sömnklinik.
Sunday 10 May 2009 @ 00:10
[]
Samma här! Inte riktigt ett 30timmars dygn, utan något i närheten av 26-28 timmar för min del. Dessutom så är jag en nattmänniska till själen, vilket gör att jag har extrema problem med mina 12,2 timmars pass som företaget så gärna vill att jag ska göra om dagarna, istället för nätterna jag hade från början.
Nätter blir ju omöjligt för dig med tanke på ditt arbete. Så därför tänkte jag ge dig ett litet tips, och hur förjävligt det än kan tänkas låta och hur hatad jag än må bli så kommer det nu.
Börja motionera
*duckar*
“SLÄPP KNIVEN FÖR I HELVETE!”
aku’s senaste bloggpost.. lösningen på probleme(t/n)
Sunday 10 May 2009 @ 03:54
[]
De allra felsta människor har en inre klocka på lite mer än 24 timmar. Läste någonstans att snittet ligger kring 24,5-25 timmar. Men det stannar inte där heller, vi har morgon, kvälls och ett fåtal nattmänniskor också, utöver den vanliga dagtypen då. Alltså två olika aspekter, längden på dygnet och hurvida man är morgon eller kvällspigg.
Först ett litet talesätt som kan verka orelaterat, men håll ut, ni kommer att se poängen. Det är aldrig storlek eller styrka som avgör ett väsens överlevnad, i det långa loppet är det alltid förmågan till anpassning som avgör.
Lättaste sättet att inse det där med morgon och kvällsmänniskor är att fundera över jet-lag. Då inser man rätt snart att morgonmänniskan tids nog kommer att vara morgonmänniska även på bortaplan, samma sak omvänt med kvällsmänniskan. För morgonmänniskan är det oftast lika kämpigt att jobba natt, som det är för kvällsmänniskan att jobba dagtid. Det som justerar våra inre klockor, inte mot norm utan mot det naturliga för personen i fråga, är dagsljus och fysisk aktivitet. Det går inte över en natt och det förändrar inte hurvida man är morgon eller kvällsmänniska, kvällsmänniskan känner av jet-lag lika mycket som den morgonpigge.
Idag börjar man så smått kunna skilja på dags och kvällsmänniskor genetiskt, vilket är härligt eftersom det tids nog kommer att lösa upp en massa myter. På min fars sida är de morgonmänniskor, min farfar har i hela sitt liv varit upp å trampat klockan 4 på morgonen och nickar framför TVn efter Bolibompa, farsan likadan.. På min mors sida finns mormors-mor som somnade frammåt 3-tiden på natten med en bok över huvudet. Henne hade de bekymmer med på ålderdomshemmet.. Hon klev ur sängen först när de andra åt lunch, morsan och mormor likadana. Själv har jag fått min dygns-gen från mamma.
Det kan tyckas vara mycket underligt att de flesta människor har en klocka som går fel gentemot planeten vi bor på, somliga har ett kortare dygn men de allra flesta har ett lite längre. Detta är dock rätt finurligt, det gör nämligen anpassningsförmågan bättre. Ju mer “fel” ens klocka går, desto lättare har man för att ställa om till olika tider. De med kort-dygn lägger sig tidigare och tidigare för att komma rätt och de med lång-dygn lägger sig senare. Ju mer “fel” klockan går desto fler timmar fixar man att justera varje dygn. När man kommit lite längre i forskningen och fler gamla mossiga kognitiv som rämnar, så är detta något som företag bör ta till sig, för här finns pengar att tjäna samtidigt som man kan få anställda som mår bättre.
Om ni är med mig så här långt och det tror jag ni är, så inser ni nog vilka det är som klarar skiftarbete allra sämst. Just det.. ju mindre “fel” klockan går, desto svårare har man för skiftarbete.
Jag har också sumpat ett par jobb, för att inte tala om hur illa jag passade in när jag skulle göra lumpen. Inte när vi låg i fält dock, där visade sig min bättre anppassningsförmåga direkt. Nu skall jag strax göra några av er avundsjuka. Det sista av dagtidsjobben jag hade, hann de inte sparka mig ifrån, jag sade upp mig. Jag började köra lastbil, buss, taxi och traktor. Där märkte jag hur mycket bättre jag mådde av de varierande tiderna, men det inkräktade hemskt på fritiden..
Så fann jag mitt nuvarande jobb. Jag är gruvarbetare sedan 20 år tillbaks (maskinförare under jord). Gruvarbete är sedan 1969 reglerat till 35-timmars vecka, alltså 7 timmar per dag. Men här kommer det fina. Gubbarna började tidigt resonera som så, vafan dan är ändå förstörd. Nu jobbar vi drygt 67 timmar på en vecka (9,6 per dag med betald rast) och har med det jobbat in hela nästkommande. Alltså ledig varannan vecka, med en hel vecka på sig att ställa om mellan FM-skift eller EM så är det inga större problem, speciellt inte för oss med långa eller korta klockor. Räknar man in semestern så jobbar jag bara 19 veckor om året (tar jag bara ut 1 vecka så blir jag ledig tre). Vad får jag då ut på det? Förra året blev det 395 tusen.
Sunday 10 May 2009 @ 14:27
[]
aku:
Vi får se hur det blir med den saken, jag tror dock att jag kommer börja simma någon gång framåt hösten om ekonomin tillåter mig att köpa ett årskort på badhusen här i sthlm. Ska absolut rapportera om det gör från eller till i den här frågan.
*viftar lite hotfullt med kniven innan han stoppar undan den igen*
Monday 11 May 2009 @ 10:28
[]
Kan 28-timmarsdygn vara nåt? Kräver kanske en viss anpassning för att funka med vanliga jobbtider, dock.
Monday 11 May 2009 @ 11:49
[]
Jag har inte koll på hur långt mitt naturliga dygn är men jag är en utpräglad nattmänniska. Jag känner hur en liten del av mig dör varje gång jag måste vakna före kl 10.00. Min arbetsmoral är stenhård så jag kommer istortsett aldrig sent, jag har istället lärt mig att göra saker sovandes. Nånstans efter schampoot brukar jag vakna till och konstatera att jag har lyckats ta mig levande till duschen igen.
Nu när jag jobbar 3-shift, dvs både dagar, kvällar och nätter så är det extra tydligt hur illa jag trivs med dagpass. Jag hinner inte med nånting innan jobbet (såklart) och när jag slutar på eftermiddagen är jag så trött att jag mår fysiskt illa. Så det är krashlandning i soffan som gäller och så var den kvällen förstörd.
Nattpassen däremot. Åh himmel! Får massor gjort innan passet börjar och när jag går av på morgonen är jag trött, men inte så där “skjut mig”-trött. Jag somnar på en gång, sover färre timmar men vaknar piggare.
Det har varit ett skämt länge att jag inte är en morgonmänniska men jag tror inte att folk fattar exakt hur jobbigt jag tyckt det varit att behöva leva efter 8-17.
Nini’s senaste bloggpost.. Dubbeltumme!
Tuesday 12 May 2009 @ 20:16
[]
Gruvgubbe:
Intressanta tankar! Och det låter ju verkligen som att du hittat ett optimalt arbete för dig! Stort grattis från mig.
Nini:
Spännande att det är flera (Drottningen bl.a, och nu du) som nämner nattpass, även fast jag har svårt att se om det fungerar i längden med dessa förutsättningar. Dock förekommer det diskussioner om att införa 24-timmars bemanning där jag jobbar, och om det sker så kommer jag självklart att få se hur det är. *se fram emot*