En halvsen timme på Sveriges nationaldag så satte sig en man ned och knappade på sin mobiltelefon, meddelandet var ämnat till en av hans söner. Det var ord vars närvaro frånvarit ett bra tag, och tråkigt nog hade de varken saknats eller längtats efter. Det var ord som kanske kom från en förfluten tid men ändå tycktes slå sönder barriären mellan då och nu. Det var ord vars längtan och desperation knäckte väggar såsom pansarskott knäcker frigolit, det var den oskrivna historiens livskraft i ett för övrigt tomt anteckningsblock.

Mannen valde att börja med att anmärka på att det var sveriges nationaldag, och orden som följde var svunna fåglar som sökte nutida bon, ynnestens förlåtelse som sökte långtida förtroende, ett historiens vingslag fullföljde sin rörelse medan böckerna som var där för att notera det tittade åt annat håll. Att relatera till innehållet i detta hjärtslag föreföll tämligen svårt då mottagaren tagit sjumilakliv bort sedan länge, och nu befann sig på andra sidan massiva dalar av förbrukat förtroende och brustna brofästen. Trots detta så skapades en respons, en respons som grundade sig i besvikelse och förtvivlan men som gestaltades i hopp och framtid, profetens omisskännliga säkerhet hade slagit klorna i mottagaren, som med ett uns av oro bestämde sig för att åtminstone ge sändaren ett ärligt och genuint svar istället för att ge hän till sina egentliga klappande kråkfötter. Responsen talade hårt, färgat av kärlek och saknad, men hugget i sten, sten som under många år härdats av blästring och erosion, sten vars ursprungliga form inte längre gick att urskilja under lagren av glömda oförrätter.

Svaret lät inte dröja på sig, det innehöll inte så mycket, men var tillräckligt rättstavat för att ge en känsla av ärlighet, det innehöll inte mer än fem ord och sade ändå mer än vad många böcker kan göra. Det sprudlande någon form av liv i de torra bokstäverna som uppenbarade sig på skärmen, det fanns något där, en missad solstråle som löpte lika stor risk att släckas av mottagarens eviga skuggmantel som den kunde tränga igenom den, idag trängde den igenom. Kanske, kanske, kanske, finns det en latensens ängel som vaktar över de förlorade vingslagen och återställer dem innan deras liv slutligen släcks av den evigt närvarande tröghetslagen. Svaret låter vänta på sig, och är inget som kan sias om, att sia har mottagaren sedan länge slutat med. Det har kostat för många sömnlösa timmar och slutat med mången bedrövelse.

Ett nattens fly svävar kanske över framtiden ändå, ett fly som bär med sig hopp och tro, något mottagaren saknat i flera decennier om dessa historiens papyrus förtäljer sanningen, men om den sanna sanningen äntligen är här för att stanna så kanske detta fly – om något – bringar ett potentiellt liv till något som just nu verkar vara tämligen dött. Vi önskar alla att det är så, och den följande tiden får utvisa om så är fallet.

Jag älskar dig pappa. Jag hoppas att vi ses på andra sidan någon gång.

Tack till min lillebror för inspiration.

Telia har relativt nyligen börjar migrera alla sina kunder över till sin nya SMTP AUTH/Extended SMTP-mailplattform. För er som inte hänger med i vad detta är så betyder det i runda ordalag att alla kunder som surfat och mailat med Telia måste ändra lite inställningar i sina e-postprogram för att kunna fortsätta skicka mail. För att få fortsätta skicka mail måste man autentisera sig mot Telias SMTP-server, i vanliga fall så finns det listor på SMTP-servern/-servrarna över vilka nät/ip-adresser som är godkända för att skicka mail ut på Internet. Att övergå till SMTP AUTH/Extended SMTP är förstås väldigt bra – och något alla internetoperatörer bör sträva efter – då det är ett mycket effektivt sätt att minska mängden spam på Internet och helt klart verkar vara det oundvikliga nästa steget för alla ISP:er världen över.

Det finns dock ett stort problem med hur Telia valt att hantera denna migrering, och det är att alla inte har sin e-post hos samma leverantör som de har sin internetuppkoppling. På Telias hemsida kan man läsa följande:

“Har du bredband hos Telia men använder annan leverantör för din e-post? Vi hänvisar dig till din e-postleverantör för anvisningar.”

Vad orsakar detta för problem då, undrar du som plötsligt inte kan skicka mail som vanligt?

Jo det är nämligen så, att de du köper din e-posttjänst ifrån oftast inte säljer möjligheten att skicka e-post, de säljer dig en plats att lagra din post och sedermera hämta den, de säljer dig helt enkelt en vanlig brevlåda, och i din vanliga brevlåda brukar du väl knappast lägga utgående post, eller hur? De ombesörjer inte din konnektivitet mot Internet utan tillhandahåller enbart en tjänst för att lagra all din korrespondens och ge dig inloggningsuppgifter för att ta del av den. Din möjlighet att skicka mail till andra människor inkluderas oftast inte i tjänsten du köper av din e-postleverantör.

För att skicka vanlig post går du till en gul postlåda, i detta fall märkt Telia, tyvärr tar den inte längre emot dina brev om de inte förseglats på ett mycket speciellt vis, och när du ringer Telia som äger lådan så säger de åt dig att kontakta ägaren av din egen brevlåda som står utanför bostaden. (Börjar det ringa några klockor om det orimliga i det hela nu?) När du ringer företaget som har hand om leveransen till din brevlåda så hänvisar de dig till Telia igen, och där sitter du och undrar vad fan som hände.

Det som hände är detta:
Telia har snuvat dig delar av den tjänst du köper av dem. Det du köper av Telia är konnektivitet med Internet, det är det du betalar den svidande räkningen för varenda månad, full konnektivitet med hela underbara Internet. Men nu helt plötsligt så får du inte det, du får inte längre skicka mail på Internet. Enligt Telia är detta inte deras problem, utan de tycker att du ska kontakta din lokala brevbärare och klaga på honom, han som aldrig någonsin skickat några av dina brev, och be honom lösa problemet? Detta finner jag väldigt konstigt, och jag skulle vara fruktansvärt missnöjd som kund till Telia om jag blev utsatt för denna behandling. Jag betalar dyrt förvärvade pengar för att få skicka vilka paket jag vill ut på Internet, om de så är avsedda för att läsa nyheter eller kolla facebook eller chatta med vänner och kollegor så är det Telia som ombesörjer denna länk, men plötsligt får jag inte hjälp med att kunna fortsätta skicka mail?

Det är inte många inställningar man måste göra i sitt e-postprogram för att kunna fortsätta skicka mail som vanligt, och det är Telias ansvar att hjälpa dig som kund att genomföra dessa ändringar, annars har ditt kontrakt med dem ändrats (eller så är det luddigt utformat från början). Jag finner det stötande att ge så dålig support till sina kunder, säger jag som har en oerhörd personlig stolthet investerad i syftet att ge den bästa servicen som är möjlig. (Och dessutom faktiskt HAR jobbat i Telias Kundtjänst.)

Skämmes tamigfan, Telia.

Ni har sett dem själva, sittande där på uteserveringarna i den kvalmiga eftermiddagssolen, helt ogenerat flaunta sin last. Man försöker att låtsas som att man inte ser, inte hör, inte känner lukten, men det är förstås lika meningslöst som att försöka låtsas som att man inte brutit benet på tjugotretton ställen och håller på att förblöda så snabbt att det visslas polska polkavisor ur ens slarvigt konservöppnade blodkärl. Hur har de mage?! Visst, “luften är fri”, men någon måtta får det väl vara!

Du försöker vänligt påpeka att “Ursäkta mig, men skulle du kunna ta det där stinkande äcklet med dig och sätta dig någon annanstans? Helst hemma där ingen annan får sin tillvaro förgiftad.” och svaret låter inte dröja på sig: “Luften är fri! Vi får sitta här lika mycket som du, det är ett fritt land!”
“Ja för vissa är det tydligen det…” muttrar du bittert och trycker upp två servettbitar i näsan så att du åtminstone slipper andas in skiten.

Och inte fan är det bara på uteserveringarna heller, det är i busskurer, på tågperronger, på gator och torg, ÖVERALLT! Det går inte att undslippa dessa egoistiska typer som sätter omgivningens hälsa på spel utan minsta eftertanke. Min rätt att avnjuta min middag i en giftfri zon är större än din rätt att förpesta den. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det innan det går in. Sure, de flesta gånger sitter jag bara där och lider i tystnad, precis som alla andra (vi är många) som mig gör, mest för att jag vet att det inte är någon idé att starta en diskussion, det slutar alltid på samma sätt, båda skriker okvädesord till varandra och ingen ger sig.

Därför skanderar jag nu: