En halvsen timme på Sveriges nationaldag så satte sig en man ned och knappade på sin mobiltelefon, meddelandet var ämnat till en av hans söner. Det var ord vars närvaro frånvarit ett bra tag, och tråkigt nog hade de varken saknats eller längtats efter. Det var ord som kanske kom från en förfluten tid men ändå tycktes slå sönder barriären mellan då och nu. Det var ord vars längtan och desperation knäckte väggar såsom pansarskott knäcker frigolit, det var den oskrivna historiens livskraft i ett för övrigt tomt anteckningsblock.

Mannen valde att börja med att anmärka på att det var sveriges nationaldag, och orden som följde var svunna fåglar som sökte nutida bon, ynnestens förlåtelse som sökte långtida förtroende, ett historiens vingslag fullföljde sin rörelse medan böckerna som var där för att notera det tittade åt annat håll. Att relatera till innehållet i detta hjärtslag föreföll tämligen svårt då mottagaren tagit sjumilakliv bort sedan länge, och nu befann sig på andra sidan massiva dalar av förbrukat förtroende och brustna brofästen. Trots detta så skapades en respons, en respons som grundade sig i besvikelse och förtvivlan men som gestaltades i hopp och framtid, profetens omisskännliga säkerhet hade slagit klorna i mottagaren, som med ett uns av oro bestämde sig för att åtminstone ge sändaren ett ärligt och genuint svar istället för att ge hän till sina egentliga klappande kråkfötter. Responsen talade hårt, färgat av kärlek och saknad, men hugget i sten, sten som under många år härdats av blästring och erosion, sten vars ursprungliga form inte längre gick att urskilja under lagren av glömda oförrätter.

Svaret lät inte dröja på sig, det innehöll inte så mycket, men var tillräckligt rättstavat för att ge en känsla av ärlighet, det innehöll inte mer än fem ord och sade ändå mer än vad många böcker kan göra. Det sprudlande någon form av liv i de torra bokstäverna som uppenbarade sig på skärmen, det fanns något där, en missad solstråle som löpte lika stor risk att släckas av mottagarens eviga skuggmantel som den kunde tränga igenom den, idag trängde den igenom. Kanske, kanske, kanske, finns det en latensens ängel som vaktar över de förlorade vingslagen och återställer dem innan deras liv slutligen släcks av den evigt närvarande tröghetslagen. Svaret låter vänta på sig, och är inget som kan sias om, att sia har mottagaren sedan länge slutat med. Det har kostat för många sömnlösa timmar och slutat med mången bedrövelse.

Ett nattens fly svävar kanske över framtiden ändå, ett fly som bär med sig hopp och tro, något mottagaren saknat i flera decennier om dessa historiens papyrus förtäljer sanningen, men om den sanna sanningen äntligen är här för att stanna så kanske detta fly – om något – bringar ett potentiellt liv till något som just nu verkar vara tämligen dött. Vi önskar alla att det är så, och den följande tiden får utvisa om så är fallet.

Jag älskar dig pappa. Jag hoppas att vi ses på andra sidan någon gång.

Tack till min lillebror för inspiration.