Ibland går det inte riktigt som man tänkt. (Credd: Buzz)

Här kommer jag in på upploppet flåsandes som om luft vore något oönskvärt äckel i mina lungor, alla har gått hem, arenan är släckt, på en läktarplats sitter en paraplegisk igelkott och sover med en vimpel fasttejpad på rullstolen, “Heia Svejre” står det. “Banne dig, skrivarglöd!” svär jag högt i ett moln av blodblandad saliv och stövlar vidare, det ska tamigfan bli något av detta trots att alla hittat mer intressanta saker att titta på. Here goes.

Jag minns barndomens glada dagar, dagarna då livet självt stod och föll med en glasspinne, trampbilen var snabbare än en rymdraket, spelkulor av sten var rena rama hårdvalutan och den enda poängen med räkningar var pappersflygplansmaterial. Själen var renare än läkarsprit, och bekymmer? Pff, kan inte ens stava till det.

Sen kom dagen, dagen som tog alla pojkar på sängen likt en kåt lärarinna direkthämtad ur tabloiderna, lika oundviklig som Sverker Olofssons “Ska’re’va’så?”, en dag vars korrumperande natur vi inte skulle förstå vidden av förrän många många år senare då det var försent. Det var dagen. Dagen då jag för första gången såg Herr Gårman.

Det skar i mig som en bågfil av adamantium skulle göra om nån galen fan uppfann en, helt plötsligt fann jag mig sugen på lite kvinnomisshandel, könssegregerad lönepolitik och sexualförtryck. Viljan att skratta åt- och kasta grus på tjejklasskamrater som kom med nyskapande idéer var överväldigande och om det var något jag inte skulle låta undslippa mig så var det chansen att mobba en tjej med MVG i lite för många ämnen.

Herr Gårman stod där i all sin prakt och fullkomligen osade maskulin överhet, vad skulle jag som liten fjunig pojkvasker sätta emot en sådan omnipotent närvaro? Inget! Jag var dömd att följa hans taktfasta steg över den enriktade bron mot könsförtryck, ända tills nu, då rättvisans rebeller tagit ett fast tag om pennan med avsikt att en gång för alla göra slut på den korrumperande tingesten. I dag är en dag som kommer talas om med vördnad under generationer framöver, en dag att minnas och bära med sig i sitt hjärta, dagen då vi visade att vi, VI, VI tänker inte låta denna skymf fortgå, vi tänker spendera miljontals kronor av skattebetalarnas pengar om så sig bör för att äntligen, äntligen låta jämställdheten ta plats i samhället som så sig bör.

Det är med stolthet jag sätter handen på hjärtat och sjunger vår ärade nationalsång så högt att barren faller från den eviga julgranen i himmelen, för om det är något vi kan här i mitt kära Sverige, så är det att sätta ned foten.

Things Computers Can Do in Movies

1. Word processors never display a cursor.

2. You never have to use the space-bar when typing long sentences.

3. Movie characters never make typing mistakes.

4. All monitors display inch-high letters.

5. High-tech computers, such as those used by NASA, the CIA or some such governmental institution, will have easy to understand graphical interfaces.

6. Those that don’t have graphical interfaces will have incredibly powerful text-based command shells that can correctly understand and execute commands typed in plain English.

7. Note: Command line interfaces will give you access to any information you want by simply typing, “ACCESS THE SECRET FILES” on any near-by keyboard.

8. You can also infect a computer with a destructive virus by simply typing “UPLOAD VIRUS”. (See “Fortress”.)

9. All computers are connected. You can access the information on the villain’s desktop computer even if it’s turned off.

10. Powerful computers beep whenever you press a key or the screen changes. Some computers also slow down the output on the screen so that it doesn’t go faster than you can read. (Really advanced computers will also emulate the sound of a dot-matrix printer.)

11. All computer panels operate on thousands of volts and have explosive devices underneath their surface. Malfunctions are indicated by a bright flash of light, a puff of smoke, a shower of sparks and an explosion that causes you to jump backwards.

12. People typing on a computer can safely turn it off without saving the data.

13. A hacker is always able to break into the most sensitive computer in the world by guessing the secret password in two tries.

14. You may bypass “PERMISSION DENIED” message by using the “OVERRIDE” function. (See “Demolition Man”.)

15. Computers only take 2 seconds to boot up instead of the average minutes for desktop PCs and 30 minutes or more for larger systems that can run 24 hours, 365 days a year without a reset.

16. Complex calculations and loading of huge amounts of data will be accomplished in under three seconds. Movie modems usually appear to transmit data at the speed of two gigabytes per second.

17. When the power plant/missile site/main computer overheats, all control panels will explode shortly before the entire building will.

18. If you display a file on the screen and someone deletes the file, it also disappears from the screen (See “Clear and Present Danger”).

19. If a disk contains encrypted files, you are automatically asked for a password when you insert it.

20. Computers can interface with any other computer regardless of the manufacturer or galaxy where it originated. (See “Independence Day”.)

21. Computer disks will work on any computer has a floppy drive and all software is usable on any platforms.

22. The more high-tech the equipment, the more buttons it will have (See “Aliens”.)

23. Note: You must be highly trained to operate high-tech computers because the buttons have no labels except for the “SELF-DESTRUCT” button.

24. Most computers, no matter how small, have reality-defying three-dimensional active animation, photo-realistic graphics capabilities.

25. Laptops always have amazing real-time video phone capabilities and performance similar to a CRAY Supercomputer.

26. Whenever a character looks at a monitor, the image is so bright that it projects itself onto their face. (See “Alien” or “2001″)

27. Searches on the internet will always return what you are looking for no matter how vague your keywords are. (See “Mission Impossible”, Tom Cruise searches with keywords like “file” and “computer” and 3 results are returned.)

(Credd: The Programming Blog)

Rosetta har utmanat oss bloggare att skriva en berättelse som innehåller minst en fjärdedel av orden i hennes s.k “triggerordlista”, priset är en grym t-shirt som jag blev rejält sugen på och jag fick därför den urbota idiotiska idén att skriva en berättelse innehållande ALLA orden i listan.. Såhär fyra dagar senare vid en snabb checkup visar det sig att av de 299 orden i listan är det 195 stycken kvar, jag har alltså fått med lite drygt en tredjedel och nu ger jag tamigfan upp och postar tävlingsbidraget istället för att drunkna i kreativ ångest. Enjoy!

“Vad fan har du egentligen i ditt 100-förråd?” undrade den skelögda grodprinsen argt efter att han på ett osedvanligt bryskt vis hoppat rakt in i mitt vapenskåp märkt “ARM-100″.
“Inte så mycket, lite Anthrax och Babyolja som inväntar Aerosolspridning.” sade jag avslappnat, jag menar vad skulle han göra den lilla Al-Qaida-wannaben, ringa statsminister Fredrik Reinfeldt, Beatrice Ask och Bin Ladin och utsätta mig för någon sorts makaber gruppvåldtäkt? Skulle inte tro det va.

Grodjäveln var i uppror över mina planer, han svor som en minderårig Jan Guillou efter ett helrör kvicksilverfulminat och försökte greppa åt sig en kulspruta förklädd till k-pist som låg och osade Jihad i ett hörn. Till Uzin bredvids totala förvåning lyckades grodfan med konststycket, han var nu väpnad!

“Yee-haa! insha’ Allah! inshallah! bismillah al-rahmani al-rahin! Yippie-Ki-Yay motherfucker and all that jazz!” skrek han lika triumferande som en obemärkt luftfaktura i årsredovisningen.
“Du vet ju inte ens vad hälften av det där betyder din låtsas-imam, tror du det är guds vilja att en slemmig amfibie hanterar automatvapen så är det lika bra du går med i hönornas befrielsefront på en gång, där finns det “folk” av samma kaliber som dig.”

له الارهاب لسلام عليكم إرهاب مخرب القاعدة اسامة بن لادن فلسطين يوم الأرض غزة جرائم حرب الله سلام عليكم وعليكم السلام كلاشنكوف مولوتوف قنبلة يدوية دبابة جاسوس عميل الخلافة جهاد مجاهدين ثورة حتى النصر فتح حماس متفجرات ديناميت إنشاء الله لاجئ فلسطيني حق العودة الله أكبر غصن الزيتون عوزي دبابة إضطهاد خراب اللواءات فطائر كتائب شهداء الأقص الدول الاسكندنافي قنبلة مجلس الشعب

“Ursäkta jag finner det lite svårt att lyssna baklänges, vad sa du?”
“Jag nös bara.”
“Ah. Prosit då.”
“Tack!“

Så stod vi där i ett sorts episkt uppvaknande, lika tysta som Sveriges yttrandefrihet, jag undrande likt ett otryggt barn om han skulle avrätta mig på plats och han stod bara där mjukt leende likt Håkan Roswall i ett badkar med välling. Mitt i allt så kom Jersey Liechtenstein nedsinglande via ett loophole i gravitationslagen och påpekade att Europakonventionen minsann stipulerade att sånt här våldsamt beteende endast ursäktas om man är dvärg, och undfallenhet straffas med Dynamex och nervgas.

Vi kom av oss ordentligt och innan jag visste ordet av hade den där förbannade grodan emigrerat till “offshore haven” Cayman Gibraltar, så jag stod där helt ensam med Jersey och de bakvända immigrationsmyndigheterna som undrade vad de skulle göra med den lediga 18manna-ettan i Södertälje nu när grodan inte levt upp till förväntningarna. Den enda förklaringen jag kunde komma på var i klass med FRA:s förklaring till de tänkta inskränkningarna i grundlagen och planerna kring den ökade övervakningen så jag sket i att säga något och ringde Rosetta istället.

Rosetta tyckte att jag istället för att tjafsa med regeringen och amfibiemujaheddins skulle ta och få för mig att skriva motsvarande en hel bok av skitsnack eftersom jag aldrig förstår när nog är nog, självklart så antog jag utmaningen med samma outtröttlig övertygelse som en mattkniv i Persien.

Så där stod jag, dagens “big event“, fundersam över vad jag skulle göra med alla dessa ord som likt fyllmassa på steroider penetrerade varje skreva av mitt sinne, vad skulle jag ta mig till?

“Gud hör bön” har man ju hört, eller “As-Salamu `Alaykum, Allah-o-Akbar, Al-Aqsa, Wa `Alaykum As-Salam” som folk någon annanstans brukar säga, och som om på order från högre ort (typ Luleå) klev Anakata in genom dörren tillsammans med T1amo (Han kallas TiAMO) och skrek något om en säkerhetskontroll i SÄPOs och sanningens namn, jag hann inte ens gömma undan mitt samvete innan de båda började skratta hysteriskt och jag var inte sen att följa.

Skrattet skulle dock visa sig ha samma sönderfallshastighet som ett terrordåd i kvällspressen eftersom de båda dårarna var gravallvarliga, deras ärende var mycket riktigt en säkerhetskontroll, men inte enligt någon upphovsrättstalibansk modell utan istället en motreaktion mot statens alltmer inkräktande metodik när det kommer till den personliga integriteten. Det var MIN säkerhet de skulle kontrollera.

Efter att de två pionjärerna sökt igenom rummet i jakt på eventuell buggning (avlyssning) och annan smörja satte de sig ned och vi pratade lite om vilka rättigheter man har som svensk i dagsläget som man kanske inte har kvar imorgon och avhandlade även möjligheterna till en revolution kring integritetstänket i det här landet. Att Bodström är en politisk självmordsbombare som sprider ödeläggelse vart han än vänder sig var vi rörande överens om från början och med de förutsättningarna förutsätter jag med föga förbehåll att ni förutan förnärmande förtvivlade fördomar förstår det fantastiska förtal som försegick i foajén den förmiddagen.

Med humöret på topp efter vårt lilla samkväm begav jag mig ned på stan för lite dumpster diving, jag fann nämligen mig själv i akut behov av lite tändhattar och surströmming, och sånt går man ju knappast och köper var som helst utan att bli flaggad som hizbollah och få celebert besök av CIA. Ett par timmar kreativ containerscanning senare hade jag utöver mina tilltänkta förvärv även lyckats hitta en hemmagjord bomb, lite begagnat hasch, en trave pannkakor och en tub tandkräm, snacka om lyckad eftermiddag!

Mitt i mitt glädjerus kom skattmasen och greppade tag i mig för att utmäta lite sekundär rättvisa, jag ansågs vara i skatteflykt eftersom jag inte fyllt i och skickat in blankett 673ALA-F som berörde innehav och skattebelopp på upphittade pannkakor, och hur skulle jag kunna veta att det var punktskatt på begagnat hasch?! Jag sattes i arrest direkt, hamnade i samma cell som Dilba och Brokep som tydligen blivit upplockade samma morgon, primärt misstänkta för att ha smugglat pikrinsyra i en uppstoppad nallebjörn.

Och där sitter vi än idag, bortglömda mellan en paragraf och en marginal i häktesliggaren, och väntar på ett frisläppande som aldrig infinner sig. Mänskliga rättigheter, pyttsan!

Det här var nog bäst idag. (Credd: Gatukonst)

Utöver det håller jag på att jobba på en gigantisk post som jag hoppas bli klar med till helgen, ibland borde jag lära mig att tänka efter lite innan jag påbörjar projekt som visar sig vara förbaskat dåligt genomtänkta.

Eftersom jag inte kunde somna så bestämde jag mig för att ta tag i den andra utmaningen som stått och stampat i farstun här, det är The “t” in wicked som vill att jag ska visa hur jag ser på Norden med hjälp av en bild. Here goes!

Jag skulle vilja veta hur Ur hjärtat och Studiomannen ser på Norden med hjälp av en bild.

Internet 1 – Everything else 0

I fredags var det alltså äntligen dags, precis som nämnts borta hos sambon. Dags för vad? Dags för en helkväll i Stockholm inkluderande middag på Berns följt av Stephen Lynchs show på Chinateatern!

Vi hade sett fram emot det sedan biljettbokningen för en och en halv vecka sedan och nu var vi alltså framme, jag, nef och Johan. I ett Stockholm som för aftonen hyrt in klimat från Sibirien i brist på egen atmosfär vandrade vi upp för de glashala trappstegen in på Berns Asiatiska och tog plats vid vårt bokade bord. Efter en snabb blick på dryckeslistan och den bedövande insikten att priserna för vinet var per glas och inte per flaska hade lagt sig så beställde vi en varsin pilsner för tretusenfemhundratjugonio kronor styck (el. motsv.) och skålade in startskottet.

Vi blev serverade Berns Bento box som bestod av detta:

• Misosoppa med teriyakilax
• Spicy tuna sushiroll
• Vietnamesisk vårrulle med grön papaya och chilidressing
• Stekt fläsk- och jordnötsdumpling med ingefärssås
• Chiliglaserad västerhavstorsk med weng cai och lotusrotschips
• Hoisinstekt ankbröst och sallad med gurka och wakame
• Goan-ris
• Vit chickladbrülée med passions- och saffransoppa

Efter att undertecknad i ett desperat försök att verka sofistikerad med nöd och näppe undvikt att peta ut både mina egna och andras ögon lämnade jag de lyxiga nunchukpinnarna åt sitt öde och tog tag i Svenssonbesticken. Johan flashade förstås genom att med en kirurgs precision nappa tag i käket med sina två asiatiska kukförlängare av balsaträ, squintyeyed motherfuckah.

Mumsig mat, god öl och en kall kaffedrink till efterrätten, sen var klockan nästan 2330 och därmed dags att bege sig till kvällens huvudattraktion på Chinateatern som nästan ligger vägg i vägg.

Vi var till en början lite oroliga att det skulle bli mycket favoriter i repris under kvällen eftersom vi sett en hel del av Stephen Lynch sedan tidigare, men det blev snart tydligt att han hade en massa nytt material att leverera. Publiken var i gasen, vissa lite för mycket i gasen men det får man räkna med när man går på en show som börjar kring midnatt på långfredagen, och jävlar vad bra han var.

Jag höll på att haka loss käklederna av garv till vad som måste varit kvällens absoluta höjdpunkt och nytillskott i repertoiren, Dirty Sanchez. Jag hittade ett enda filmklipp med hyfsad ljudkvalitet.

Det enda som var lite småstörande var vissa överförfriskade herrar som trots upprepade “I’m not a fucking jukebox!” fortsatte skrika ut olika framföranden de ville höra, fast Stephen lyckades göra komik av det mesta, som när en herre ville höra “Bowling song” och Lynch direkt replikerade: “Bowling song? I hate that fucking song, no wait, here, i’ll play the bowling song for you” och med några snabba riff på gitarren sjöng “Why don’t you bowl my nuts into your mouth!”. Stephen – Fyllskalle: 1-0. Den repliken är iofs något som är inövat i hans nummer, något jag märkte efter att ha jootoobat lite snabbt, men roligt var det ändå och applådåskorna lät inte vänta på sig.

Skrattade så tårarna sprutade gjorde vi och efter knappt två timmar var det dags att bege sig ut i kylan igen. Vi funderade på att gå och ta en öl någonstans men några sekunder senare insåg vi att chansen att få ett bord klockan halv två på långfredagsaftonen i Stockholm troligtvis ligger någonstans i klass med chansen att Ricky Martin är heterosexuell och således begav vi oss mot tunnelbanan hem till Johan.

Dagen efter åkte vi in till Webhallen och Johan köpte sig en Logitech G25 för ohemult mycket pengar, men det var det värt, den ratten med växelspak och allt tillsammans med hans mastodontprojektor gjorde att jag aldrig mer kommer att spela racingspel någon annanstans än hos honom. Jävlar!

Och så var påsken all, en extremt lyckad sådan och total avsaknad av traditionellt firande kändes skönt som omväxling.

Memorabilia

Bloggosfären om: Stephen Lynch, David Josefsberg, Dirty Sanchez, Standup, Comedy, Ståupp, Komik, Show, Berns