250 avtal kollade.
Bara 5450st kvar.
Jag har inte jobbat i mer än ett par veckor och jag har redan övertidstimmar nog att plocka till… i höst?

And i’m loving it!

(Seriöst, jag gillar det.)

Tiden går både snabbt och långsamt här uppe i Borlänge, kanske känns det som att det går snabbt för att allt annat går så långsamt. Tempot här är helt annorlunda, ingen har bråttom någonstans verkar det som, i går var vi påväg över gatan vid ett trafikljus, det var grönt ljus för det ankommande fordonet och röd gubbe för oss, bilisten stannar.

Jag blev helt paff, det har aldrig hänt i hela mitt liv. Men jag antar att det är rätt vanligt för idag hände det igen.

Hoppas att jag snart får mer tid att både blogga och framförallt läsa + kommentera bloggar.. Jag säger som jag gjorde hos Enligt Min Humla: “Som det ser ut nu har jag knappt tid över att släppa en fjärt.”

Olästa feed-items: 327 stycken.
Antal minuter som saknas för att läsa feeds: 327 minuter.
Mängd irritation alstrad tack vare detta: 327 megaton.
Mängd glädje alstrad tack vare att anledningen till tidsbristen är att jag har ett jobb jag gillar: 327,000,000,000,000,000,000 skuttande raketkaniner med toalettborstar i röven. (Ja, så roligt ser det ut)

Oavsett den positiva diskrepansen så är det jobbigt att missa en massa, men det blir väl till att grotta ner sig i feeden över helgerna nu de första veckorna. Det hägrar mer tid föröver som blir över som jag behöver framöver. Över?

Glöm inte bort mig!

Det känns lite ovant att inte kunna läsa bloggar på löpande basis, jag har ju som jag tidigare nämnt över 20-25st som jag bevakar via RSS, både inlägg och kommentarer. Det poppar upp notiser med jämna mellanrum om att det landat nytt godis i min tröska men jag har knappast tid att hänga med under kontorstid. Helt normalt förstås, men trots allt ovant. Ovant på ett ganska skönt sätt, ungefär sådär som det känns att gå i ett par splitternya kängor med perfekt passform, det är skönt, men konstigt.

Knappt fått sova något alls i natt. Somnade ca 2300, vaknade 0045, 0133, 0249, 0344 och till sist 0505 då jag beslutade att lämna mina sömnambitioner dödligt sårade och skrikandes på hjälp i den blodiga skyttegraven. Gick upp och tog en lång kokande varm dusch och bytte om till kontorskläderna, tryckte fram en gigantisk kopp cappuccino ur the eXtreme Coffeemakerz Turbocharged Injectionenginemachine och gick ut på balkongen för att röka morgonciggen.

Det kliar i hela ansiktet av utmattning och klockan är inte ens 08 än, har börjat dimpa in kollegor på kontoret iaf så det inte är helt tyst här.

Urk, detta kommer verkligen bli en intressant dag, frågan är om jag ens vågar äta lunch, risken finns att det blir paltkoma galore om jag äter något tyngre än ett frystorkat digestivekex. (Borde det inte heta digestivekaka? Det är mer kakigt än kexigt tycker jag.)

Herr Klokbok bjöd åtminstone på ett gott skratt att starta denna otta med, läs Celsius 232,7 om ni inte redan gjort det.

Av utrymmesskäl var jag tvungen att lämna mina låga inneskor hemma när jag åkte hit, detta hade katastrofala konsekvenser. Igår kväll kände jag mig förbaskat varm i mina vinterkängor som jag haft på mig hela dagen, så jag satt vid datorn och sparkade av mig dem.

Spökligt anonymt stod de gigantiska kängorna där, en meter bort under skrivbordet, de tittade åt ett annat håll för att undvika oönskad uppmärksamhet. Och när jag minst anade det..

KA-BLAUUUM! LEVEL FIVE BIOLOGICAL CONTAINMENT ALERT, MOVE TO EMERGENCY EXITS, LEAVE WOMEN AND CHILDREN BEHIND IF YOU HAVE TO, G-T-F-O!

Auuuurgh, fy fabians förblästrade fotsvettsfanfar vilket ohyggligt os, i panik rusade jag och slängde ut kängorna på balkongen för en rejäl urvädring, efter det var jag tvungen att gå och begrava mina strumpor under resväskan så att inte tapeterna skulle börja korva sig, å andra sidan lär väl färgen på väskan ha frätts bort vid det här laget.

Lösningen då? Fick passa på att gå och köpa ett par nya innepjuck på lunchen nyss, men det är INTE roligt att leta skor när man har storlek 46, eller som det heter på fackspråk: “FRICKIN’ FREAKAZOIDSIZE”. Fyra skoaffärer fick jag gå i innan jag ens hittade ett par 46or, och det fanns exakt en modell att välja på. Lyxigt med stora fötter eller hur?

En liten uppdatering kanske vore på sin plats.

Gårdagens premiärnerver höll i sig ända fram till Borlänge där jag nu sitter på kontoret med en rykande kopp automatcappuccino. Tågresan hit gick väl sisådär, tåget hann knappt lämna stationen innan vi stannade abrupt och sedan fortsatte stå still om än lite mindre abrupt. Efter fem minuter hördes detta i högtalarsystemet:

“Ja mina damer och herrar, ni kanske undrar varför vi står still, det beror på att Banverket har kopplat in oss på fel spår så att vi just nu är på väg till Gävle, och eftersom vi antar att ni inte har lust att åka dit så måste vi vänta här tills vi kan backa tillbaka till stationen och hamna på rätt spår.”

Vagnen brast ut i skratt, efter lite oroliga blickar brast även passagerarna i den ut i lite spridda fnitter, vagnen sneglade lite ilsket mot oss och vi blev tysta igen, men trots denna 45-minuters försening så gick resan ändå relativt snabbt även för en nikotinist som mig som redan innan förseningen inte gillade de 105 minuterna han skulle vara utan sina cigaretter.

Resten av dagen gick som smort och premiärnerverna skrev sitt hätska avskedsbrev redan ett par timmar efter ankomsten, jag hann till och med ta en liten promenad genom centrum på kvällen för att bekanta mig med omgivningen. Är inkvarterad i ett rum under kontoret vilket innebär att min restid från sängen till arbetsplatsen är strax under 60 sekunder, helt ok med andra ord.

Det är extremt mycket att lära sig, helt hysteriskt mycket till och med, om nu hysteriskt trumfar extremt. Tre veckor ska jag vara här uppe, med hemresa över helgerna då förstås. Idag tänkte jag passa på att besöka Kupolen under lunchen, tror aldrig jag varit där förut.

Vi får se om jag har tid och ork att skriva mer allvarliga poster de kommande veckorna, det finns risk för att Teflonminne kommer att bli lite mer personlig åtminstone på vardagarna då jag är här, det är så mycket att hålla i huvudet och ta in så det finns dåligt med plats för annat, jag hoppas det inte kommer ligga mig i fatet.

Toodles.

Premiärnerverna inför dagens avresa till det nya jobbet verkade spöka lite extra i mina drömmar i natt.

Det börjar med att jag och fyra vänner går på en bro med ca 3000 meter fallhöjd, vi ska tydligen testa de inbygga fallskärmarna i våra mobiltelefoner(?), ett tu tre så hoppar vi allihop. Min mobilfallskärm utlöser förstås inte, så jag bestämmer mig för att filma fallet istället.

Scenbyte sker, jag står på marken i jungeln nedanför och tittar på den inspelade mobilfilmen av mitt fall mot döden, man ser ur jag slår i marken med vansinnig hastighet och stirrar tomt in i kameran, sen rör jag plötsligt ena handen och visar att jag håller fingrarna i kors(??) varpå jag reser mig upp och borstar av mig helt oskadd. De andra ansluter och vi beger oss mot ett skrotupplag mitt i jungeln bredvid ett stort berg.

Går in i berget och träffar på två stycken milt uttryckt smutsiga colombianer som jobbar med någon form av gruvdrift, shaktet är extremt trångt, kanske 70cm till bergtaket och ett par meter brett, svagt sluttande nedåt bortåt i mörkret, vi börjar kräla längre in men får höra att det är fullständigt livsfarligt och att det brukar dö en person i veckan här. Efter en liten stund drabbas jag av totalpanik och vi krälar ut igen.

Är på väg att klättra över ett berg av gamla soffor och uttjänta skogsmaskiner när det plötsligt stormar ut ett gäng dårar med automatvapen från gruvan som genast öppnar eld mot oss, vi lubbar över skrothögarna och jag får på något sätt tag på ett hagelgevär modell SPAS-12. Springer samtidigt som jag skjuter en salva i taget bakåt, varje snubbe får några hål i sig (inget blod) och faller till marken.

Till slut är det bara en förföljare kvar, jag lägger två salvor rakt mot honom men han höjer inte ens på ögonbrynet. Stannar upp när jag inser att han är ungefär lika förvånad som mig.

- Öh, är du odödlig på något sätt eller?, sade jag.
- Va, jag vet inte?, sade han förvånat.
- Får jag testa att skjuta dig?
- Visst, kör hårt.

Jag lånar ett SMG från en av vännerna och riktar den rakt mot hans bröstkorg och tömmer hela magasinet, det enda som sker är att det blir en jävla massa hål i hans tröja pluggade med deformerade metallklumpar.

- Eh, får jag testa igen? Ta av dig tröjan den här gången.
- Okidoki.

Bränner av ett helt magasin till, killen ser ut som nån mikrovariant av T-1000 i T2 men är helt oskadd, han bara tittar på mig och sedan spänner han musklerna och det rasar ner ett helt berg mosade kulor på marken. Jag blir så imponerad att jag vaknar.

Någon drömtydare som har lust att ta tag i det här?

Snart dags att bege sig till tåget, spännande!

Bloggosfären om: Dröm, Drömmar, Drömtydning

Någon gång.
Någonstans.
På något sätt.
Måste jag ha gjort något väldigt, väldigt, väldigt bra.
En sådan chans som uppenbarat sig för mig nu, för oss nu, som jag blivit erbjuden, får man inte, inte egentligen, inte på riktigt.
Sånt här sker egentligen bara på låtsas, eller på film, möjligtvis i en bra bok.
En chans att rätta till ett grovt snedsteg jag gjorde för sex och ett halvt år sedan, och ni kan ge er fan på att jag kommer fixa det.
Karma baby. Karma.