Bahnhof utlokaliserar mer till Ukraina

 
Bahnhof  utökar  sin  närvaro  i  Ukraina  med  en  ny
supportavdelning  i  Verbivka,  traditionellt  kallad
Gammelsvenskby, i södra Ukraina.
Supportavdelningen  ska  i  första  hand  betjäna
Bahnhofs stadsnätskunder.
 
Gammelsvenskby  grundades  i  början  av  1780-talet,  när
befolkningen  på  Dagö,  fram  till  1721  en  del  av  Sverige,
tvångsförflyttades av den ryska tsarinnan Katarina II till Ukraina.
 
I  dag  finns  i  samhället  Verbivka  ett  postkontor,  en  lanthandel
och ett äldreboende. Det är personalen på postkontoret som på
ledig  tid  ska  svara  i  telefonen  och  hjälpa  Bahnhofs  svenska
kunder tillrätta med sina internetproblem.
 
– Bahnhof gjorde under 2008 sitt bästa år någonsin. Det har
gett  oss  utrymme  att  utöka  servicen  till  våra  privatkunder,
och  eftersom  vi  redan  har  ett  utvecklingscenter  i  Kiev  i
Ukraina låg det nära till hands att fortsätta expansionen där,
säger Jon Karlung, vd på Bahnhof.
 
Supportansvarig blir Anna Kurvas-Tjernenko, 78,  i dag chef  för
postkontoret  i  byn.  Kundrelationsansvarig  och  chef  för
utvecklingsfrågor blir Olga Pehrson, 67. Hon är  i dag boskaps-
ansvarig  på  postkontoret.  Supportcentret  samlokaliseras med
postens förråd – till vardags fullt av gurka.
 
– Vår  första  uppgift  blir  att  köpa  in  en  datamaskin  och  ett
modermodem, för det har vi inte ännu, säger Olga Pehrson.
 
Kommunikationen med svenska kunder sker via en helt modern
modemförbindelse,  två  telefoner  och  en  frankeringsmaskin.
Kötiderna  ska  hållas  korta,  bland  annat  med  hjälp  av  ett
ukrainskt  callcentersystem.  Telefonveven  är  kopplad  till  en
tvättbalja  via  en  lång  stång  och  en  gammal  kanonkula.  Varje
gång  det  ringer  tjongar  det  hårt  i  baljan,  och  Anna  Kurvas-
Tjernenko med personal kan springa ut i förrådet och svara.
 
–  I  nästa  vecka  ska  vi  gå  en  kurs  i  Sevastopol  om
intrawebben,  modem,  optiska  snören,  skrivmaskiner  och
annat, säger Olga Pehrson.
 
Supportavdelningen tas i drift den 1 april i år. I oktober får man
dessutom elektricitet.                

Kort ordlista

I Gammelsvenskby talas en ålderdomlig form av svenska, ett arv
från  de  svenskar  som  bosatte  sig  i  byn  i  slutet  av 1700-talet.
Intonation  och  ordförråd  gör  dialekten  svår  att  förstå  för  de
flesta moderna svenskar. Därför kommer alla stadsnätskunder
att förses med en ordlista. Här är ett kort urval:
 
Internet – [intjernei'tt]
Bahnhof – [bjeinh'ôv]
Nätverkskabel – [n'jetvei'rkskjaveil]
Är vi avlyssnade av FRA? – [är vji aelu'ssnaeide â KGB?]
Kan du tala långsammare? [k'ja dû taila langsemmeir?]
Bodströmdirektivet – [gl’asn’ost]
 
 
Mer information
Läs mer om Gammelsvenskby på:

sv.wikipedia.org/wiki/Gammelsvenskby

www.svenskbyborna.com

Läs som PDF!

Bestämde mig igår för att ta ut två semesterdagar nu på veckoslutet för att hinna med att göra alla saker som jag råkat boka upp mig för över helgen. Tro fan att jag redan igår kväll började snora och snörvla som en idiot och när jag vaknade idag så kändes det som att jag blivit överkörd av en planet.. Jättekul!!

Faaaaaaaaaan.

I brist på annat skoj så körde jag den här texten genom google translate till engelska och sedan genom multibabel/lost in translation:

It has determined yesterday the part that both main titles of daily festivals keep the weekend the end to make involuntary the end to have the time, all the things of this for the ignited weekend. You create hell, this that I have begun already and with a vibrant sound like stupid speech the main tube of which she arrests the beginning of the past at night and because I woke up today above, I believed, as I they executes more in the surface. Much allegro! Faaaaaaaaaan.

Tre sorger och fem bedrövelser senare sitter jag är med en sprillans ny desktop environment i ubuntu. Allt jag vill göra går tio gånger snabbare, allting är femton gånger cleanare, pseudo-transparency knäcker true transparency vilken dag i veckan som helst, ALLT går verkligen ASFORT.

..förutom att skriva blogg då.

Jag har haft ett par idéer i huvudet till bloggar under veckan som gått, men ingen av dem har riktigt manifesterat sig till något konkret, det har bara varit lösa koncept. Nu har jag suttit och stirrat in i Scribefires tomt ekande nylle i femton minuter och jag inser att det får tamigfan vara nog. Det måste bli LIV här igen! Jag skiter i vilken typ av liv men nu måste det hända något, inga fler halvmånads långa pauser, här ska skapas!

Så vad gör en skribent som drabbats av skrivblockering? Troligen något i stil med vad jag gör nu, bara skriver för skrivandets skull, typ som MPAA stämmer för pengarnas skull, det finns en belöning bakom.

På sistone har nef petat lite på mig då och då med små uppslag till inlägg som är “up my alley” så att säga, eller ptja, den senaste tiden har nog det lilla petandet övergått till ett passive-aggressive armbågande i njurtrakten. Jag har mest tagit det piano och tyckt att “Jaja visst du vill att jag ska skriva ett inlägg eftersom jag inte gjort det på länge, join the club.” och inte tänkt så mycket mer på det. “Världen går inte under om jag skulle sluta blogga helt.” har jag tänkt, och det är ju sant, men vad jag inte riktigt tänkt på är att det faktiskt finns några desillusionerade galningar där ute (fast nef är här inne) som uppriktigt sagt följer den här bloggen och ser fram emot nya inlägg, till och med flera av mina kollegor hyser tillförsikt till att jag skriver här, och jag har ju varma känslor för er alla (ni vet precis vilka ni är) i min trogna läsarkrets. Vad är det då för jävla stil att lägga ned?

Nej. Sån skit kan vi inte hålla på med.

Så nu sätter jag mig ned och skriver ett riktigt inlägg. Och sen är det slut med det här jävla slappandet. CAPISCHE?

Stay tuned, teflonminne is BACK.

Ja jäklar. Här har det varit tyst nu ett bra tag, råttorna har börjat gnaga på mina plugins och nog känns det som att typsnittet börjar flagna i kanterna? Urf.

Varför är det dött då?

Jo, det är nämligen så att jag är lite smått kokoballoo i hjärnkontoret och när jag hittar något nytt och outforskat så hamnar jag genast i overdriveläge och vill inte göra NÅGOT annat än just det. Det var samma sak när jag började blogga på allvar back in the day, då gjorde jag INGET annat än att läsa och skriva blogg. Nu har min heta romans med bloggsverige tydligen övergått till en form av mondän och oinspirerad vardagslunk där jag mest spenderar min tid med att gå runt och irritera mig på partnerns avigsidor och muttra över hur jobbigt det är att engagera sig. Detta tack vare att min nya älskare P.Station von 3 visat sig kunna ta all min uppmärksamhet långt ned i halsen utan att klöka.

Charmerande, inte sant?

Hur som helst, den sprudlande affären lär förr eller senare mattas av till en mycket välbekant melankoli och när det händer så kommer det naturligtvis bli mer tid över för bloggen. Det är oundvikligt.

Det kan ju på ett sätt tyckas osolidariskt av mig att inte prioritera bloggandet, särskilt nu då världens blickar är riktade mot The Spectrial, men jag hoppas att de flesta av de läsare som fortfarande har mig kvar i sin RSS förstår hur vågorna går både upp och ner. Många av er vet jag har haft egna rejäla svackor och jag har inte reflekterat särskilt mycket över det själv, så jag kan nog hålla det för troligt att situationen är densamma omvänt. Tro dock inte att bara för att jag inte skriver om det att jag heller inte har koll på vad som händer i rättegången, den streamas rakt in i högtalarsystemet på kontoret så att vi alla kan lyssna under dagarna där vi sitter i berget, intresset är enormt och varje dag när jag kommer hem så brukar nef summera och/eller ge mig länkarna till de viktigaste blogginläggen för dagen. Så misströsta ej!

För att bli lite sådär omväxlande blödigt personlig kan jag avslöja att det går bra på jobbet, jag har nyligen fått lite mer ansvar genom att bli utsedd till Kundinformationsansvarig, något som innebär att viktig information/speciella utskick till kunder ska passera via mig först för korrekturläsning och eventuella tillsnyggningar/omformuleringar beroende på vad det gäller. Att det passar mig som hand i handske är det nog inte så många som tvivlar på. Det enda som är lite kymigt är väl att språkbruk är ett känsligt ämne hos många, man vill ju inte uppfattas som någon nitisk språkfascist med fisringen tajtare spänd än en amfetaminsnortande fiolsträng men samtidigt vill man vara så noggrann det bara går. Tvivelsutan en delikat balansgång.

Helgen som nu snart är till ända har spenderats ute vid östkusten hos nefs mor & far där jag blivit fullständigt bombarderad med allehanda tekniska pryttlar som skulle installeras och fixas så att de fungerar med varandra och så lätt som möjligt, det var ny dator, GPS, mobil, 3G-puck och gud vet vad mer. Efter väl utfört arbete blev belöningen grandios, gott vin och ännu godare mat om vartannat, och uppsluppna samtal och historieberättande i ett trevligt sällskap. Dubbelplusbra som man skulle sagt om man befann säger nu när man befinner sig i George Orwells dystopi.

Simma lugnt.

*peka*

Det är stendött här just nu, jag vet. Som vanligt när det gäller mig så kommer det perioder då jag helt och hållet snöar in på en enda grej och allt annat blir satt i dvala.

Ursäkta mig, men nu måste jag gå och lönnmörda lite fler tiggare och leka apa mellan Jerusalems hustak.

Ikväll ska jag ta del av oerhört vackra fyrverkerier exploderandes på himlen, som andra lagt ner surt förvärvade slantar på, och inte tänker jag betala för det heller. Vilken hemskt människa jag är! Jag kunde ju lika gärna gått in på Klasses Raketverkstad och stulit pjäserna på en gång.

Jag tänkte egentligen inte skriva någon årskrönika, och jag vet inte om det här kommer sluta som en sådan heller, men nu när jag ändå sitter här och myser med min nyupphällda vindrink och en cigg i mungipan kan jag lika gärna prata på lite.

Mitt personliga 2008 har verkligen varit ett uppsvingens år.

För ett år sedan var jag långtidsarbetslös. RIKTIGT långtidsarbetslös. Mina 600 a-kassedagar var skrämmande nära slut och jag hade sedan mycket lång tid skjutit sönder de sista kvidande smulorna av mitt självförtroende när det kom till att hitta ett företag som ville ta sig an mig. En så stor lucka i tidslinjen på meritförteckningen gör att de flesta visslande tittar åt andra hållet när de får ens ansökan på sitt bord.

Sedan då.. den 2:a januari 2008.. det dimper ned en kommentar i min gästbok och när jag läste den höll jag på att ramla av stolen på riktigt. Ni förstår varför. Två veckor senare befann jag mig yrvaken på Uppsala Centralstation klockan 08, mötte Tomas, fick en ny mobiltelefon tryckt i handen och en tågbiljett upp till Borlänge för att köra en crashcourse i systemen och rutinerna.

Jag spenderade Måndag-Fredag de kommande fyra veckorna inackorderad i övernattningslägenheten våningen under Borlängekontoret och sög i mig all kunskap jag kunde hitta. Sedan var det dags att börja pendla till kontoret där jag skulle arbeta. På Södermalm i Stockholm.

Märk väl att vi vid tidpunkten bodde 40 minuter lantbussresa utanför Uppsala. Vilket alltså gjorde att min resa till och från jobbet varje dag var såhär:
40 minuter lantbuss -> 40 minuter tåg -> 5 min tunnelbana -> 5 min buss. Och sedan hela vägen tillbaka igen. Lägg till lite transfer-tid mellan färdmedlen så hade jag i runda siffror 4 timmar restid tur och retur.

Nu hade jag ju blivit givit en otroligt sällsynt chans i livet. Dels hade jag blivit anställd, men det var inte vilken anställning som helst. Jag hade ju nämligen arbetat på samma företag tidigare, och den anställningen slutade.. hrm.. mindre bra. Jag hade här alltså inte bara chansen till ett mycket givande jobb inom ett yrke jag älskar, utan också en form av karmabalanskonto att utjämna. Att bevisa att jag, JAG är BRA.

Jag pendlade sträckan varje dag från februari till juni. I juni så flyttade vi äntligen till en stockholmsförort och jag klippte ned min restid från 2 timmar enkel resa till 30 minuter. Livet gjorde ett ännu större uppsving, med hjälp av min bästa vän Johan som gav oss tillfälligt husrum under den oturliga övergångsperioden mellan boendena och både körde flyttbil och lastade/lossade med oss tills svetten lackade, och hans underbara mor som faktiskt som genom ett trollslag råkade träffa mitt i prick i medlingen av bostadsannonsen.

Några månader senare lyckades jag med en mycket bra löneförhandling som ett ytterligare uppsving, och under hela året har jag fått(och tagit) mer och mer och ansvar och känner mig nu oerhört trygg i min roll, min kunskapsbas har mångdubblats och 2009 utlovar ännu mer nya kunskaper. Och gänget jag arbetar med är det skönaste gäng människor du jag kan tänka mig.

Jag och nef har under 2008 också inlett vårt åttonde år tillsammans, och även om det varit rätt svajjigt på sistone av olika skäl, så tror jag att 2009 har med sig fina saker i sitt bylte.

2008 i övrigt har dock varit ett förbannat dåligt år. Med nedmonteringen av svenska folkets integritet, klagosånger från välmående kulturindustrier, fullständig intellektuell kollaps bland nästan alla politiska partier stående med ny teknik i vitögat och gammelmedia som sviker oss allihop genom att bilda opinion för rådande makten istället för för folket.

Jag vill rekommendera er alla att läsa mer om vilken bister värld vi har i antågande 2009 genom att peka er till Blogge Bloggelitos State of the Union, Christian Engström (pp)’s krönika kring 2008 och vision kring 2009, Opassandes redogörelse för hur vi kanske själva är att skylla för politikernas okunskap och Rick Falkvinges skymningskrönika.

Den nya världen som är i antåg är inget jag stödjer, och det kommer jag visa genom att rösta för integriteten i alla kommande val.

I övrigt önskar jag er en trevlig nyårsafton och ett fortsatt kränkt 2009!

Veckan innan julaftonsveckan, man tänker nästan att det borde bli lite lugnare eftersom många företag kör halvbemanning och därmed blir det färre ärenden att behandla.

WRRAAAAOUNG!

Riktigt galna dagar denna vecka. Det var rätt lugnt i måndags, sedan tog det spinn. Samtliga företag vill ha allting de funderat på i ett halvår levererat och klart med en rapport handsydd på en silkeskudde framförd till deras kontorströskel med sångogram för tre dagar sedan. Samtliga personer som ringer in är “de som blev kvar”, det vill säga de som vet lika mycket om internet och datorer som ett ekollon vet om kvantmekanik men ändock fått order av sina jullediga chefer att “om detta inte är klart när jag återkommer nån gång nästa år så blir det piskrapp i lunchrummet ackompanjerat av “I bergakungens sal” tolkad av Britney Spears.

Maillådorna (jag är med och ansvarar för 6st) går haywire med struliga förfrågningar och beställningar som oftast saknar majoriteten av den information som oftast utgör en förfrågan eller beställning. Faxen verkar ha snortat mefedron och det fullkomligen regnar in skit på alla fronter, huvudvärken jag haft från mina nya stålmannenstarka glasögon gör sig ohemult påmind och jag hinkar kaffe och cola by the bucketload. Vi är en man kort och idag fick jag två stycken 25 minuter långa strulsamtal back to back redan under förmiddagen. När det andra var klart så var jag tvungen att be nya killen skjuta lite på sin lunch så att jag kunde gå ut och röka en cigg för att undvika att mörda någon (troligen mig själv) innan han återkom.

Det är dessa dagar som man önskar att lunchen varade för evigt, särskilt när den består av något såhär vackert, helt hemmakomponerat:

Japp, det är ca 60cm vanlig SACRE CEUR BAGUETTE med sallad, tomat, gurka, rödlök, pepparsalami och centimetertjocka brieostskivor. Det blev en enda liten futtig brödkant kvar utan något vettigt pålägg.

Jag funderar på om jag ska ta och skaffa mig ett konto på facebook igen.. förra vändan slutade ju sisådär.

Det är en jädra massa kollegor som har det, och syskonen och barnen likaså.

Fan… ska jag göra det?

Idag är den tyngsta dagen hittills i mitt liv.