Alltså det här tjafset om bräckta kistor börjar faktiskt stå mig i halsen. “Oetisk hantering av kistor” gnälls det om till höger och vänster och människorna som gnäller kan ju inte ha tänkt till ordentligt, jag skulle rent av vilja påstå att de inte tänkt alls, att sätta etik framför pragmatik i det här fallet ter sig särskilt ignorant. Kyrkans representanter ljuger kameror och journalister rakt upp i ansiktet med sådan övertygelse att man hör sanningen skrika sig tårögd i bakgrunden. “Detta är en enskild företeelse, jag är övertygad om att i 99,9% av fallen så sköts gravsättningen värdigt.” Ja hej du.

Hur fan skulle det se ut om varje tilläts begravas intakt? Kyrkovaktmästarna skulle behöva ha jourkontrakt med markskötare och grävmaskinister för att varje morgon efter inspektion av samtliga gravar kunna ringa in akut assistans när en kista slutligen gett vika och gravplatsen följdaktligen ser ut som om arton elefanter spelat in porrfilm på den. Hur kan en desillusionerad fantasi om värdighet in i döden fortfarande hållas vid liv i dagens värld med sex miljarder människor som förökar sig med exponentiell hastighet. Var tänkte ni få plats någonstans? Ska vi bo omgivna av kyrkogårdar?

Jag tycker det borde bli norm att man kremeras, och/eller att begravningar i egen regi på egen mark tillåts – utan kista – så länge man rapporterar plats och djup till ptja.. nån myndighet som har koll på sånt, lantmäteriet eller miljöförvaltningen kanske så att kommande boende vet om var farfar och farmor ligger och gnuggar lårbenshalsarna mot varandra. Man borde även få förrätta begravningar till sjöss förutsatt att kroppen blir professionellt säkrad och sänkt utan risk för lossning, förslagsvis kapslad i något nätliknande så att det så småningom kan bli fiskmat av den man håller kär. Ett passande slut för någon som älskar havet tycker jag och jag är säker på att flera sjödårar skulle hålla med.

Vi ser allvarligt på den här historien och kommer att gå ut med stora, omfattande utbildningsinsatser över hela landet. Arbetsledare och chefer på kyrkogårdarna ska få chansen att reflektera över vilken teknik man använder och hur man jobbar med de här sakerna. Vi ska också föra samtal om etiken, säger han.

Utbildningsinsatser? Föra samtal om etiken? Vakna upp ur fantasin istället och inse att traditionella begravningar borde vara på utgång för länge sedan till fördel för mer rationella alternativ.

När min kropp slutgiltigen tas ur drift vill jag – efter kremeringen – att alla jag känner som har lust samlas någonstans och festar av mig ordentligt, sup skallen i bitar och ha asroligt och skåla med mig i urnan, sen tycker jag att det ska hällas en sup i urnan och så kan man langa mig i havet, eller spränga mig i luften, det vore riktigt schmutt.

Mymlan berör också ämnet även om det inte handlar om just detta.

Antal invånare i landet:
9 174 464
Antal idioter:
4 587 232
Varför? Därför.

Förbud, förbud, förbud, det är tamigfan förbud överallt man vänder sig, nya förbud på ingång från alla håll och kanter och gamla rivna förbud som uppdateras och nischas till framtida förbud, låter nu när jag tänker på det lite som någon obskyr islamisk ramsa.. “Förbjud förhud! För Gud!” Äh.. nåt sånt..

Till saken. Jag fattar inte vad det är för degenererade korvpannor vi har i riksdagen egentligen, har de rökt bark allihop? Lever de _fortfarande_ i sin egen lilla konstiga värld där älvorna dansar schottis på moln av spunnet socker till toner av människokroppar som slår i backen under WTC?

Jag röker, japp, jag drar in en massa giftig rök i mina lungor, filtrerar ur den mesta skiten och blåser ut resterande ohälsosamma sörja i luften runt omkring mig, och det gör jag med ett jävligt gott samvete ska jag tala om. Inte en enda liten snorvalp, batikkärring eller hängselgubbe kan få mig att känna ett naket korn av skam över det. Kom dragandes med vad du vill, det är MITT val att röka.

“Men det är inte MITT val att du förpestar min luft med din rök!”
- Nä! Det har du faktiskt helt rätt i, men nu råkar det vara så att jag gör det valet ÅT dig eftersom du inte skulle välja RÄTT val om du så fick. Det är inte MITT val att lyssna på en skränig äcklig kissluktande spädbarnsapa böla oavbrutet på en tre timmar lång resa heller, dock gjorde föräldern i fråga det valet ÅT mig eftersom jag inte skulle valt RÄTT val om jag så fick. Inte fan vill jag förbjuda föräldrar att ta med sina barn på kommunala färdmedel för det.

“Blabla det är inte samma sak yadayada cancer blabla.”
Mmm visst, du kanske skulle sluta smeta cancer i nyllet varje morgon då? Och undvika det extra lagret cancer till festen på fredag? Sluta köra era förbannade cancerbilar på den stora vägen precis utanför mitt hus, sluta köp cancerplastleksaker till era barn och sluta för fan upp med att äta livsfarlig cancermat, cancergodis och dricka cancerdryck. Jag menar.. _man kan ju få cancer_. Jag har skrivit om det här förut, men jag skriver det igen ändå.

Äh, jag låter precis som det jag är, en riktigt sur fan som är trött på intetsägande urban hillbillys, som inte ens kan stava till cancerogen eller Trimetylhexametylendiisocyanat. Så fort de får order uppifrån om vad de ska skylla hetsen mot rökarna på så plockar de fram sitt värsta beteende som legat på hyllan och samlat damm tillsammans med moralen och etiken för att gå ut på lite fröjdefull nicobashing.

Och dessutom, vad tror man egentligen att man ska uppnå med ett förbud? Det kommer bara leda till att jag på ett ögonblick skaffat kontakt med en smugglare som tar all vinst själv istället för att jag som nu helt på egen hand betalar 12 000kr / år i tobaksskatt. Eftersom ca 20% av sveriges befolkning röker så kan vi i runda tal säga att skattebortfallet skulle hamna någonstans kring 1834892 * 12000 = 22 018 704 000kr / år. Det är högt räknat eftersom alla inte röker ett och ett halvt paket om dagen men då får man också räkna in den enorma ökningen under helger där både heltidsrökare och semesterrökare(feströkare) suger i sig cigg som om det vore världens ände.

Tjugotvå miljarder kronor som annars kunde ha gått till skola, vård, omsorg och annat skojigt, varför?

Jo, för man KAN ju få CANCER.

I morse tog jag det sedvanliga morgontåget till Stockholm, något senare idag än vanligt iofs, eftersom jag missade 0640 med ett par minuter fick det bli direkttåget 0700 istället. Med andra ord var jag ute i mycket god tid och kunde därför välja och vraka bland platserna, något som uppskattas när man brukar vilja klämma in lite extrajobb på vägen till kontoret, det är jobbigt att data när man sitter i en trapp i knät på någon läskig farbror med rock.

Jag spatserade vagnarna framåt och valde ut en alldeles ypperligt placerad fåtölj, bakåtvänd fönsterplats, slängde upp jackan på hyllan och packade upp laptopen. Aaaah, en fräsch cappucino hade jag till och med hunnit köpa i lugn och ro, snart var den drickvänlig..

Så sitter jag där, har precis börjat gå igenom lite avtal och kunnat sippa på den fortfarande något för varma cappucinon, då det sätter sig en ~22årig säljartyp framför mig (you know the look.), hänger av sig jackan som såg ut att kosta två sådana här laptops och troligen ett par rituellt offrade getter, och WHABAM.

Fåtöljen fälls med ett blixtsnabb ryck maximalt bakåt, vilket leder till att min laptop nästan viker ihop sig helt och enbart mina Johnny Bravo-reflexer var det som räddade min kaffemugg från att överraska knät på personen bredvid mig. Jag utstötte ett “HEY! VAF…” i hopp om att det var en lagom “nudge”, inte en jävla reaktion, inte så mycket som ett “ojdå” eller ens en blick, axelryckning.

Jag insåg att jag inte hade någon lust att spendera tågresan till jobbet tjafsandes med någon jetsetfjolla och fick istället förbaskat ont i ryggen av den lustiga position jag var tvungen att jobba i.. jaja.

Nu kunde man ju hoppats på att det var slut där, att det var ett olyckligt sammanträffande att just den där personen inte hade vett nog att fälla ned fåtöljen lugnt och sansat som en vanlig människa, eller kanske till och med drista sig till att fälla ned den halvvägs med tanke på mig som satt bakom och behövde lite extra space, men alas, det var inte över.

Jag åkte hem lite tidigare idag eftersom jag sovit fruktansvärt skumt i helgen och kunde ta ut lite kompledigt, tog mig ned till Sthlm C och satte mig än en gång först av nästan alla på tåget, denna gång på en ännu trevligare plats än på morgontåget. När jag sitter där och har packat upp mig och börjat knappra lite på laptopen så kliver det in en äldre kvinna i vagnen, det är BARA jag där i övrigt. Hon ser också klart och tydligt att jag sitter med datorn medan hon står och slänger upp sina grejor på hyllan ovanför.. sen sätter hon sig ned……

WHABAM! Fåtöljryggen flög mot mig med avundsvärd beslutsamhet, laptopen gnydde förstrött och stirrade ned på sitt eget tangentbord.. jag svor tyst, flyttade datorn till sätet bredvid mig, smällde upp det lilla bordet stenhårt i ryggen på kärringen och flyttade mig ett steg till vänster. Fällde ned bordet och lugnade mig lite innan jag fortsatte jobba. Två minuter senare kommer det en kille runt 30, han ser också klart och tydligt att jag har en laptop uppe och knappar på.

Han sätter sig ned framför mig, plockar upp SIN EGEN laptop, och när han laddat en film på den och satt på sig sina hörlurar…. WHA-FUCKING-BAM! Jag höll tamigtusan på att tappa förståndet, och om jag inte var en sån jävla mes hade jag antagligen kört upp ett knä i ryggen på honom samtidigt som jag slog honom över huvudet med datorn, HANS dator.

Jag vet att man får fälla ned ryggstöden, det är det de är till för, men snälla nån, man kan väl göra det försiktigt, och eventuellt till och med luta det halvvägs för att visa lite hänsyn till personen bakom…

Andra som blivit ägda på sistone är Enligt Min Humla som blev ägd av Proinet tillsammans med många andra, han skriver av sig här.

Bad Girl Nini har blivit ägd av Telenor, sin lokala matbutik, och Wordpress, inte illa pinkat för en fredagkväll.

Stationsvakt blev ägd av sin batteriladdare, ett öde jag känner igen allt för väl.

Och slutligen så har då Sugbloggen blivit ägd av SAS, något han säkert förtjänade i någon form av kosmisk rättvisa. (Haha!)

Nuff said.

Vissa pratar om horor.
Jag å andra sidan pratar om hjärndöda idiotbrudar vars totala begreppsvärld konstitueras av smink och kläder, och där själva håligheten mellan öronen är fylld till bredden med läppglans.

Fy fan, när man läser kommentarerna där så är det svårt att behålla någon form av hopp för mänskligheten, om dessa lågpannade primater ska föreställa framtiden, så är det fan dags att hoppa av tåget innan katastrofen är ett faktum. Dumhet smittar, skaffa en skyddsmask.

Jag ventilerade mig tidigare om dessa evinnerliga fejkmodebloggare som likt inflammerade hemorrojder från helvetet envisas med att aldrig försvinna, tävla om vem som är störst, och allmänt bete sig som hemorrojder gör ni vet.

Nu har Metro bestämt sig för att spä på eländet genom att göra någon sorts featurestory på de tre största FEJKmodebloggarna i hela riket. KENZA, Blondinbella och slutligen Stina-Lee. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, en modeblogg ska väl handla om mode, eller är det bara jag som tycker det?

Ingen av de tre ovanstående fejkmodebloggerskorna skriver om mode. Det närmaste mode de kommer är bilder på – och texter om – det de bestämt sig att rota fram ur garderoben på morgonen eller till kvällen. Det är inte mode, det är klädval, grattis, du lyckades komma på en outfit (tack Ulrika) för idag, well done! Ingen av dem har någon återkommande koll på trender, marknad, material, hållbarhet eller något annat som borde finnas med när det kommer till mode. Puh-leeze?

Resten av dessa “modebloggar” består av så mycket annat än mode att det är löjligt. Det är så mycket hundbilder att jag misstänker att SKK försöker få igenom någon form av PR-kupp och om det inte är hundar så är det bilder på kompisar, pojkvänner, katter och annat krimskrams. Annars består det av sporadiska newsbreakerinlägg där en ny läsare “addat mig på MSN”, hur Oprah är världens bästa program, eller möjligen snippets av “urgulliga SMS från sötaste pojkvännen i världen”. Jaja det är skitgulligt, visst. Men är det så gulligt att det borde generera 50 000 läsare per vecka? Naeee?

Nu då till den springande frågan, som är så springande att jag har svårt att hinna ifatt den.

Hur i hela jävla helsefyr är detta överflöd av “skitinfo” intressant för människor som aldrig någonsin i hela sitt liv träffat t.ex KENZA, Blondinbella eller Stina-Lee? Hur ser hjärnan ut på en människa som finner den här META-datan intressant? Och framför allt; HUR kommer det sig att om någon av dem så mycket som släpper en tulpandoftande rosafärgad flickfjärt som av en underlig anledning gjorde ett ljud i stil med “Ddddeeeeeuun haaaaeer vaaasssskan fraaaaaaan håååoouuu eeeeeeem” så anstormas landets H&M-butiker dagen efter av horder med dreglande näst intill hjärndöda köttklumpar med ben som “bara måste” ha “den där väskan”, “där borta”, “den där fula väskan som någon sade var “inne”"?

Snälla, upplys mig.

Jag kan verkligen förstå varför man väljer att följa en riktig modeblogg, för mode är bevisligen extremt viktigt för extremt många, och jag har – som jag återigen tidigare sagt- inget emot Riktiga Modebloggar, men dessa som är “i ropet” är inte riktiga, de är fejk, de är strunt, de snackar för mycket skit som inte har med mode och göra och ska inte kalla sig för modebloggar.

De ska kalla sig vardagsbetraktelsebloggar och marknadsföras som sådana.

Men anledningen då, varför kontaktas dessa fejkmodebloggerskor av så många företag som praktiskt taget går ner på knä och BER dem ta emot gratis produkter för tusentals kronor i hopp om att de ska skriva om dem på sin oförsvarligt uppmärksammade blogg? Jo för att de är tjejer, och unga tjejer tittar på andra unga tjejer i hopp om att få reda på vad unga tjejer förväntar sig att andra unga tjejer ska ha på sig för att de andra andra unga tjejerna inte ska snacka bakom ryggen på de andra unga tjejerna och slutligen slå den första unga tjejen för att hon har fula byxor.

Tjejer är tusenfalt mer osäkra än killar när det kommer till vad man ska ha på sig, och eftersom jag vet detta och många andra med mig så skulle det väl vara väldigt konstigt om inte företag vet om det och därmed slår mynt av det på alla sätt möjliga. Därför blir bloggarna kontaktade, eftersom en klocka som Ur&Penn ger till KENZA kostar dem en hundralapp och reklamen når ut till 200 000 pers / månad, istället för att de spenderar 200 000kr på att köpa reklamtid i TV.

Yeah, i said it, sue me. De är inte bara tråkiga och dåliga de där fejkarna, de är billiga också.

Att så meningslösa bloggar som dessa kan ha så extremt mycket slaviska följare som de facto rapporteras är för mig obegripligt, och om någon där ute kan bistå med en förklaring som kan backas upp med annan logik än den jag föreslagit ovan så be my guest, tills dess kommer jag vidhålla ståndpunkten att en förkrossande majoritet av (och i princip alla topplacerade) modebloggare är ett slöseri med internet. Jag står inte ut med att se en till tävling som så uppenbart är köpt av ett företag.

Äh fy fan. Nu blev jag tre gånger så sur som jag hade tänkt att bli, men det här börjar verkligen gå mig på nerverna, ordentligt.

“Modeblogg” är ett ord som snart blivit mer urvattnat än kamelpisset Corona, och personligen tycker jag att 99% av alla “modebloggar” som finns är rent ut sagt värdelöst slöseri med bandbredd och lagringsutrymme. Bara för att man lägger upp bilder på sig själv bärandes fula vågade kläder i ful nyskapande miljö med ett fult vinnande leende klistrat på det fula fotogeniska ansiktet och skriver några rader om hur dagen varit så är man ingen modeblogg, man är bara ytterligare en anonym fjollpanna med en oförklarlig vilja att visa upp sig samt på tok för mycket pengar att spendera på nya kläder.

Ja, nu kanske det sticker lite i ögonen på vissa, och ett par muspekare där ute börjar väl redan av egen maskin att krypa så sakteliga nedåt mot kommentarsfältet för att spy ur sig något föga genomtänkt, troligen felstavat, och med all säkerhet drypande av självförnekelse, men innan dessa tangentbordskrigare gör sig själva en otjänst föreslår jag att de läser klart.

Tyvärr har jag inte ensamrätt på att definiera vad en modeblogg är och inte är, språket är föränderligt och styrs av dess användare, inte av mig enbart vilket förstås är synd och skam och en förlust för alla andra svensktalande. Men i mitt universum – där jag är omnipotent härskare klädd i ett par urtvättade noname-jeans med söndertrampade byxben hängande på trekvart och bar överkropp – kvalificerar sig varken KENZA, Engla´s Showroom eller Blondinbella in på prispallen. Det är för mycket krimskrams och värdelöst vetande istället för fokus på just MODE.

Om jag köper en tidning som heter BIL & MOTORSPORT, så förväntar jag mig att det från första till sista sidan kommer handla om just bilar och motorsport, jag vill inte se sida upp och sida ner med information om vad artikelförfattarna gjorde i helgen, vad de åt till frukost, eller för den delen se bilder på deras loppiga husdjur.

Om jag går in hos Opassande så förväntar jag mig att bli försedd med ett länkpotpurri och små snippets och funderingar kring dessa länkars innehåll, och ibland även längre fokuserade inlägg. När jag ser att Blogge Bloggelito skrivit något nytt vet jag även där redan innan jag går in och läser att jag kommer bli serverad samhällskritik snitslad med elokventa formuleringar och en snoraktigt hög språknivå, och när Mymlan skrivit något nytt vet jag att det kan handla om precis vad som helst, en överraskning varje gång.

Men vad fan händer om man går in på en “modeblogg”? Handlar den om mode, trender och marknad? Nej, man får istället veta en massa jätteintressant information om hur kul helgpartyt ska bli, hur äckligt måltidsersättningen skribenten dricker smakar, hur söt den nya hundvalpen som införskaffats är och därtill allehanda snippets i stil med “Åh shit haha jag gick på stan och ba såg värsta klänningen jag ba måste ha, lägger upp bild imorrn! *puss puss*”.

På topplistan på bloggportalen under kategorin Mode & design finns det två stycken som jag tycker kan stoltsera med att kalla sig själva modebloggar. Febers Stockholm Streetstyle och Karolina Skandes Hotspotbloggen. Streetstyle är strippad av allt personligt och fokuserar endast på streetmode genom blixtintervjuer på gatan, Hotspot har också fokus på mode och bransch i varje inlägg utan att glida iväg om struntprat kring hundrackor och frukostval allt för mycket.

Övriga “modebloggar” på topp 10 är nedskräpade med husdjur, pojkvänsbilder, festredovisningar, bantningsönskningar och allsköns vaniljinfo som inte en jävel bryr sig om förutom de rikspuckon utan egen identitet som slaviskt går och köper vad helst som nämns av “eliten” för att inte riskera att vara “ute” till helgen. Problemet är ju bara att man per definition är ute så fort man köper något som är trendigt och hett. “Jag fick tag i väskan innan den blev slutsåld!” är något som inte bör bemötas med ett “Grattis” utan ett “Vad tråkigt att alla andra har en likadan väska som du nu”.

Det som är grädden på moset i den här illaluktande kastrullen är just metoden aspirerande fejkmodebloggare använder sig av för att ragga besökare, jag talar förstås om köpta länkar – som Bloggtidningen skriver om här – genom upprepade tävlingar som alltid på ett eller annat sätt involverar en “Goodiebag” som pris och en länk till bloggen som betalning för “lotten”.

Det är billigt. Jag ser framför mig en prostituerad som står i gatuhörnet och skriker “Är det ingen som vill knulla mig?! KOM IGEN TJUGO SPÄNN VAFAN!”, inget ont om horor i sig, men ni fattar galoppen. Det är billigt, smutsigt och jag hissar direkt varningsflaggan. “Jisses, det här måste verkligen vara en katastrofalt skitdålig blogg om det krävs mutor för att få besökare.”

Så hur är det egentligen, är modebloggarna ett hot mot bloggosfären i sig? Knappast. Den etablerade skaran framgångsrika bloggare står enat och viker inte av från modellen att hängivna läsare vinns genom innehåll, inte mutor. Alla dessa fejkmodebloggar är inte mer än en irriterande fluga som envisas med att surra loss när man försöker sova. Däremot är just fejkmodebloggarna ett hot mot Riktiga Modebloggar™ eftersom de skriker högst och köper topplisteplaceringar som egentligen tillhör mer kvalificerade människor.

Bojkotta de där billiga hororna som står och säljer sig till lägstbjudande i gathörnen och sikta på de mer seriösa eskorterna som garanterar innehållsleverans.

Bloggosfären om: Mode, Bloggande, Modebloggar, Köpta länkar

Den strategiska offensiven för att ytterligare stigmatisera oss nikotinister har tagit ett kliv framåt i Malmö. Malmö Central blir den första järnvägsstationen i Sverige som får rökrutor utmed perrongerna.

Man kunde väl ge sig fan på att det skulle till bakvattensnomader från halvdanmarks miljöförvaltning för att få till stånd något sånt här, inspirationen kom direkt från Adolf Hitler, eller nej det gjorde den väl inte egentligen, den kom från Tyskland och närmare bestämt Freiburg där de redan har gjort om hela centralstationen till en skolgård.

Alla rökare separeras från stora ytor på perrongerna och hänvisas istället till tydligt markerade rökrutor.

Miljöförvaltningen gillade den tyska lösningen och fotodokumenterade allt. Förvaltningen menar att Banverket kan åka till Freiburg och kopiera hela konceptet.
– Jag har sett bilderna och det kan vara lösningen i Sverige. Det är sådana tankar vi nu håller på att skissa på. Jämfört med övriga Europa kan man inte säga att vi ligger i framkant när det gäller att angripa rökningen, säger Roland Palmkvist.

Man kan ju fråga sig om inte Banverket gör sig skyldig till någon form av fildelningsbrott om de kopierar skolgårdsmodellen, men istället för att sätta mig här och konstruera en massa fattigt underbyggda analogier som antagligen kommer missförstås av de flesta och inte förstås alls av resten så tänkte jag spendera min tid med att vara en jävla surjävel.

Det finns inget rökrum på kontoren längre för de där inhumant kalla vintermånaderna då den skrynkliga pungen flera gånger dagligen säger upp sitt hyreskontrakt för att fly till varmare semesterorter i närheten av Playa del Prostata.

Det går inte längre att tända en cigarett till pilsnern på krogen för oss som gillar att effektivisera hela förgiftningsprocessen som pågår i lokalen, skulle man råka vara så berusad att man glömmer bort sig och ändå tänder en nicostick får man finna sig i att bli manhandlad av två par biffiga brickförsedda bitchtits med ben och omedelbart få en snabbkurs i hur man gör en faceplant på trottoaren utanför.

Och nu ska vi förpassas till skolgården igen. Själva idén är helt bisarr, förväntas vi ha något gemensamt med varandra också? Kanske prata om vilket märke som är bäst, byta lite cigg med varandra och kanske stämma träff över ett pipstop? Men där ska vi stå, vi hemska förpestande rökare, till ickerökarnas nöje och i offentligt förakt, för alla vet ju att det är ok att spotta på rökare numera, det har staten sett till. Man får vara hur otrevlig man vill mot rökare utan att känna sig skyldig, vi är ju samhällets avskrap.

Att det är så ok för ickerökare att gnälla och skrika och i allmänhet bete sig som infekterade hemorojjdkluster mot nikotinister är för att vårt spridande av cancerogener kan ratas utan att det kostar ickerökarna något, om man kunde förbjuda rökning helt är det win-win. Om man däremot börjar tala om att förbjuda bilkörning i alla städer och orter eftersom förbränningsmotorerna i dem sprider ut cancerogen kärlek så låter det plötsligt förbannat annorlunda eftersom man där har något att förlora på det hela, TA INTE MIN BIL FÖR FAN. Nä, men ta inte min cigg heller då, jag äger varken bil eller körkort, kan jag ansöka någonstans om utsläppstillstånd eftersom jag troligen bidrar mindre till den smutsiga luften med mitt rökande än vad du gör med din förbannade bilkörning?

Nej det jag kan inte. Jag kan inte heller begära att det upprättas gigantiska parkeringshus utanför varenda ort i hela Sverige där alla bilister kan lämna sina hjulförsedda cigarettpaket på väg in för att sedan hämta dem på vägen ut. “Det går ju inte förstår du väl?”

Anledningen till att det inte går är för att det är jävligt bekvämt att kunna åka bil överallt istället för att cykla, gå eller åka kommunalt. Och bekvämligheten trumfar allt, rökare kan man mobba och hunsa utan att förlora något på det därför är det fri jaktlicens på oss.

Jag kommer aldrig i hela mitt liv att sätta foten i en rökruta när jag vill ta ett bloss på mina dödspinnar, du kommer troligen att dö i cancer ändå, det är lika bra att jag berättar det för dig på en gång. Vi kan jämföra vårt cancerogena footprint om du vill, jag lovar att mitt är näst intill noll, vinner jag då? Får jag be DIG gå bort så att jag kan röka ifred? Får jag snäsa och fräsa och väsa åt dig? Får jag bete mig som en otrevlig jävla skitstövel mot dig?

Nej, för du är ju bara en vardagsterrorist, inte en sån där farlig rökare som mig.

Bloggosfären om: Rökare, Rökrutor, Rökförbud, Förbud, Bilar, Avgaser, Cancerogener, Cancer, Terrorister, Utochinvända siamesiska buffelgrodor

Måste säga att det var lite roligt att läsa den senaste artikeln hos IDG gällande “ny” information kring Vuxna Förbannade Hackares intrång hos Aftonbladet.

Informationsdirektör Olof Brundin på AB blir intervjuad.

Hur ser ni på hotet som hackarna riktat mot er?
– Det har varit ganska lätt att konstatera att uppmärksamhet i form av din artikel och andras som de är ute efter. Det är klart att Aftonbladet inte kommer att ge efter för någon form av utpressning. Först gör vi vår utredning, sen får polisen göra sin och så får vi se vart det leder, säger Olof Brundin, informationsdirektör på Aftonbladet.

Hackarna och många på Flashbacks forum menar att ni har mörkat det som hänt. Har ni det?
– Vi har skrivit om det så sent som i går. Vi har skrivit både på nätet och i papperstidningen. Vi måste rapportera om det som händer, även när det berör oss själva. Däremot vill vi inte gå in i enskildheter innan vi skaffat oss en egen bild av vad som hänt. Det sitter ett stort antal människor och arbetar med den här kartläggningen och vi vill ha en fullständig bild innan vi väljer att gå vidare med detta, säger Olof Brundin, informationsdirektör på Aftonbladet.

Här kan jag inte låta bli att hosta lite, för om det är något slaskpressen AB brukar vara väldigt bra på så är det att smälla upp löpsedlar som har lika mycket på fötterna som en paraplegisk milliped, för att inte tala om deras maniska utbroderande av lösa rykten från fattiga källor. (Vi minns bl.a. den “första NK-Mannen”)

Men när det handlar om skit bakom egen port så är det förstås ett helt annat ljud i skällan, då skall man ha varje liten detalj i bilden klar för sig innan man skriver något, för hur skulle det se ut om man skrev något utan att ha allt klart för sig?

Jag är inte alls förvånad, men nog klingar det lite falskt ändå.

Med detta ej sagt att jag på något sätt ställer mig bakom VFHs handlingar, men jag anser fortfarande att det är Aftonbladet som skall åka på en sväng av ris på rygg för slarvigt försvar av källskyddet samt förskräckande brist på säkerhetstänk.

Opassande skrev tidigare idag lite intressanta tankar om det hela, och RstVideo har lite mer historik samt skärmdumpar.

Idag blev jag våldtagen. Ja ta mig fan, våldtagen.

Jag var i lugn och ro på väg in till SIBA för att införskaffa lite harmlös buteljerad luft i datorrengöringssyfte och smaksättningskoncentrat i kolsyreläskmojängapparatursyfte.

Innan jag kliver in genom deras portar – som de högtiden till ära pyntat med försäljare från Tele2/Telenor/Whatever – ringer jag upp nef för att dubbelkolla lite inköpsbeslut, så jag är tydligt upptagen i ett samtal när jag smidigt som en mink tar mig förbi första fiendelinjen, telesäljarna. Tyvärr visar det sig att mina allierade trupper på andra sidan – alltså SIBA – hyrt in en dubbelagent.

Den jäveln måste ha läst någon kurs i butikskamoflage och lönnmördarmanér för jag såg honom inte förrän det var försent, fanskapet fällde i princip krokben på mig och placerade sitt ansikte MINST tre gånger för nära enligt gällande interaktionskodex.

- HEJ!, sade han på tok för högt.
- ..och så skulle jag köpa v.. öh. Pratar du med mig?, sade jag.
- HEJ! Har du hemtelefon hemma? (nä jag har hemtelefon BORTA, vad fan tror du.)
- Nej, jag har ingen hemtelefon, sade jag och tog ett steg bortåt, men ack, konversationen var uppenbarligen inte slut.
- Nähenähenähe, men har du bredband då?
- Ja, jag har bredband.
- Ah, men du vet du vad, kom hit så ska jag fixa något åt dig, det är skitbra!
- Du, jag har minst 30 betalningsanmärkningar så jag kan inte skriva under ett dugg.
- DU KAN HA HUNDRA BETALNINGSANMÄRKNINGAR DET SPELAR ING..
- NEJ TACK HEJ DÅ, avslutade jag och stegade bortåt fly förbannad.

Vad fan tar det åt folk? Det är nog med att nasarna placerar sig strategiskt vid in-/utgångar så att man är tvungen att åla sig igenom taggtråden och försåtminerade paketerbjudanden – men att helt burdust kliva in och avbryta mig mitt i ett telefonsamtal?

Jag stod dessutom med luren tryckt mot örat under hela tiden han babblade, han stirrade mig rakt i ögonen som den jävla orm han var och vikte inte en tum, att jag pratade i telefon var liksom inte något som berörde honom det minsta. Inte ett “Ursäkta“, inte ett “Förlåt att jag avbryter dig, men“, inte ett jävla dugg. Så vitt jag kunde se i hans ögon så fanns inte ens min mobiltelefon där, jag stod inte heller med armen extra utböjd för att liksom subtilt visa att “Ditt jävla pucko ser du inte att jag pratar med någon annan?“.

Makalöst!

När jag stod inne i livsmedelsaffären en halvtimme senare kom jag som vanligt på ett mycket bättre svar på den inledande frågan, jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och göra det rätt.

- HEJ! Har du hemtelefon hemma?
- NEJ! Jag har MOBILTELEFON – NU! *peka vilt på mobilen*

Sen skulle jag stegat bort därifrån sådär katastrofalt nöjd med mig själv som jag blir efter sex. Inte på det minsta dåligt humör hade jag varit.

Den där slemmiga butikslönnmördaren förstörde en hel timme av min kväll, fast jag gör väl upp med den timmen genom den här bloggen antar jag.

Dessutom – in other news – har undertecknad idag räddat ICA från en SKINKSKANDAL, eller öh, nåt sånt.

Jag var på jakt efter en julskinka och stod som bäst och grävde i frontlinjen, när jag hittar årets skinktrofé så skådar mitt östra öga (höger alltså, jag fattar inte var det norra ögat sitter, jävla freaks) något underligt i disken, jag plockar upp en stor klump kött och lägger ner den i vagnen för att sedan rulla raka vägen mot lagret.

Visslar till mig en rödklädd ICA-nisse och pekar mot det missfärgade skinkstycket i min vagn som är belagt med något vitt äckligt gegg och ser ut att ha mer gemensamt med Resident Evil än Julafton.

- Du, jag är inte direkt någon expert på julskinkor, men jag tror inte att de ska se ut sådär. Och med tanke på hur rubrikerna i slaskpressen sett ut på sistone så kanske det är bäst om den där försvinner långt bort illa kvickt.
Han plockade upp den och klämde lite på den med snörpt mun.
- Heh, ja verkligen. Tack, verkligen, tack.

Så japp, undertecknad är dagens skinkhjälte, dags att sy en kostym med någon tuff logga på, typ en glad gris med en slaktkniv mellan ögonen.

Bloggosfären om: Säljare, Försäljare, Nasare, Julskinka, Skandal