Jag kan i princip inte gråta, någon som känner igen sig? Ja, jag misstänkte det.

Denna oförmåga att gråta var ingenting som bekymrade mig under min uppväxt, det var snarare bara positivt, inte fan kunde man hålla på och böla heller, det var ju töntigt, barnsligt osv. Att i skolan börja snyfta som en “kärring” om man mottog en mördartackling på bollplanen så man for som en förvirrad vante genom luften och plöjde en grusfåra med snoken var helt enkelt oacceptabelt om man inte hade lust att utstå kollektiv halvmobbning de nästföljande veckorna.

Min oförmåga tjänade mig således ganska väl under skoltidens desillusionerat tidiga krav på manlighet. Vad jag däremot inte visste var att jag blev så bra på att stänga av känslor att jag numera finner mig själv vara emotionellt handikappad, den där ventilen som ska vara tillgänglig när verkligen allting är skit och helvete och ingenting i världen kan distrahera en från insikten av hur jävligt man egentligen har det är näst intill igensvetsad, sönderrostad.

Sent i natt – så pass sent att det nog snarare var “i morse” – lyckades jag öppna den där ventilen, äntligen. Dammarna brast och turbinerna spann loss i vansinnig overdrive för att spola rent kloaktunnlarna, jag stod i köket, naken som ett nyfött barn, lutad mot fönstret och stirrade ut genom mina krampaktigt kisande ögon, linserna var grumliga av tårar och jag kunde känna hur de rann över mina kinder för att sedan droppa ned på mina fötter. Jag var så lycklig över att få gråta att jag grät ännu mer, hulkande efter luft och mellan varven tvungen att med baksidan av handen torka bort saltblandat snor ur nosen. Tänderna skallrade mot varandra i otakt till följd av mina krampande käkmuskler och benen darrade tyst, tappert kämpande för att hålla mig upprätt.

I fyrtio minuter stod jag där, de tio första minuterna grät jag av uppgivenhet, de sista trettio av tacksamhet över de första tio.

Det finns inget rusmedel i världen som kan mäta sig med känslan som infann sig efter att den sista tåren sagt adjö till min haka och exploderat över min fot. Tomheten som fylldes av lugn, inget har förändrats, inget har blivit bättre, men stillheten och lugnet som fyllde mig inombords medan jag stirrade ut över de tysta lite snötäckta vidderna utanför fönstret var mer än nog för att jag skulle vara tacksam. Tacksam över att ha fått släppa taget en stund, naken och ensam i det nedsläckta köket.

Förmågan att kunna gråta är gravt underskattad. Om du besitter den, omfamna den varmt och skatta den djupt.

Bloggosfären om: Tårar, Sorg, Tacksamhet

Tårar består av vatten, salter, fett och enzymet lysozym som löser upp både döda och levande bakterier.

Sambon uppmärksammade mig idag på en liten nyhet som hon läste på Text TV. (Ah, nu hittade jag den på Aftonbladet också)

Spindelpojken blev superhjälte

Alla säger att han är en superhjälte. Men femårige Riquelme Wesley dos Santos vill helst kallas spindelmannen. När han såg att det brann hos grannen visste han precis vad han skulle göra. Riquelme drog på sig sin spindelmannendräkt och rusade rakt in i den brinnande lägenheten. Där hittade han babyn Andriele som låg hjälplös i sin vagga, och bar ut henne. “Jag var inte rädd” säger han.

Först och främst blev jag ju glad och sådär flyktigt stolt över att vara människa igen, ni vet sådär man kan känna sig ibland när man läser om andra människor som gör något självuppoffrande och hjältemodigt, men sen slog det mig som en smörstekt igelkott från klar himmel. Hur reagerar anti-underhållningsvåldlobbyn på såna här nyheter egentligen?

Filmvåld leder ju som alla vet enbart till att man skjuter ihjäl rektorer och klasskamrater eller snor en bil och drar en vansinnesfärd i 260knyck i innerstadstrafik.
Dystopiska sångtexter leder till självmord och sektbildning och även att man tar på sig “konstiga kläder”.
TV-spelsvåld är roten till allt ovanstående förutom kläderna kanske, som inte alls behöver vara konstiga, bara otvättade och nedsölade med chips och läsk.

Anti-lobbyn – som för övrigt spelar “Venom” i den här filmen – förväntar jag mig ställer sig på samma spelruta som vanligt, med uttalanden som “Han visste inte vad han gjorde”, “Han kunde lika gärna dött i lågorna!”, “Han trodde han var odödlig!”.

Men spelar det egentligen någon större roll?
Riquelme själv säger att han först när han kom ut visste vad han egentligen hade gjort, är inte det något som är sant för alla hjältar? Det finns inget direkt hjältemodigt i att ställa sig och kalkylera oddsen för ens egen överlevnad och om resultatet är “Jag kommer vara hemma i tid till Jerry Springer” kuta in i det brinnande huset. Själva glorian kring hjältemodiga handlingar ligger i självuppoffrandet och ögonblicksbeslutet att sätta sitt eget liv på vågskålen för att rädda någon annans.

Jag kommer att tänka på Wesley Autrey, 50 (hey, en till Wesley?) i USA som slängde sig ned på tunnelbanespåret och lade sig ovanpå en man i konvulsioner för att trycka ned hans okontrollerat sprattlande kropp under det kommande tåget, efteråt uttalande han liknande ord: “I don’t feel like I did something spectacular, I just saw someone who needed help.”

Ska man verkligen vara så sniken att man försöker ta ifrån Riquelme hans gloria genom att “skylla” hans hjältedåd på filminfluenser? Inte ens vuxna hjältar funderar innan de agerar, de bara agerar, punkt.

Dessutom kanske spindelmandräkten kan ses som det smartaste klädvalet, det är en helkroppsdräkt med huva, vilket innebär att han hade ett visst, tunt, skydd mot lågorna och värmen. Inte så dumt, trots allt?

Bloggosfären om: Hjältar, Hjältemod, Hjältedåd, Spindelpojken

Luftskiktet runt en blixt uppvärms till 30 000°C, det är 5 gånger varmare än solens yta! Det är denna superuppvärmning som orsakar luftens kraftiga expansion, vilket vi hör som åska.

Med risk för att vissa kommer ropa “Ooooold!” så måste jag ändå dela med mig av den här länken som just levererades till mig.

Det är en video som demonstrerar X-Finger, ett artificiellt finger helt utan några elektroniska komponenter, enbart simpel mekanik som ändå ger ett så spektakulärt resultat! Jag blev otroligt imponerad iaf.

Detta skall inte blandas ihop med Teknikmagasinets X-Finger.

Commodore 64 är tidernas coolaste pryl, skrålar M3 Digital world & DN.

Detta kastade mig genast på en hisnande åktur 17 år tillbaka i tiden då jag och en vän för första gången slog oss ned framför det behagliga blåa ljuset från monitorn, bandstationen surrade likt en kolibri som precis fått sin dos morfin och våra ögon tindrade som på julaftonsmorgon, det var dags att borra ned hälarna och spela.

Vem kan glömma det absolut bästa schackspel som någonsin skapats, Archon, eller det ultimata karatespelet IK+ med alla sina härliga easter eggs, hur många timmar i sträck satt vi inte och nötte The Last Ninja tills fingrarna blödde? Och Bruce Lee får jag inte glömma!

Andra härliga minnen kommer från Great Giana Sisters (fan vad snabbt den där brädan gick ibland!), Save New York (Vi spelade dock alltid vår egen variant, Destroy New York, den som kunde skjuta sönder alla hus vann), California Games och Golden Axe.

Det var C64 som på allvar fick mig att börja älska tvspel, något jag gör än idag, visst hade jag sedan ett par år innan redan ett NES som var starten på hela spelfascinationen men C64 tog det till en helt ny nivå med sin omisskännliga chipmusik (tack SID!), sina nyskapande och odödliga titlar och sin medgörlighet när det kom till att göra egna modifikationer om man så ville. Dessutom så kändes det bra mycket häftigare att skriva olika LOAD/RUNs för att starta spelen än att stoppa en tråkig cartridge i ett fack.

C64 kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Och förresten, hur många fler gånger kommer man få chansen att säga:
"Kan du spola tillbaka spelet, jag når inte bandstationen."?

Bloggosfären om: Commodore 64, C64, Coola Prylar, Nostalgi, Spel

Dagens bild: Father & Son
Ibland hittar man saker på internet som lyser starkare än något annat, guldskimrande ängladamm som kryper ända in i själen och värmer upp den. Vissa saker, förtjänar att spridas. Vissa saker… är vackra.

Titta på detta. (länk)

Behövs inga fler ord.

Dagens bild: Dude.. wait.. what?

Satte mig häromdagen och uppdaterade min portfolio på deviantart.com.

De som känner sig manade att studera min hjärna målad på papper kan bege sig till http://drf.deviantart.com och om ni känner för att kommentera något ni sett så blir jag superglad om ni gör det här :)

Dagens avatar: Ängel
Just nu sänds mina 100 ord i P3, alla kommentarer på dem välkomnas å det varmaste. Mina tankar tillägnas Måns och hans föräldrar Anne-Marie och Claes idag.

Så har det hänt, igen. Ett barn har tagit livet av sig efter åratal av mobbning. 13 år blev han, Måns, blott ett barn, utraderat ur resten av livets lopp. En mor och fars ansträngning förgäves, för att andra barn inte lärt sig att ord ofta gör mycket ondare än slag och sparkar. Måns helvete fanns dokumenterat av två skolor som han gått i, nästan 100 sidor kalla, tomma ord. Ord som nu får färg, liv, ilska och eld i sig när deras innebörd uppdagats. Måns klarade sig 100 sidor. Hur länge klarar sig nästa barn?

23:00 Update
Nu börjar dagen gå mot sitt slut och natten nalkas. Det har varit en mycket intensiv dag.

Den startade kl 0830.
Min pappa ringde för att kolla om jag kommit upp till jobbet (han gör det ibland snällpappsen eftersom han vet att jag inte sover utan sänks ned i ett vegetativt tillstånd, dödskoma liksom.), jag hade förstås inte kommit upp till jobbet, eftersom jag inte skulle jobba, jag fick ledigt idag just eftersom mina 100 ord skulle publiceras på Lunarstorm och det skulle bli ett jäkla liv i min gästbok helt enkelt.
Det var dock väldigt bra att han ringde eftersom jag hade glömt att sätta ett larm kl 09 då jag måste gå upp varje morgon och ta mitt studieläkemedel. (nej det är inget skolknark som höjer betygen, det är en experimentell medicin som jag är med och hjälper till att testa så att de är säkra på att det inte växer ut stora grisöron eller att man får horn i pannan av den osv.).

Så, jag gick upp, drack min meducin och satte mig vid datorn, hade redan fått 40st nya gästboksinlägg!
Och sen var karusellen igång, det har varit jätteroligt hela dagen, i skrivande stund så har jag fått sammanlagt 550 inlägg sedan imorse. 99,5% av alla inlägg har varit rosor och beröm och många intressanta samtal har förts! Toppen helt enkelt. De sista 0,5% stod en snubbe med smeknamnet Jimmythelad för, han tyckte att mobboffer skulle ändra på sig eller byta skola, och att Måns var svag som tog livet av sig osv. Jag hyvlade av honom rätt ordentligt i en sisådär 15 inlägg.. sen tröttnade jag på honom. Idiot.

Jaja, det har varit en toppendag iaf, tack till alla som tog sig tid att kommentera, även ni som kanske lyssnade på P3 igår, det har betytt mycket, låt oss hoppas att orden har fått iaf EN mobbare att ändra sitt beteende och kanske kanske kanske, har ett liv räddats.. Vem vet. Jag hoppas iaf.

Nu ska jag snart slinka ned i soffan och titta på Van Helsing med min kära älskling, sedan blir det sängen, måste upp tidigt imorgon för att åka till Quintiles och lämna blodprov etc.

Natti!

PS. Jag fick en kommentar från en tjej vid namn Ella som också har en blogg här, både jag och sambon har suttit och skrattat oss halvt fördärvade till några av hennes inlägg där, så därför kände jag mig manad att länka till den, du hittar den till höger, fyndigt nog placerad under texten "Länkar". DS.

Karta:

——————–>